October
Saturday 19 March 2011 photo 1/1
|
Brutna ben
Se bara vad som har hänt med mig. Det är ju så vidrigt. Ansiktet, underhakan, halsen, magen, ryggen, axlarna, benen, låren, armarna, vaderna, fötterna... Allt. Varför måste precis ALLT göra det så outhärdligt? Jag ser värre och värre ut hela tiden, och jag orkar verkligen inte mer.
JAG STÅR INTE UT.
Dessutom har jag inte haft mens, för alla som vill veta, mer än en gång efter att den "kom tillbaka", och det var det den 31 januari. Då spelar det ju ännu mindre roll att jag kämpar för jag förlorar bara på det ändå. Jag kan väga 6 kg mindre och stå ut. Minus 6 kg är som medicin, för 6 kg kan få mig att orka. Det går att gå ner 6 kg och ändå behålla kroppen i ett skapligt skick. Jag kanske inte kan få barn i framtiden men det är väl bättre det än att aldrig ta sig dit? Jag vet att jag är svag om jag ger med mig nu, efter dessa 11 kilon, men det här går verkligen inte. För mig GÅR DET verkligen inte. Jag klarar helt enkelt inte mer, och jag önskar att folk kunde lyssna på det istället för att tro någonting helt annat utan att reflektera över det. Det får mig att känna mig så värdelös att det inte liknar någonting. Min prestationsångest fixar inte att jag inte räcker till, och att inte kunna leva upp till vad folk förväntar sig gör mig så förtvivlad att jag slits i stycken, då drar jag mig tillbaka och gör bara saker jag vet att jag faktiskt kan. Och att gå ner i vikt kan jag.
Försöker man springa på brutna ben så bryts de förmodligen ännu mer. Jag klarar inte det här utan mer hjälp, men jag orkar inte med mer hjälp nu. Jag är helt slutkörd och pressen tar aldrig slut.
Hjälpen jag får nu räcker inte till.
Det finns ingenting att kämpa för. Jag klarar inte av den här behandlingen.
Att vara väldigt underviktig håller inte i längden men det gör ju uppenbarligen inte det här heller.
Jag är inte tillräckligt tillräcklig för att orka.
Jag bryts ned.
JAG STÅR INTE UT.
Dessutom har jag inte haft mens, för alla som vill veta, mer än en gång efter att den "kom tillbaka", och det var det den 31 januari. Då spelar det ju ännu mindre roll att jag kämpar för jag förlorar bara på det ändå. Jag kan väga 6 kg mindre och stå ut. Minus 6 kg är som medicin, för 6 kg kan få mig att orka. Det går att gå ner 6 kg och ändå behålla kroppen i ett skapligt skick. Jag kanske inte kan få barn i framtiden men det är väl bättre det än att aldrig ta sig dit? Jag vet att jag är svag om jag ger med mig nu, efter dessa 11 kilon, men det här går verkligen inte. För mig GÅR DET verkligen inte. Jag klarar helt enkelt inte mer, och jag önskar att folk kunde lyssna på det istället för att tro någonting helt annat utan att reflektera över det. Det får mig att känna mig så värdelös att det inte liknar någonting. Min prestationsångest fixar inte att jag inte räcker till, och att inte kunna leva upp till vad folk förväntar sig gör mig så förtvivlad att jag slits i stycken, då drar jag mig tillbaka och gör bara saker jag vet att jag faktiskt kan. Och att gå ner i vikt kan jag.
Camera info
Comment the photo
Du har dina val och gör det som känns bäst för dig.
MEN... ångra det inte bara.
Men det du har inom dig ska du inte hata!
För du kommer längre med personligheten en utseendet!
Även om det inte känns så... även fast du har sjukdommen... så är du endå underbar inombords!
Är det du eller sjukdommen som ska vinna ?
Du får göra ditt eget val, jag ska inte tjöta på dig mer.
Du kan om du bara vill, du måste bara låta dig själv villja det.
Att du inte fick hjälp är sorgligt. Det blir så sjukt mycket lättare när man har den.
Kram!
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/spegelflickan/486702697/
Visa toppen
Show footer