Ögonen gråter, men munnen den ler
Hon är på väg upp, och vill aldrig mer ner
Från löften och svek blev hon självdestruktiv
Och i rop på hjälp sökte hon ta sitt liv
Hon byggde en väg utav falska skratt
Men bakom fasaden var det mesta svart
Jag hoppas att hon hinner komma till ro
Innan skalet spricker och faller ihop
Vad ingen annan vet är att sanden rinner ner
Om timglaset blir tomt så finns hon inte mer

Detta är en saga utan lyckligt slut
Ingenting blir nånsin som det var förut
Men den som blundar slipper se hur det ser ut
För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut

Du är bäst i världen och jag saknar dig.
Om jag kunde planera mitt liv lite bättre och inte vore efter i allt skulle jag åka och hälsa på dig nu bums.
Synd bara att skolan är så mycket nu den sista månaden. Vi syns, absolut senast, nu i sommar.
Du är underbar.
Det finns säkert tusen Helenor, men bara en som är underbart underbarast och det är Du.
Ord är inte nog,men jag älskar dig. Kom ihåg så.

Du Helena, jag vet inte hur länge ni var tillsammans eller något men jag vet, faktiskt, jag vet att det fixar sig.
"Tiden läker alla sår"
Det stämmer faktiskt.
Försök tänk såhär: Du skriver en bok om ditt liv, du började skriva samma dag som du föddes och ibland börjar du på ett nytt kapitel för att andra ska kunna läsa och orientera sig i din bok.
Du har just skrivit om någonting stort och värdefullt men det har tagit slut.
Det kanske är dags att börja på ett nytt kapitel. Du ska inte sudda ut någonting, du ska inte riva ut dessa skrivna sidor utan du ska bara vända blad.
Allt ska finnas kvar fast det är ett annat kapitel nu.

Hoppas du förstår hur jag menar. Jag vet att det är jävligt tufft just nu men det kan bli bättre. Det BLIR bättre.