KAPITEL 7

Olyckligt slut

　

Porschar som mutor och enorma sänger i ett hus där ingen sov - det var oändligt irriterande. Jag släckte lampan, kröp upp i soffan och undrade om jag var för arg för att kunna sova.

I mörkret var panoramafönstret inte längre en spegel. Månskenet lyste upp molnen utanför och när mina ögon vant sig kunde jag urskilja trädtopparna och en liten bit av den glittriga floden. Jag betraktade det silverfärgade ljuset och väntade på att mina ögon skulle bli tunga.

Det knackade lätt på dörren.

"Vad är det Alice?" väste jag. Jag kände mig trotsig och föreställde mig hur road hon skulle bli när hon såg min provisoriska säng.

"Det är jag", sa Rosalie mjukt och öppnade dörren på glänt så att silverskenet lyste upp hennes perfekta ansikte.

"Får jag komma in?"

　

Rosalie tvekade i dörröppningen och hennes hänförande vackra ansikte såg osäkert ut.

"Ja, visst", svarade jag häpet. "Kom in."

Jag satte mig upp och flyttade mig till ena sidan av soffan för att hon skulle få plats. Det knöt sig i magen av nervositet när den ända i familjen Cullen som inte tyckte om mig kom in och satte sig bredvid mig. Jag försökte komma på en anledning till att hon sökt upp mig, men det gick inte.

"Kan vi prata en stund?" frågade hon. "Jag väckte dig väl inte?" Hennes blick gled mellan sängen och soffan.

"Nej, jag var vaken. Visst kan vi prata." Jag undrade om hon hörde oron i röst lika tydligt som jag gjorde.

Hon skrattade , och det lät son klingande klockor. "Han lämnar dig så sällan ensam", sa hon. "Jag tänkte att jag borde utnyttja det här tillfället."

Vad ville hon, som hon inte kunde säga i Edwards närvaro? Jag fingrade nervöst på överkastet.

"Jag hoppas att du inte tycker att jag lägger mig i för mycket", sa Rosalie med mjuk, nästan vädjande röst. Hon lade händerna i knäet och tittade ner på dom medan hon fortsatte: "Jag har säkert sårat dina känslor många gånger förut, och jag vill inte öra det igen."

"Ingen fara, Rosalie. Mina känslor klarar sig. Vad var det du ville säga?"

Hon skrattade igen, märkligt generat. "Jag ska försöka förklara varför jag tycker att du ska förbli mänsklig - varför jag skulle förbli mänsklig om jag var du."

"Åh."

Hon log åt mitt chockerande tonfall, sedan suckade hon.

"Har Edward berättat hur det här gick till?" frågade hon med en gest mot sin magnifika, odödliga kropp.

Jag nickade långsamt och allvarligt. "Han sa att det liknade det som nästan hände mig den där gången i Port Angeles, förutom att det inte fanns någon som kunde rädda dig." Jag ryste vid minnet.

"Är det verkligen allt han har sagt?"

"Ja", svarade jag oförsående. "Finns det mer att berätta?"

Hon såg på mig och log. Det var ett hårt och bittert - men ändå hänförande - leende.

"Ja", svarade hon. "Det finns mer."

Jag väntade medan hon tittade ut genom fönstret. Hon värkade försöka samla sig. "Vill du höra min historia, Bella?" frågade hon. "Den har inget lyckligt slut - men det har ingen av våra historier. Om vi fått lyckliga slut, hade vi legat under gravstenar nu."

Jag nickade, trots att skärpan i hennes röst skrämmde mig.

"Jag levde i en annan värld än du gör, Bella. Min mänskliga värld var mycket enklare. Det var nittonhundratrettiotre. Jag var arton år gammal och väldigt vacker. Mitt liv var perfekt.

Hon fortsatte titta ut genom fönstret med frånvarande blick.

"Mina föräldrar tillhörde den besuttna medelklassen. Min far hade fast jobb på en bank, något jag nu inser att han var väldigt stolt över - han såg sin förmögenhet som en belöning för begåvning och hårt arbete, i stället för att kännas vid den tur det faktiskt handlade om. Jag tog allt för givet på den tiden - i min värld var den stora depressionen inte mer än ett tråkigt rykte. Naturligtvis såg jag de fattiga, de som inte hade haft samma tur. Min far fick mig att tro att de själva bar skulden till sin olycka. Min mors jobb var att hålla hushållet, mig och mina två bröder i perfekt skick, och hon gjorde ingen hemlighet av att jag var hennes favorit. Jag förstod det inte riktigt då, men jag hade alltid en vag känsla av att mina föräldrar inte var nöjda med sin lott, trots att de hade det mycket bättre än det flesta. De ville ha mer. De hade sociala ambitioner - sociala strebrar, kunde man nog kalla dom. Min skönhet var som en gåva i deras ögon. De såg mycket större potential i den än jag gjorde.

De var inte nöjda, men det var jag. Jag älskade att vara jag, att vara Rosalie Hale. Jag tyckte om att män följde mig med blicken vart jag än gick, från det år jag fyllde tolv. Jag älskade när mina vänninor suckade av avundsjuka varje gång de rörde vid mitt hår. Jag uppskattade att min mor var stolt över mig och att min far tyckte om att ge mig fina klänningar.

Jag visste vad jag ville ha ut av livet, och det verkade otänkbart att jag inte skulle få allt jag önskade mig. Jag ville bli älskad, omtyckt. Jag ville ha ett stort, blomsterrikt bröllop, ville att hela staden skulle se min far föra mig till altaret och tycka att jag var det vackraste de någonsin hade sett. Beundran var som syre för mig, Bella. Jag var dum och ytlig, men jag nöjd."

Hon log, road av sina egna värderingar. "Mina föräldrar hade påverkat mig så att jag också ville ha materiella värden", fortsatte hon. "Jag ville ha ett stort, elegant inrett hus som någon annan skulle städa och ett modernt kök som någon annan skulle laga mat i. Jag var ytlig, som sagt. Ung och väldigt ytlig. Och jag såg ingen anledning till att jag inte skulle få allt det där. Det fanns vissa saker jag önskade mig som var lite mer meningsfulla, särskillt en. Min allra bästa vän var en flicka som hetter Vera. Hon gifte sig tidigt, när hon bara var sjutton år, med en man mina föräldrar aldrig skulle ha godkänt - en snickare. Ett år senare fick hon en son, en förtjusande liten pojke med skrattgropar och lockigt svart hår. För första gången i hela mitt liv var jag avundsjuk."

Hon såg på mig med outgrundlig blick. "Tiderna var annorlunda då. Jag var i din ålder, men jag var redo för allt det där. Jag längtade efter ett eget barn, efter ett eget hus och en make som kysste mig när han kom hem från jobbet - allt det där som Vera hade, även om jag föreställde mig ett helt annat slags hus ..."

Det var svårt för mig att föreställa mig världen Rosalie hade levt i. Hennes berättelse lät som en saga i mina öron. Med en smärre chock insåg jag att det hon beskrev måste likna den värld Edward hade upplevt när han varit mänsklig. Medan Rosalie gjorde en paus undrade jag om min värld var lika svårbegriplig för honom som Rosalies var för mig?

Rosalie suckade, och när hon fortsatte var hennes röst annorlunda. Det längtansfulla tonfallet var borta. "I Ronchester fanns en familj av kunglig härkomst - de hette Kings, ironiskt nog. Royce King ägde banken min far arbetade på, och nästan alla andra vinstgivande företag i hela staden. Det var så hans son, Royce King den andre ..." Hennes mun fördrevs när hon uttalade namnet. "... träffade mig för första gången. Han skulle ta över banken, så han började inspektera de olika tjänsterna. Två dagar senare glömde min mor, passande nog, att skicka med min fars lunchlåda. Jag minns hur förvånad jag blev när hon insisterade på att jag skulle ta på mig min vita klänning och rulla upp håret, bara för att springa till banken."

Rosalie skrattade glädjelöst. "Jag märkte först inte att Royce iakttog mig - alla brukade ju titta på mig. Men redan den kvällen kom de första rosorna. Varje kväll under uppvakningsperioden skickade han en bukett rosor. Hela mitt rum fylldes av rosor. Till slut doftade jag av rosor när jag lämnade huset.

Dessutom var Royce en stilig man. Han hade ljusare hår än jag och ljusblå ögon. Han sa att mina ögon liknade violer, och sedan började han skicka sådanna utöver rosorna. Mina föräldrar uppskattade honom - minst sagt. Royce representerade allt de någonsin drömt om. Och han verkade vara allt jag någonsin drömt om. Sagoprinsen som kommit för att göra mig till prinsessa. Allt jag velat ha, men samtidigt inte mer än jag förväntat mig. Vi hade känt varandra i mindre än två månader när vi förlovade oss.

Vi umgicks inte på tu man hand särskilt ofta. Royce sa att han hade många plikter att fullgöra och när vi var tillsammans ville han gärna att folk skulle titta på oss, se mig vid hans sida. Det var många bjudningar, danser och vackra klänningar. Om man tillhörde familjen King stod alla dörrar öppna, alla rullade ut den röda mattan.

Vi var inte förlovade särskilt länge, utan började planera ett storslaget bröllop. Det skulle bli allt jag någonsin önskat mig, och min lycka var fullkomlig. Jag var inte längre avundsjuk när jag hälsade på hemma hos Vera. Jag såg framför mig hur mina blonda barn skulle leka i den stora trädgården utanför familjen Kings herrgård, och jag tyckte synd om henne."

Rosalie tystnade plötsligt och bet ihop tänderna. Jag gled ur greppet hennes historia fått om mig och insåg att skräcken inte var långt borta. Den vackra sagan skulle inte få något lyckligt slut, precis som hon hade sagt. Jag undrade om det här var anledningen till att hon var så mycket bittrare än de andra i familjen - för att hon haft allt hon önskat inom räckhåll när hennes mänskliga liv tagit slut.

"Jag var hemma hos Vera den kvällen", viskade Rosalie. Hennes ansikte var slätt som marmor, och hårt. "Hennes lille Henry var verkligen förtjusande med sitt leende och sina skrattgropar. Han hade just lärt sig sitta själv. Vera följde mig till dörren när jag skulle gå, med sitt barn i famnen och sin make vid sin sida. Han höll om henne och kysste henne på kinden när han trodde jag inte såg. Det besvärade mig lite. När Royce kysste mig, var det inte samma sak, inte lika ... rart, på något sätt. Men jag sköt ifrån mig den tanken. Royce var min prins, och en vacker dag skulle jag bli drottning."

Det var svårt att avgöra i månskenet, men det såg ut som om hennes redan vita ansikte blev ännu blekare.

"Det var mörkt ute, gatlycktorna var redan tända. Jag hade inte insett att det var så sent." Hon fortsatte viska, nästan ohörbart. "Och det var kallt, väldigt kallt för att vara i slutet av april. Det var en vecka kvar till bröllopet och jag oroade mig för vädret när jag skyndade mig hemåt - det minns jag tydligt. Jag minns allt från den där kvällen i detalj. Jag klamrade mig fast vid det så hårt ... i början. Jag kunde inte tänka på något annat. Så det här kommer jag ihåg, trots att så många vackra minnen har bleknat bort fullständigt ..." Hon suckade. "Ja, jag oroade mig för vädret", viskade hon. "Jag ville inte behöva flytta bröllopet inomhus.

Jag var bara några kvarter hemifrån när jag hörde dem. En samling män vid en trasig gatlyckta som skrattade för högt. De var berusade. Jag önskade att jag ringt min far och bett honom följa mig hem, men det var så kort väg att gå att det verkade fånigt. Sedan ropade han på mig.

'Rose!' ropade han högt, och de andra skrattade. Först då såg jag att de berusade männen var väldigt välklädda. Det var Royce och några av hans vänner, andra söner från rika familjer. 'Här är min Rose!' skrek Royce och skrattade lika dumt som de andra. 'Du är sen! Vi fryser, vi har väntat för länge!' Jag hade aldrig sett honom berusad förut. Ett glas då och då på någon fest, inte mer. Han hade sagt att han inte gillade champangne, och jag hade inte förstått att han föredrog starkare saker. Han hade en ny vän med sig - en vän till en vän, rättare sagt. från Atlanta. 'Vad var det jag sa John?' frågade han och drog mig intill sig. 'Är hon inte vackrare än alla dina sydstatsflickor?' Mannen som hette John var mörkhårig och solbränd, och han tittade på mig som om jag varit en häst som han funderade på att köpa. 'Det är svårt att avgöra', sa han. 'Hon är ju helt påklädd.' Alla skrattade, Royce också. Sedan slet han av mig jackan - som jag fått i present av honom - så hårt att knapparna lossnade. 'Visa honom hur du ser ut Rose!' Han skrattade ännu mer och slet av mig hatten. Hattnålarna slet upp håret med rötterna och jag skrek av smärta. De verkade gilla det, ljudet av min smärta ..."

Rosalie stirrade plötsligt på mig som om hon glömt bort att jag var där. Jag var övertygad om att mitt ansikte var lika blekt som hennes. Om det nu inte var grönt.

"Jag ska inte tvinga dig höra resten", sa hon med låg röst. "De lämnade mig där på gatan och hånskrattade när de staplade iväg. De trodde att jag var död. De retade Royce, sa att han skulle bli tvungen att hitta en ny brud. Han bara skrattade och sa att han behövde bli lite tålmodigare först.

Jag låg kvar och väntade på att dö. Det var kallt, men jag hade så ont att det förvånade mig att jag kunde frysa. Det började snöa och jag undrade varför jag inte dog. Jag längtade efter döden, ville slippa undan smärtan. Men det tog så lång tid ...

Det var då Carlisle hittade mig. Han hade känt blodlukten. Jag minns att jag blev lite irriterad när han började undersöka mig och försöka rädda mitt liv. Jag hade aldrig tyckt om doktor Cullen eller hans hustru och hennes bror - som Edward lotsades vara på den tiden. Det retade mig att de var vackrare än jag, särskilt männen. Men de deltog inte i sällskapslivet, så jag hade bara träffat dem ett par gånger.

Jag trodde att jag hade dött när han lyfte upp mig från marken och spreng - det gick så fort att det kändes som om jag flög. Jag minns att jag blev vettskrämd av att smärtan ändå inte upphörde ... Men sedan befann jag mig i ett ljust, varmt rum. Jag började förlora medvetandet och var tacksam över att smärtan avtog. Men plötsligt var det något som skar mig i halsen, i vristerna, i handlederna. Jag skrek och skrek, trodde att han hade fört mig dit bara för att skada mig ännu mer. Sedan började hela min kropp brinna och jag brydde mig inte om något annat. Jag bönföll honom att döda mig. När Esme och Edward kom hem bönföll jag dom också. Carlisle satt hos mig, höll mig i handen och sa att han var ledsen, lovade att det skulle ta slut. Han berättade allt för mig, och ibland lyssnade jag. Han berättade vad han var, vad jag höll på att bli, men jag trodde honom inte. Och han bad om ursäkt varje gång jag skrek.

Edward var inte glad. Jag minns att jag hörde dem diskutera mig. Jag slutade skrika ibland, för det hjälpte inte alls.

'Vad tänkte du på, Carlisle?' frågade Edward. 'Rosalie Hale?'" Hon gjorde en perfekt imitation av Edwards röst när han var irriterad. "Jag tyckte inte om hans sätt att uttala mitt namn, som om det var något fel på mig. 'Jag kunde inte bara låta henne dö', svarade Carlisle. 'Det var för mycket, för fruktansvärt, för meningslöst.' 'Jag vet', svarade Edward och jag tyckte att han lät avfärdande. Det gjorde mig arg. Jag visste inte då att han kunde se precis vad Carlisle hade sett. 'Det var för meninslöst. Jag kunde inte bara lämna henne' viskade Carlisle igen. 'Naturligtvis inte', svarade Esme, men Edward påminde honom om att folk dog hela tiden. 'Men tycker du inte att hon är lite för uppseendeväckande?' frågade han . 'Familjen King kommer att bli tvungna att låtsas söka efter henne - inte för att någon kommer misstänka det odjuret', morrade han.

Det gladde mig att de verkade veta att Royce var den skyldige. Jag förstod inte att det nästan var över - att jag börjat bli starkare, och det var därför jag kunde koncentrera mig på vad de sa. Smärtan började lätta i fingertopparna. 'Vad ska vi göra med henne?' frågade Edward med avsky - åtminstonde lät det så i mina öron. Jag minns att Carlisle suckade tungt. 'Det är upp till henne', svarade han. 'Hon kanske vill gå sin egen väg.'

Jag trodde på tillräckligt mycket av vad de berättat för att bli vettskrämd av hans ord. Jag visste att mitt liv var över, att jag inte kunde återvända. Och jag stod inte ut med tanken på att bli ensam.

Smärtan försvann till slut och de förklarade än en gång vad jag hade blivit. Den här gången trodde jag dem. Jag kände törsten, kände min hårda hud, såg min röda ögon. Och ytlig som jag var blev jag lite gladare när jag såg min spegelbild för första gången. Trots de röda ögonen var jag det vackraste jag någonsin sett." Hon skrattade lite åt sig själv. "Det tog ett tag innan jag började klandra min skönhet flr vad som hade hänt, innan jag började se den som en förbannelse. Önska att jag hade varit ... inte ful, kanske, men normal. Som Vera. Så att jag kunde ha gift mig med någon som älskade mig och få vackra små barn. Det var egentligen allt jag någonsin hade velat. Det känns fortfarande inte som en orimlig önskan."

Hon försjönk i tankar en stund och jag undrade om hon hade glömt bort mig igen. Men så log hon plötsligt triumferande mot mig.

"Sedan dess har jag skött mig nästan lika fläckfritt som Carlisle", sa hon. "Bättre än Esme, och tusen gånger bättre än Edward. Jag har aldrig smakat mänskligt blod", förklarade hon med stålthet.

Hon förstod mitt förbryllade ansiktsuttryck när jag undrade vad hon menade med nästan.

"Jag mördade fem människor", sa hon belåtet. "Om man nu kan kalla dem människor. Men jag aktade mig för att spilla deras blod - jag visste att jag inte skulle kunna motstå frestelsen då, och jag ville inte ha någonting av dom i mig.

Jag sparade Royce till sist. Jag hoppades att han skulle få höra vad som hänt med hans vänner och förstå, veta vad som väntade honom. Jag hoppades att skräcken skulle göra det svårare för honom, och jag tror det fungerade. När jag hittade honom hade han gömt sig i ett fönsterlöst rum, bakom en tjock dörr med två beväpnade vakter utanför. Oj då - sju mord", rättade hon sig. "Jag glömde vakterna. De tog bara en sekund.

Jag var faktiskt överdrivet teatralisk, nästan barnslig. Jag hade tagit på mig en brudklänning som jag stulit, och han skrek när han såg mig. Han skrek en hel del den natten. Att spara honom till sist var en bra idé - det gjorde det lättare för mig att behålla kontrollen, att dra ut på det ..."

Hon avbröt sig plötsligt och vände blicken mot mig.

"Förlåt", sa hon lite skamset. "Jag skrämmer dig, eller hur?"
"Ingen fara", ljög jag.

"Jag lät mig visst svepas med lite."

"Det gör ingenting."

"Det förvånar mig arr Edward inte berättade mer om det."

"Han tycker inte om att berätta andras historier. Han tycker att han förråder dem då, eftersom han hör så mycket mer än det är meningen att han ska höra."

Hon log och skakade på huvudet. "Jag borde nog uppskatta honom mer än jag gör. Han är visst ganska hygglig ändå, eller hur?"

"Jag tycker det."

Det märks." Sedan suckade hon. "Jag har inte varit riktigt rättvis mot dig heller, Bella. Har han berättat varför? Eller är det också hemligstämplat?"

"Han sa att det var för att jag var människa. Att det var svårare för dig att acceptera att någon utifrån visste sanningen ..."

Rosalies klingande skratt avbröt mig. "Nu får jag verkligen dåligt samvete. Han är mycket, mycket snällare mot mig än vad jag förtjänar." Hon verkade varmare när hon skrattade, som om hon tog av sig en mask hon alltid burit i min närvaro. "Men som den pojken kan ljuga", sa hon och skrattade igen.

"Ljög han?" frågade jag vaksamt.

"Nja, det kanske är att överdriva. Han berättade bara inte helöa sanningen. Vad han sa var sant, kanske mer sant nu än nogonsin. Men i början ..." Hon avbröt sig och såg nästan förlägen ut. "Det är lite pinsamt. I början var jag faktiskt mest svartsjuk, för att han ville ha dig istället för mig."
Hennes ord sände en ilning av fasa genom mig. Där hon satt i månskenet var hon vackrare än någonting jag kunde föreställa mig. Jag kunde inte konkurrera med Rosalie.

"Men du älskar ju Emmett ..." mumlade jag.

Hon skakade på huvudet och log. "Jag vill inte ha Edward på det sättet, Bella, det har jag aldrig velat. Jag älskar honom som en bror, men jag har retat mig på honom sedan första gången jag hörde honom tala. Men du måste förstå ... jag var så van vid att alla ville ha mig. Och Edward var inte det minsta intresserad. Det gjorde mig frustrerad, till och med förnärmad i början. Men han ville aldrig ha någon, så det gick snart över. Inte äns när vi träffade Tanyas klan i Denali - alla dessa kvinnor! - visade han något som helst intresse. Sedan träffade han dig."

Rosalie såg på mig med förbryllad blick, men jag märkte det knappt. Jag tänkte på Edward, Tanya och alla dessa kvinnor, och pressade ihop läpparna till ett hårt sträck.

"Inte för att du inte är söt, Bella", försäkrade Rosalie och misstolkade mitt ansiktsuttryck. "Men det innebar att han tyckte att du var med attraktiv än jag. Jag var tillräckligt fåfäng för att reta mig på det."

"Men du sa 'i början'. Du ... retar väl dig inte på det fortfarande? Jag menar, vi vet ju båda två att du är den vackraste människan på hela planeten."

Jag skrattade åt att behöva säga det - det var så uppenbart. Så märkligt att Rosalie skulle behöva den sortens uppmuntran.

Rosalie skrattade också. "Tack, Bella. Och nej, det retar mig faktiskt inte längre. Edward har alltid varit lite konstig", tillade hon leende.

"Men du tycker fortfarande inte om mig", viskade jag.

Hennes leende försvann. "Jag är ledsen för det."

Vi satt tysta en stund, och det verkade inte som om hon tänkte fortsätta.

"Kan du förklara varför? Har jag gjort någonting ...?"

Var hon arg för att jag utsatte hennes familj - hennes Emmett - i fara gång på gång? Först James, och nu Victoria ...

"Nej, du har inte gjort någonting", mumlade hon. "Inte än."

Jag stirrade förbryllat på henne.
"Förstår du inte, Bella?" Hon lät plötsligt hetsigare än förut, till och med mer än när hon berättat sin olyckliga historia. "Du har redan allt. Du har ett helt liv framför dig, allt jag skulle vilja ha. Och du tänker bara kasta bort det. Förstår du inte att jag skulle ge allt jag har för att få vara som du? Du har en möjlighet som jag aldrig hade, och du väljer fel!"

Hennes upprörda ansiktsuttryck fick mig att haja till. Jag insåg att jag gapade och stängde genast munnen.

Rosalie stirrade på mig en lång stund, tills hettan i hennes blick slocknade och hon såg skamsen ut. "Och jag var säker på att jag kunde göra det här lugnt och stilla", sa hon, skakade på huvudet och verkade lite tagen av alla känslor. "Men det är svårare nu än det var då, när det bara handlade om fåfänga."

Hon vände blicken mot månen, djupt försjunken i tankar, och det dröjde en stund innan jag vågade säga något.

"Skulle du tycka bättre om mig om jag valde att förbli människa?"

Hon sneglade på mig och drog lite på munnen. "Kanske."

"Du fick ju en dela av ditt lyckliga slut i alla fall", påpekade jag. "Du fick Emmett."

"Jag fick hälften." Hon flinade. "Du vet ju att jag räddade Emmett från en björn som anfallit honom, och att jag bar honom hem till Carlisle. Men kan du gissa varför jag inte lät björnen ta honom?"

Jag skakade på huvudet.

"Med sina mörka lockar, med skrattgroparna som syndes till och med när hans ansikte var förvridet av smärta, den märkliga oskuldsfullheten som såg så malplacerad ut i en vuxen mans ansikte ... Han påminde mig om Veras lille Henry. Jag ville inte att han skulle dö, så hur mycket jag än hatade det här livet var jag självisk nog att be Carlisle förvandla honom åt mig.

Jag hade mer tur än jag förtjänade. Emmett är allt jag skulle ha önskat mig, om jag hade känt mig tillräckligt väl för att veta vad jag ville ha. Han är precis vad en sådan som jag behöver. Och konstigt nog behöver han mig också, så den delen har löst sig bättre än vad jag vågat hoppas. Men det kommer aldrig att bli fler än vi två. Och vi kommer aldrig få sitta på någon veranda, gamla och gråhåriga, omgivna av våra barnbarn."

Hon log mjukt. "Det låter nog ganska bisarrt i dina öron, eller hur? På många sätt är du mycket mognare än jag var när jag var arton. Men på andra sätt ... Det är så mycket du antagligen inte har tänkt igenom ordentligt. Du är för ung för att veta vad du vill om tio eller femton år - för ung för att ge upp allt du har utan eftertanke. Ha inte för brottom, Bella."

Hon klappade mig på huvudet, med gesten kändes inte nedlåtande. Jag suckade.

"Tänk på saken", fortsatte hon. "När det väl är gjort, kan du inte ångra dig. Esme har nöjt sig med oss som substitut och Alice minns ingenting av sitt mänskliga liv, så hon kan inte sakna det. Men du kommer att minnas. Det är mycket du måste offra."

Men jag får mer i gengäld, tänkte jag utan att säga det högt. "Tack, Rosalie. Det känns skönt att förstå ... att känna dig bättre."

"Jag ber om ursäkt för att jag är ett sådant monster", flinade hon. "Jag lovar att uppföra mig bättre i fortsättningen."

Jag flinade tillbaka.

Vi var inte vänner än, men jag var ganska övertygad om att hon inte alltid skulle hata mig så mycket.

"Nu ska du få sova." Rosalies blick gled mot sängen och hon skrattade till. "Jag vet att det är frustrerande att han låser in dig på det här sättet, men var inte för arg på honom när han kommer tillbaka. Han älskar dig mer än du anar. Det är väldigt skrämmande för honom att vara borta från dig." Hon reste sig upp och gled fram till dörren. "God natt, Bella", viskade hon och gick ut.

"God natt, Rosalie", svarade jag en sekund för sent.
Det dröjde en lång stund innan jag kunde somna efter det.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Directlink:
http://dayviews.com/sophiiehmellark/468125505/

October 2012

November 2012

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar