August
Saturday 2 January 2010 photo 1/1
|
Kommer så väl ihåg den där mardrömskvällen/natten.
Jag & mamma hade varit hos Anna, Per & barnen innan. Ätit mat, pratat & druckit lite (inte mamma dock). När vi kom hem så såg vi första "finalen" av idol i brist på annat. Vid lite över tio kom pappa hem, 22.25 skulle vi börja se idol igen, utröstningen, men då ringde telefonen & jag svarade. Det var Tobbe, jag hörde direkt att något var fel, men han ville prata med mamma så jag gav henne telefonen. Efter bara några sekunder sprang hon ut, från vardagsrummet till köket. Jag sprang efter, & sen pappa. Förstod direkt att något allvarligt hade hänt, så jag sprang ut till stora hallen & satte mig i trappen där jag brast ihop. När mamma sen hade lagt på berättade hon snabbt vad som hade hänt, "Patrik har ramlat ner från bron i ekholmen, han blöder ur näsa & mun men andas, ambulansen är på väg". Vi slängde direkt på oss ytterkläderna och åkte in med bilen till sjukan, minns inte mycket av bilresan, har bara fått förklarat för mig av mamma & pappa att de trodde att jag skulle svimma pga syrebrist. När vi väl hade kommit in på akuten så mötte vi Tobbe i korridoren, likblek. Han berättade om kvällen, & vad som hade hänt. Vi fick sen ett rum där nere, där vi fick sitta, jag, Tobbe, pappa & mamma, men även två sköterskor & två poliser. Jag spydde & grät, medan de andra mest var i chocktillstånd & bara satt. Mamma & pappa gick ut ofta & rökte, jag följde med i början, eftersom jag var tvungen att få frisk luft, men sen stannade jag inne med Tobbe istället. Ett bra stöd faktiskt, träffat honom massvis med gånger, men kände honom knappt, men han var/är en av Patriks bästa vänner & det kändes bra. Bröt dock ihop med honom igen, efter att ha varit "normal/stabil" ett tag. Senare (ingen aning om hur länge vi hade varit på akuten då, antagligen inte ens en timme) så kom han som skulle operera Patrik in i rummet, det enda han sa var "allt ser väldigt, väldigt mörkt ut, men jag ska göra mitt bästa för hans liv! Men jag vill att ni ska veta att det ser riktigt kritiskt ut", sen gick han iväg. Sen var det bara en enda lång väntan, efter ett par timmar fick vi byta rum, från akuten upp till avdelningen IVA eftersom de inte hade några rum kvar på NIVA. Senare kom även en kurator upp till vårt rum, hon var dock riktigt jäkla störd. Hon bara satt där på en jäkla stol & pratade som att Patrik var död. Klockan fem skulle vi få träffa Patrik (han hade överlevt), men de hade sett en till blödning vid hjärnan & var tvungna att operera igen. Kuratorn gick hem, & inte en enda jäkel hörde av sig förrän klockan tio på morgonen. Då kom det in två tjejer & hämtade oss, vi skulle äntligen få träffa honom! Innan jag gick in till honom pratade dock läkarna med oss, sa hur illa det såg ut, men att vi fick se om han klarade sig de tre första dygnen (eftersom det kan svullna som mest då). Det brast igen för mig då jag gick in till honom & såg honom ligga där, han hade verkligen slangar överallt. Men jag var chockad, chockad över att han inte var mer förstörd på kroppen, han såg hyffsat normal ut (förutom bandaget runt huvudet, lapparna för ögonen, & respiratorn i munnen).
Men han klarade sig faktiskt de tre första dygnen också, även fast kanske inte så många inom sjukhuset troddet det! & nu gör han små, små framsteg hela tiden. Visst, han är inte samma Patrik/storebror längre, men jag tror & hoppas verkligen på honom! Jag är verkligen både ledsen & arg över vad som hänt & ibland känner jag inte mycket hopp alls, men ändå är jag så otroligt glad över att han ändå lever & gör framsteg (även fast det går riktigt långsamt)! Det är ett mirakel bara det, enligt mig! Jag kan ta på honom, jag kan prata med honom, jag kan nu se hans ögon ibland, han har dessutom bara en slang in i kroppen nu, & ibland så är han faktiskt även med i samtalen. Han har även lärt sig när han är som mest vaken, att blinka en gång för "ja" & två gånger för "nej".
Jag hoppas att du blir så bra du bara kan storebror, du vet hur mycket du betyder för mig! Du ringde mig nästan exakt varje dag sen i somras & det är jag så otroligt glad över nu. Jag är dessutom så otroligt glad över allt tjat från din sida, om att vi skulle se på film, eller sitta vid datorn tillsammans! Jag märkte jämt på dig när du mådde dåligt, & du märkte det på mig! Men vi fanns/finns alltid där för varandra! :) Jag älskar dig, men det vet du redan! & ja, du kommer alltid att vara mitt mirakel! <3
Jag & mamma hade varit hos Anna, Per & barnen innan. Ätit mat, pratat & druckit lite (inte mamma dock). När vi kom hem så såg vi första "finalen" av idol i brist på annat. Vid lite över tio kom pappa hem, 22.25 skulle vi börja se idol igen, utröstningen, men då ringde telefonen & jag svarade. Det var Tobbe, jag hörde direkt att något var fel, men han ville prata med mamma så jag gav henne telefonen. Efter bara några sekunder sprang hon ut, från vardagsrummet till köket. Jag sprang efter, & sen pappa. Förstod direkt att något allvarligt hade hänt, så jag sprang ut till stora hallen & satte mig i trappen där jag brast ihop. När mamma sen hade lagt på berättade hon snabbt vad som hade hänt, "Patrik har ramlat ner från bron i ekholmen, han blöder ur näsa & mun men andas, ambulansen är på väg". Vi slängde direkt på oss ytterkläderna och åkte in med bilen till sjukan, minns inte mycket av bilresan, har bara fått förklarat för mig av mamma & pappa att de trodde att jag skulle svimma pga syrebrist. När vi väl hade kommit in på akuten så mötte vi Tobbe i korridoren, likblek. Han berättade om kvällen, & vad som hade hänt. Vi fick sen ett rum där nere, där vi fick sitta, jag, Tobbe, pappa & mamma, men även två sköterskor & två poliser. Jag spydde & grät, medan de andra mest var i chocktillstånd & bara satt. Mamma & pappa gick ut ofta & rökte, jag följde med i början, eftersom jag var tvungen att få frisk luft, men sen stannade jag inne med Tobbe istället. Ett bra stöd faktiskt, träffat honom massvis med gånger, men kände honom knappt, men han var/är en av Patriks bästa vänner & det kändes bra. Bröt dock ihop med honom igen, efter att ha varit "normal/stabil" ett tag. Senare (ingen aning om hur länge vi hade varit på akuten då, antagligen inte ens en timme) så kom han som skulle operera Patrik in i rummet, det enda han sa var "allt ser väldigt, väldigt mörkt ut, men jag ska göra mitt bästa för hans liv! Men jag vill att ni ska veta att det ser riktigt kritiskt ut", sen gick han iväg. Sen var det bara en enda lång väntan, efter ett par timmar fick vi byta rum, från akuten upp till avdelningen IVA eftersom de inte hade några rum kvar på NIVA. Senare kom även en kurator upp till vårt rum, hon var dock riktigt jäkla störd. Hon bara satt där på en jäkla stol & pratade som att Patrik var död. Klockan fem skulle vi få träffa Patrik (han hade överlevt), men de hade sett en till blödning vid hjärnan & var tvungna att operera igen. Kuratorn gick hem, & inte en enda jäkel hörde av sig förrän klockan tio på morgonen. Då kom det in två tjejer & hämtade oss, vi skulle äntligen få träffa honom! Innan jag gick in till honom pratade dock läkarna med oss, sa hur illa det såg ut, men att vi fick se om han klarade sig de tre första dygnen (eftersom det kan svullna som mest då). Det brast igen för mig då jag gick in till honom & såg honom ligga där, han hade verkligen slangar överallt. Men jag var chockad, chockad över att han inte var mer förstörd på kroppen, han såg hyffsat normal ut (förutom bandaget runt huvudet, lapparna för ögonen, & respiratorn i munnen).
Men han klarade sig faktiskt de tre första dygnen också, även fast kanske inte så många inom sjukhuset troddet det! & nu gör han små, små framsteg hela tiden. Visst, han är inte samma Patrik/storebror längre, men jag tror & hoppas verkligen på honom! Jag är verkligen både ledsen & arg över vad som hänt & ibland känner jag inte mycket hopp alls, men ändå är jag så otroligt glad över att han ändå lever & gör framsteg (även fast det går riktigt långsamt)! Det är ett mirakel bara det, enligt mig! Jag kan ta på honom, jag kan prata med honom, jag kan nu se hans ögon ibland, han har dessutom bara en slang in i kroppen nu, & ibland så är han faktiskt även med i samtalen. Han har även lärt sig när han är som mest vaken, att blinka en gång för "ja" & två gånger för "nej".
Jag hoppas att du blir så bra du bara kan storebror, du vet hur mycket du betyder för mig! Du ringde mig nästan exakt varje dag sen i somras & det är jag så otroligt glad över nu. Jag är dessutom så otroligt glad över allt tjat från din sida, om att vi skulle se på film, eller sitta vid datorn tillsammans! Jag märkte jämt på dig när du mådde dåligt, & du märkte det på mig! Men vi fanns/finns alltid där för varandra! :) Jag älskar dig, men det vet du redan! & ja, du kommer alltid att vara mitt mirakel! <3
Comment the photo
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sooozz/434914059/
Visa toppen
Show footer