Den bästa jävla dagen i mitt liv

               H   I   M

                                 Helt jävla oförglömligt. En av de bästa dagarna i mitt liv! :')

Vad kan man säga?
Jag är helt mållös. Det är iofs det minsta jag kan säga.
  Jag började med att gå upp 05.20 för att göra mig i ordning. Kunde inte sova, hade ju i huvudet att man skulle se dem idag. Hade drömt flera dagar, eller veckor i förväg, att man stod där längst fram vid gallret och se de gå upp på scen! Och det helt otroliga var... jag fick stå längst fram! :'D
 

 Jag och Ylva kom fram till Nalen 07.15, och vi trodde att MINST 30 pers skulle stå framför oss, för vi hade hört det skitläskiga ryktet om att folk allvarligt tänkte sova utanför stället i sovsäck. Men när vi kom fram var det bara två pers framför oss! 
 Två sjukt mysiga människor, från Dalarna. Och ja, köandet var ju skittrevligt! Visst man frös, men skitsamma! HIM-fansen är så sjukt trevliga. (de flesta, fanns vissa idioter som inte fattar vad en "kö" innebär... >.<).
 Hahah, men det var lite skitigt. Mina päron hade ingen aning om att jag skolkade hela skoldagen + psykologiprov (kalla mig galen, men INGET kommer före HIM.. typ). Men syrran råkade försäga sig om att jag stod där... O__o heh.. heh.. heh. Men det kvittade om päronen skulle ge mig utegångsförbud i ett år och tvinga mig att leva i celibat. JAG SKULLE GÅ ÄNDÅ!
 

   Aja, tiden gick snabbt! Såg Linde och Mige gå in i byggnaden innan konserten.. började böla som fan. Trodde att jag skulle dö... och jag dog! AV LYCKA!! Sååå värt att köa i 13 timmar utomhus och sen vänta 2 timmar inomhus! Och när de gick på scen... :'D Jag stängde av.

Allvarligt, detta är det bästa jag har varit på. Under funeral of hearts grät jag som en j-vla unge (svär för att uttrycka min inre passion XD). Så värt 1400 spänn för en biljett... helt otroligt att jag har någon röst kvar med för den delen!

Men jag måste bara säga att HIM. Jag älskar er. Okey, de läser knappast det här XD Men allvarligt, utan dem under hösten 2007 hade jag gått under. När min syster var inlagd på sjukan, min mamma var deppad och pappa stressad. Hade ju vänner som fanns för mig. Men HIM  fanns där på heltid. Deras låtar var min största tröst. (låter som ett djup äcklig emo-unge nu. och klart att jag älskar mina vänner). Men jag är de evigt tacksam. Ärligt. Jag älskar de så hårt att jag nästan får ont i bröstet. Sen finns det ju dem som inte förstår sig på dem. De borde ärligt ge de en chans. För att det finns inga bättre.

I love them... och nu kan jag dö lyckligt. :') För att jag har trots allt kaffekoppen Ville Valo druckit ur. <3