Tuesday 8 April 2008 photo 1/2
|
Idag är det 2 år sedan du plötsligt lämnar oss. Kan du se
hur ont det fortfarande gör i oss när vi tänker på att du inte finns kvar hos
oss längre. Kan du se hur ont det gör när man hör andra prata om vad de ska ge
sina pappor i farsdags present, födelsedags present eller bara orden ”Min pappa
gjorde det…min pappa gör det…” Det är inte deras fel, jag förstår att de är glada
för att de har sin pappa, men det gör ont i mig att veta att jag aldrig kan
säga så mer. Det gör så otroligt ont att veta att just du var den som fick
lämna jorden, dig som vi behövde mest. Sedan finns det andra människor som
aldrig gjort en människa något bra. Men de kan få leva och göra ännu mer
dumheter tills de är säkert 100 år gamla. Kan inte förstå att det gått 2 hela
år. Du blev 57 år gammal, det fanns så många saker du längtade efter att få
uppleva med oss.
Kommer ihåg att du var så glad över att jag och Max gick på
samma skola när jag slutade 9:an och han 7:an för då kunde du vara hos bägge
två samtidigt. Även balen i 9:an var tuff för mig. Du pratade alltid om att du
skulle vara där och ta kort och att vi skulle köpa en fin klänning, och att du
skulle betala den. Allt skulle alltid vara så bra, och sedan om du bara fick
vara med den dagen jag fick papperna ifrån Båstad Privata att jag hade kommit
in, jag var så lycklig den dagen. Tänkte på dig hela tiden och jag visste att
du hade blivit jätteglad om du visste. Men det funkade inte för mig där, kändes
helt enkelt inte rätt. Men jag vet att du inte hade dömt mig för att jag byta
skola du hade bara sagt att jag får göra det som känns bäst för mig. Minns även
att du började snacka om min student, att du skulle fira mig som bara den. Och
du snackade om när vi barn skulle få egna barn och hur glad du skulle vara då. Du
ville inget hellre än att ha barnbarn. Men det lovar jag dig att det kommer du
få en dagJ Bara synd att du inte kommer få träffa dem. Men jag ska berätta om deras morfar
för dem. Fast kommer nog bli svårt eftersom man inte kan beskriva dig i ord. Ska
försöka så gott jag bara kan.
Så många saker som man skulle vilja säga till dig. Glömmer i
alla fall aldrig den dagen. Fredagen då du mådde riktigt dåligt, alla trodde vi
det var influensa du hade, du bara låg och hade ont i hela kroppen. Så frågade
du om jag inte kunde åka och köpa bananer och mineralvatten till dig. Så jag
gjorde det och du bara låg där och mådde dåligt. Jossan ringde och frågade om
vi inte kunde göra oss i ordning hos mig innan Strandhotellet. Var tvungen att
fråga dig såklart eftersom du inte mådde bra, men du sa att klart det var okej
att Jossan kom hit. Men så började du må allt sämre och du sa till mamma att ni
nog fick åka in till läkarstationen och få smärtstillande. Men du skulle
tvunget duscha innan du åkte och du skrek och slängde igen dörren rätt i
ansiktet på mamma när hon skulle gå in och se hur du mådde. Nu efter vet vi
varför…Men frågan är varför du inte sa något? I alla fall ni åker iväg, och det
sista jag frågar är om du har mycket ont, men du svarar jo ganska. Ni åker iväg
och hem kommer mamma…ensam. Du hade fått åka iväg med ambulans, man tänkte inte
så mycket mer på det. Du hade ju gjort det tidigare och kommit hem dagen efter.
Jag och Jossan fixade till oss och blev skjutsade till Strand. Kl halv 1 kommer
ett telefonsamtal, det är Anna-Karin min mammas väninna som ringer och säger
att det inte är bra med pappa, jag säger okej och vet inte vad jag ska säga
mer. Hon säger att hon ska ringa senare, kl 1 kommer ett till samtal från
Anna-Karin som säger att det blir värre och värre och att jag måste komma hem. Vi
ringer Jossans pappa som kommer, sista låten som jag hör spelas ifrån Strand är
”Goodbye my lover-James Blunt.” Sedan åker vi hem, vi köksbordet sitter mamma,
Mange och Anna-Karin. Man får underliga blickar när man kommer in. Blickar man
aldrig fått förut och mamma kommer och kramar om mig. Jag sätter mig vid köksbordet,
klockan är ju halv 2 och telefonen ringer. Min bror går ut därifrån och kommer
sedan in och säger att vi ska åka till sjukhuset. Varken mamma eller Max vill
åka med, men jag, Mange och Anna-Karin åker. Mamma säger att om han är vaken
ska jag säga att hon älskar honom, det lovar jag att göra. Under den 100000 mil
långa bilfärden till sjukhuset i Halmstad, ber jag till Gud. Fast jag inte tror
på honom så ber jag till honom att du skulle klara dig. Allt förgäves… Sms:ar
med Jossan under hela bilfärden, sedan stänger jag av telefonen när vi ska in
på akutmottagningen. Vi går genom långa korridorer och man leder in oss i ett
rum där vi ska vänta på ett par läkare. Läkarna kommer och man ser deras blick,
den DÄR blicken som visar att något är fruktansvärt fel. Dem sätter sig ner och
de börjar berätta från början när pappa kom in på sjukhuset. Ibland verkar det
precis som om det skulle vara bättre med dig men sen kommer de avslutande orden…”har
tyvärr avlidit” Mina ben bara darrar och jag skriker, vet inte vart jag ska ta
vägen och Anna-Karin håller om mig. De frågar om vi vill se honom jag svarar
inte utan hänger bara efter, en sköterska och Anna-Karin är tvungna att hålla i
mig eftersom jag knappt kan stå för mig själv. Med tunga och långsamma steg tar
vi oss närmare och närmare. De öppnar en dörr och där ligger han…Men det känns
inte som att det är han som ligger där, det är inte min solskens glada pappa
som ligger där. Det är en vit skepnad som bara ser ut som han. Jag kunde inte
gå fram, jag och min bror bara håller om varandra och gråter. Det är första
gången jag ser min storebror gråta. Vi blir följda till ett annat rum där vi
sätter oss och bara väntar, funderar på hur vi ska säga detta till mamma. Sköterskan
kommer med 1 vit plastkasse och småsaker som ligger i hennes hand. Hans kläder,
skor, läsglasögon och hans guldkedja. Han älskade guldkedja som han aldrig tog
av sig. Fick papper, blanketter och annat… Gick ut och vidare till bilen för
att åka hem. Aldrig har jag varit med om en sådan tystnad när vi åkte hem. Ingen
sa ett ljud och resan kändes så otroligt lång. När vi kommer hem ser vi mamma i
köksfönstret och hon möter oss i dörren säger orden ” Det var för sent va?” Jag
behöver inte säga något utan hon bara famnar om mig och tårarna bara väller
fram. Jag tar på mig att berätta det för Max som gått och lagt sig, aldrig har
jag hört ett sådant hjärtkrossande skrik ifrån en person. Det gör så ont.. Jag
lägger mig bredvid honom och han säger bara…”Vi pratar inte om det idag vi tar
det imorgon..” Jag ligger kvar hos honom hela natten. Allt det där kommer att
sitta i mig i hela mitt liv, just det där. En mördarbakterie hade tagit dig
ifrån oss, väldigt ovanligt och få överlever. Frågan återstår…Varför just du?
Och den frågan kommer kvar stå föralltid. Den dagen förlorade jag inte bara min
pappa, utan min vän, min förebild och min hjälte. Du har räddat mig så otroligt
många gånger men jag kunde inte rädda dig den enda gång du någonsin behövde bli
räddad. Jag vill i alla fall att du ska veta att jag älskar dig, trots att du
är borta så går livet vidare. Fast ingen tror att det är möjligt. Alla saknar
dig ska du veta. Mitt liv är helt underbart just nu, fast det är mycket så
funkar det. Jag har mamma, brorsorna, släkten, vännerna och Ola<3 Det är dem
som får mig att kunna leva vidare utan dig och de gör sorgen lättare genom att
bara finnas där för mig. Älskar dem<3 Vill samtidigt tacka alla dem som kom
på begravningen. Kändes jätteskönt att ha er där. Vill tacka så många, Madde,
släkten, Anna-Karin och alla som fanns där och stöttade. Tack<3
Du är saknad pappa<3 5/3-1949-8/4-2006 R.I.P älskar
dig<3
Comment the photo
finns är om det är något jag kan hjälpa till med <3
Nu sitter jag här och gråter. :'( Väldigt starkt skrivet! Jag har jättesvårt för att kommentera såna här saker, men jag tycker i alla fall att det är väldigt sorgligt, det som hände. Det är verkligen hemskt att förlora en förälder. :(
jag får tårar när jag läser, det var mycket jag inte visste och mycket jag ännu inte vet.
jag älskar dig <3
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sophiefin/190396680/