Thursday 2 July 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Saknaden efter dig är stor. Obeskrivligt stor.
Jag är bra på att dölja saker, framför allt saknad efter någon.
Jag saknar att ha någon att skälla på, jag saknar att behöva bråka med dig när man satt upp, jag saknar att få krama om dig när jag var riktigt ledsen, jag saknar det gnäggandet som man fick ibland när du hade verkligen saknat mig.
Från att jag fick dig 27 april 2006 till den 2 april 2009 har varit tre underbara år med tårar, skratt, ilska och mycket glädje.
Den 27 april var nog en av de mest lyckliga dagarna i mitt liv, jag fick nämligen min första häst.
Knappast den perfekta första hästen, 4 år och vanvårdad tidigare men jag blev kär direkt. Jag skulle ta hand om henne precis som flickorna i böcker gjorde med hästar som de hittat i gamla torp och allt sådant trams. Jag skulle också förvandla min skruttiga häst till en vacker dam.
Det blev så också, efter tre månader såg hon ut som någon helt annan.
Det var även då som Anneli kom in i mitt och Celines liv, som en räddande ängel eller något liknande. Jag hade ju gjort illa mitt knä då första gången och kunde inte rida.
Anneli, ja hon har jag mycket att tacka för. Kanske allt egentligen.
Hon fick Celine till att bli en helt annan häst och från att ha varit en riktig galenpanna som sparkade och testade när man red, till en busig liten häst som var hopphäst i sitt huvud och bara ville galoppera.
Sommaren 2008 var den sommar som jag och Celine busade mest och vi har aldrig haft så skoj som då.
Men den 30 maj fick jag veta det som är det värsta som kan hända.
Celine hade en slags tumör i äggstockarna och behövde avlivas akut för hon mådde sämre och sämre.
Vår sista dag blev den 1 maj, då jag släppte henne i den stora sommarhagen med Mimmi. Att få springa med sin bästis, och utan dem andra. Hur härligt kunde det bli? tyckte Celine och busade runt.
Hon blev fotomodell för sista gången och de bilder jag fick var en lycklig Celine.
Den 2 april 2009 blev hennes sista dag här på jorden.
Vetrinären var med, morfar och min pappa.
Jag visste dock inte, men jag kände det på mig. Att det var dagen som hon inte skulle finnas mer så jag började storgråta i skolan.
Jag saknar henne något enormt för hon var allt, min vän som fanns där när jag var ledsen eller sur på mina föräldrar. Oavsett vad så fanns hon där när det väl gällde.
Jag kommer aldrig glömma henne, min första häst och en av mina mest betydelsefulla vänner <3
Jag är bra på att dölja saker, framför allt saknad efter någon.
Jag saknar att ha någon att skälla på, jag saknar att behöva bråka med dig när man satt upp, jag saknar att få krama om dig när jag var riktigt ledsen, jag saknar det gnäggandet som man fick ibland när du hade verkligen saknat mig.
Från att jag fick dig 27 april 2006 till den 2 april 2009 har varit tre underbara år med tårar, skratt, ilska och mycket glädje.
Den 27 april var nog en av de mest lyckliga dagarna i mitt liv, jag fick nämligen min första häst.
Knappast den perfekta första hästen, 4 år och vanvårdad tidigare men jag blev kär direkt. Jag skulle ta hand om henne precis som flickorna i böcker gjorde med hästar som de hittat i gamla torp och allt sådant trams. Jag skulle också förvandla min skruttiga häst till en vacker dam.
Det blev så också, efter tre månader såg hon ut som någon helt annan.
Det var även då som Anneli kom in i mitt och Celines liv, som en räddande ängel eller något liknande. Jag hade ju gjort illa mitt knä då första gången och kunde inte rida.
Anneli, ja hon har jag mycket att tacka för. Kanske allt egentligen.
Hon fick Celine till att bli en helt annan häst och från att ha varit en riktig galenpanna som sparkade och testade när man red, till en busig liten häst som var hopphäst i sitt huvud och bara ville galoppera.
Sommaren 2008 var den sommar som jag och Celine busade mest och vi har aldrig haft så skoj som då.
Men den 30 maj fick jag veta det som är det värsta som kan hända.
Celine hade en slags tumör i äggstockarna och behövde avlivas akut för hon mådde sämre och sämre.
Vår sista dag blev den 1 maj, då jag släppte henne i den stora sommarhagen med Mimmi. Att få springa med sin bästis, och utan dem andra. Hur härligt kunde det bli? tyckte Celine och busade runt.
Hon blev fotomodell för sista gången och de bilder jag fick var en lycklig Celine.
Den 2 april 2009 blev hennes sista dag här på jorden.
Vetrinären var med, morfar och min pappa.
Jag visste dock inte, men jag kände det på mig. Att det var dagen som hon inte skulle finnas mer så jag började storgråta i skolan.
Jag saknar henne något enormt för hon var allt, min vän som fanns där när jag var ledsen eller sur på mina föräldrar. Oavsett vad så fanns hon där när det väl gällde.
Jag kommer aldrig glömma henne, min första häst och en av mina mest betydelsefulla vänner <3
Comment the photo
Jag saknar henne också mkt:(
man kmr aldrig glömma, aldrig någonsin
men tillslut kanske åtminstone smärtan
går över till glädje helt & hållet.
& jag finns alltid här om det
är något, det vet du <3
vila i frid celine, <3
Men Gismo och Celine springer nu på dem evigt gröna ängarna och käkar sig tjocka :`) <3<3<3
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sommarmums/381028845/