Friday 12 September 2008 photo 1/1
|
Det börjar bli en liten mysig torsdagsritual att jag går hem från bokmöterna med musik, en kaffe från tunnelbanespärrarna, emot centralstaionen, förbi bögringen och upp på tågperrong 14. En torsdagsritual jag uppskattar till högsta grad, något jag ser fram emot efter möterna så mycket att jag tackar nej till skjuts.
Jag och dom, dessa stressade främlingar runt som kommer och går förbi.
Idag var det ovanligt tomt, precis som i mig. Dom där förbipasserande gör en så stor del. Jag har hög musik för att inte ha något med dom att göra, men jag älskar den effekten dom gör för mina ritualer.
Jag känner mig inte ensam då.
Men idag reflekterade tomheten av dom, den tomhet i mig.
Jag var inte glad och log för mig själv när jag gick där, sådär som vanligt, så dom kollar och undrar vad som gör mig så glad.
Jag gick glasartat min lyckogång och tänkte på mötet och livet.
Mötet handlade om "gåvan att vara människa."
Ja, en gammal poet resonerar så att "Att födas till människa är en gåva. Det är redan något högre varsel över att födas till människa, det mäktigaste på hela jorden. Så vi kan skapa. Så vi kan förändra. Sen gör man vad man vill med den gåvan. Men även om man inte gör något, så har man redan gjort något. Man har föds till detta fenomen: människa."
Jag omformulerade han lite, till hur jag uppfattade det.
Ja, till viss del. Vilken gåva.
Jag satt sedan på tågperrong 14 lutat emot en selecta automat med kaffet i ena handen, en cigarett i den andra och försökte läsa ett sms.
Så insåg jag hur svårt livet är. Vilka beslut man måste ta.
Jag har klassiskt frågat mig själv "Varför ska livet vara så svårt?" flera gånger. Men idag så frågade jag mig det och så kände jag det verkligen.
Varför ska man behöva ta alla dessa svåra beslut, varför ska man behöva agera och låta sig dömas av så många människor?
Varför ska man så ihärdigt kämpa för att leva ett värdigt liv, som är litte bättre än andras. Leva med en viss kvalité och ta sig fram här i livet och bli någon bland miljardtals andra?
Åh, varför.
Så gick det enkelt förbi en duva så enkelt och vackert. Trippade där, letade efter lite mat, aktade sig för människors hänsynslösa framtrampanden för att den ville ju inte göra sig illa av dom, den ville ju leva
Och så strömmade mina tårar ned.
Vad vackert. Men varför ska människans liv vara en gåva, varför är den där duvans liv inte en gåva?
Varför ska alla djur behövas födas i kroppar som under hela livvstiden kastas runt och blir omtumlade av pengar, köttknivar och jaktbyten.
Varför ska deras vackra kroppar vara "mat"?
Kan dom inte få leva för sin egen skull, få vara en gåva?
Jag önskade jag fick byta plats med duvan, tänk om han skulle gjort något värdigt av mitt liv, så som han ihärdigt tar sig fram där bland alla människors hänsynslösa trampande?
Istället för mig, som inte gjort något.
Som fått en besvär-rynka i pannan redan för att jag ständigt är besvärad.
Som blir lämnad av människor för att jag är för komplicerad att ha att göra med.
Som inte kan hitta ett sätt att leva på som jag känner mig bra med.
Som utsätter mig själv så otroligt, medan duvan försöker att undvika det.
Så grät jag.
Sen grät jag för att det är så fint att Christine har ett barn i magen, att hon verkligen är på väg någonstans.
Och för att jag gjort så många människor ledsen, och vilken väg jag än går kommer någon bli sårad a det.
Livet fick mig att gråta, för att jag förstod i samma sekund som duvan passerade, att jag tog mig an något så stort den dagen jag föddes. Att vara människa.
Fick jag backa fem år skulle jag agerat annorlunda.
Jag kan göra något åt det nu, men inte nu.
Jag vill inte vara människa, jag kan inte hantera den gåvan.
Jag och dom, dessa stressade främlingar runt som kommer och går förbi.
Idag var det ovanligt tomt, precis som i mig. Dom där förbipasserande gör en så stor del. Jag har hög musik för att inte ha något med dom att göra, men jag älskar den effekten dom gör för mina ritualer.
Jag känner mig inte ensam då.
Men idag reflekterade tomheten av dom, den tomhet i mig.
Jag var inte glad och log för mig själv när jag gick där, sådär som vanligt, så dom kollar och undrar vad som gör mig så glad.
Jag gick glasartat min lyckogång och tänkte på mötet och livet.
Mötet handlade om "gåvan att vara människa."
Ja, en gammal poet resonerar så att "Att födas till människa är en gåva. Det är redan något högre varsel över att födas till människa, det mäktigaste på hela jorden. Så vi kan skapa. Så vi kan förändra. Sen gör man vad man vill med den gåvan. Men även om man inte gör något, så har man redan gjort något. Man har föds till detta fenomen: människa."
Jag omformulerade han lite, till hur jag uppfattade det.
Ja, till viss del. Vilken gåva.
Jag satt sedan på tågperrong 14 lutat emot en selecta automat med kaffet i ena handen, en cigarett i den andra och försökte läsa ett sms.
Så insåg jag hur svårt livet är. Vilka beslut man måste ta.
Jag har klassiskt frågat mig själv "Varför ska livet vara så svårt?" flera gånger. Men idag så frågade jag mig det och så kände jag det verkligen.
Varför ska man behöva ta alla dessa svåra beslut, varför ska man behöva agera och låta sig dömas av så många människor?
Varför ska man så ihärdigt kämpa för att leva ett värdigt liv, som är litte bättre än andras. Leva med en viss kvalité och ta sig fram här i livet och bli någon bland miljardtals andra?
Åh, varför.
Så gick det enkelt förbi en duva så enkelt och vackert. Trippade där, letade efter lite mat, aktade sig för människors hänsynslösa framtrampanden för att den ville ju inte göra sig illa av dom, den ville ju leva
Och så strömmade mina tårar ned.
Vad vackert. Men varför ska människans liv vara en gåva, varför är den där duvans liv inte en gåva?
Varför ska alla djur behövas födas i kroppar som under hela livvstiden kastas runt och blir omtumlade av pengar, köttknivar och jaktbyten.
Varför ska deras vackra kroppar vara "mat"?
Kan dom inte få leva för sin egen skull, få vara en gåva?
Jag önskade jag fick byta plats med duvan, tänk om han skulle gjort något värdigt av mitt liv, så som han ihärdigt tar sig fram där bland alla människors hänsynslösa trampande?
Istället för mig, som inte gjort något.
Som fått en besvär-rynka i pannan redan för att jag ständigt är besvärad.
Som blir lämnad av människor för att jag är för komplicerad att ha att göra med.
Som inte kan hitta ett sätt att leva på som jag känner mig bra med.
Som utsätter mig själv så otroligt, medan duvan försöker att undvika det.
Så grät jag.
Sen grät jag för att det är så fint att Christine har ett barn i magen, att hon verkligen är på väg någonstans.
Och för att jag gjort så många människor ledsen, och vilken väg jag än går kommer någon bli sårad a det.
Livet fick mig att gråta, för att jag förstod i samma sekund som duvan passerade, att jag tog mig an något så stort den dagen jag föddes. Att vara människa.
Fick jag backa fem år skulle jag agerat annorlunda.
Jag kan göra något åt det nu, men inte nu.
Jag vill inte vara människa, jag kan inte hantera den gåvan.
Inte så många som faktiskt läser texten, utan bläddrar mest ignorant förbi och ser bilderna.
Så verkligen tack.
Fortsätt skriv och fortsätt vara människa.
Av de ord du formulerat här kan jag tycka att det verkar vara din plats i denna värld.
Vad är din plats i världen?
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/spiritual/265545898/