March
Sunday 7 March 2010 photo 1/1
|
Delar nu med mig om en, för mig, personlig sak. Varför jag delar med mig om det vet jag inte, kanske så är jag trött på att ha det inom mig. Take it or leave it...
En gång så hade jag en riktigt bra vän, en bästa vän. Hon var en sån person som man kunde göra allt med och berätta allt för. Hon var en sån person som gjorde så att allt kändes bra, hon fick mig att glömma allt och bara må bra. Hon var den viktigaste personen i mitt liv och hon betyde verkligen allt för mig. Vi var med varandra varje dag, pratade med varandra i flera timmar i telefonen och sov ofta över hos varann. Jag vet inte hur hon gjorde det, men på något sätt så fick hon mig alltid att känna mig bra. Hon ställde ALLTID upp. Jag ringde henne mitt i natten och hon kom.
En gång så bråkade vi riktigt rejält och vi var inte med varandra på ett halvår ungefär, jag hamna i RIKTIGT trubbel och jag mådde inge bra, jag ringde henne och hon sket totalt i att vi bråkat, hon tog inte änns upp det utan hon kom på en gång och sen så var allt som förr. Hon fanns för mig när ALLA andra vände ryggen till, hon fick mig att leva igen. Hon förstog mig och hon accepterade mig och hon tyckte om mig. Inget jag sa eller gjorde ändrade på hur vi var med varandra, eller hur hon var mot mig.
Sen så var allt borta. En sak ändrade plötsligt allt. Hon fanns inte längre i mitt liv. Jag blev ensam.
Jag låter ingen annan komma så nära som hon var. Jag vet att det dels är mitt fel att jag aldrig kommer att få en så nära vän igen, men ingen kan vara som hon. Ingen vänskap kan bli som våran var.
Jag saknar henne. Jag saknar henne så jävla mycket, Jag saknar det vi hade så otroligt jävla mkt. Att tänka på våra minnen, att tänka på dig gör så jävla ont, för jag vet att även om jag såg dig igen så skulle det inte bli som förr. JAG ÖNSKAR ATT JAG KUNDE HJÄLPA DIG! Om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande ensam utan dig.
Vi var bästa vänner, den bästa vän jag haft. Du kommer aldrig vända dig till mig men du fanns för mig när jag inte hade någon annan, jag kommer alltid finnas för dig, hur lång tid det än tar.
Hur patetisk är jag? Som fortfarande tänker på en vän jag hade för flera år sedan, som fortfarande gråter över hur jag förlorat henne, som fortfarande saknar henne så att det gör ont, som fortfarande tvekar om jag tog rätt beslut. Jag hade kunnat varit på samma ställe som henne idag men jag valde att leva.
En gång så hade jag en riktigt bra vän, en bästa vän. Hon var en sån person som man kunde göra allt med och berätta allt för. Hon var en sån person som gjorde så att allt kändes bra, hon fick mig att glömma allt och bara må bra. Hon var den viktigaste personen i mitt liv och hon betyde verkligen allt för mig. Vi var med varandra varje dag, pratade med varandra i flera timmar i telefonen och sov ofta över hos varann. Jag vet inte hur hon gjorde det, men på något sätt så fick hon mig alltid att känna mig bra. Hon ställde ALLTID upp. Jag ringde henne mitt i natten och hon kom.
En gång så bråkade vi riktigt rejält och vi var inte med varandra på ett halvår ungefär, jag hamna i RIKTIGT trubbel och jag mådde inge bra, jag ringde henne och hon sket totalt i att vi bråkat, hon tog inte änns upp det utan hon kom på en gång och sen så var allt som förr. Hon fanns för mig när ALLA andra vände ryggen till, hon fick mig att leva igen. Hon förstog mig och hon accepterade mig och hon tyckte om mig. Inget jag sa eller gjorde ändrade på hur vi var med varandra, eller hur hon var mot mig.
Sen så var allt borta. En sak ändrade plötsligt allt. Hon fanns inte längre i mitt liv. Jag blev ensam.
Jag låter ingen annan komma så nära som hon var. Jag vet att det dels är mitt fel att jag aldrig kommer att få en så nära vän igen, men ingen kan vara som hon. Ingen vänskap kan bli som våran var.
Jag saknar henne. Jag saknar henne så jävla mycket, Jag saknar det vi hade så otroligt jävla mkt. Att tänka på våra minnen, att tänka på dig gör så jävla ont, för jag vet att även om jag såg dig igen så skulle det inte bli som förr. JAG ÖNSKAR ATT JAG KUNDE HJÄLPA DIG! Om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande ensam utan dig.
Vi var bästa vänner, den bästa vän jag haft. Du kommer aldrig vända dig till mig men du fanns för mig när jag inte hade någon annan, jag kommer alltid finnas för dig, hur lång tid det än tar.
Hur patetisk är jag? Som fortfarande tänker på en vän jag hade för flera år sedan, som fortfarande gråter över hur jag förlorat henne, som fortfarande saknar henne så att det gör ont, som fortfarande tvekar om jag tog rätt beslut. Jag hade kunnat varit på samma ställe som henne idag men jag valde att leva.
Visa toppen
Show footer