Sunday 26 July 2009 photo 3/3
|
Jag ska berätta om en av mina magiska stunder som förekommer en del i min vardag.
Min keyboard är min terapeut.
Ibland i min tomhet eller lycka så finns det inte ord, men dom kommer ut i keyboarden.
När jag sätter mig vid den och mina händer dansar över tangenterna i frågor så svarar den med sina toner. Det är så tillfredställande när varje ton blir exakt som man försöker uttrycka sig. Mina händer frågar och tonerna svarar.
Toner är ett sätt att uttrycka ord som ej är uppfunna när man ska beskriva känslor.
Jag berättar det med mina händer för keyboarden och jag spelar ut mina känslor. Det är aldrig ett sätt för mig att producera musik, endast för att tala utan ord. Jag kan inte räkna gångerna jag suttit där i min ensamhet och medan jag spelat bara brustit ut i gråt och fortsatt spela, eftersom tonerna tangentera ger verkligen beskriver vad jag menar på riktigt.
Jag minns en gång när hon frågade hur det egentligen var och jag sa att jag skulle berätta det för henne. Så jag satte mig och började spela och hon lyssnade bara, när jag var klar så hade jag förklarat exakt hur det var utan att behöva orden, för dom fanns inte. Men det gjorde tonerna.
Man måste nog förstå det man hör för att kunna förstå det jag vill säga.
Jag är inte den bästa pianisten, men jag lyckas uttrycka EXAKT vad jag menar.
Så keyboarden för mig är inget instrument, utan endast någon som kan föra min talan när orden inte räcker till.
Jag brukar sätta människor framför den och be dom förklara, men oftast kollar dom frågande på mig samtidigt som dom osäkert trycker ned en tangent och så slutar det så.
Ibland har jag spelat i någon timme, men jag har varit förlorad i det jag hör så tidsuppfattningen finns inte. Jag är i någon mellanvärd under dessa stunder.
Eller att bara lägga sig rakt över sängen, stirra upp i taket och låta musiken gå runt och bara ligga där och inte vara någonstans överhuvudtaget, bara lyssna och finnas.
Det är också magiskt.
. Jag kan inte alltid förmedla vad jag vill säga eftersom jag inte har många som förstår mitt tankesätt.
Allt jag gör är poesi.
När jag röker är det en poetisk stund, även bara när jag går så är den tankegången poetisk och oftast talar jag alltid i metaforer, vilket skadar mig då jag tar allt andra säger också som metaforer.
Det ställer till det då det inte alltid är posetivt.
Jag skulle shotta en gång å så sa han "skynda nu annars gör jag det utan dig!"
Då vart det "så det är så du tänker om allt?" och så förvandlades en rolig stund till förakt.
Jag har försökt att bli en mer enkeltänkande människa men mina tankebanor är så invecklade, men fascinerande för dom som verkligen kan lyssna på mig.
Min keyboard är min terapeut.
Ibland i min tomhet eller lycka så finns det inte ord, men dom kommer ut i keyboarden.
När jag sätter mig vid den och mina händer dansar över tangenterna i frågor så svarar den med sina toner. Det är så tillfredställande när varje ton blir exakt som man försöker uttrycka sig. Mina händer frågar och tonerna svarar.
Toner är ett sätt att uttrycka ord som ej är uppfunna när man ska beskriva känslor.
Jag berättar det med mina händer för keyboarden och jag spelar ut mina känslor. Det är aldrig ett sätt för mig att producera musik, endast för att tala utan ord. Jag kan inte räkna gångerna jag suttit där i min ensamhet och medan jag spelat bara brustit ut i gråt och fortsatt spela, eftersom tonerna tangentera ger verkligen beskriver vad jag menar på riktigt.
Jag minns en gång när hon frågade hur det egentligen var och jag sa att jag skulle berätta det för henne. Så jag satte mig och började spela och hon lyssnade bara, när jag var klar så hade jag förklarat exakt hur det var utan att behöva orden, för dom fanns inte. Men det gjorde tonerna.
Man måste nog förstå det man hör för att kunna förstå det jag vill säga.
Jag är inte den bästa pianisten, men jag lyckas uttrycka EXAKT vad jag menar.
Så keyboarden för mig är inget instrument, utan endast någon som kan föra min talan när orden inte räcker till.
Jag brukar sätta människor framför den och be dom förklara, men oftast kollar dom frågande på mig samtidigt som dom osäkert trycker ned en tangent och så slutar det så.
Ibland har jag spelat i någon timme, men jag har varit förlorad i det jag hör så tidsuppfattningen finns inte. Jag är i någon mellanvärd under dessa stunder.
Det är också magiskt.
Allt jag gör är poesi.
När jag röker är det en poetisk stund, även bara när jag går så är den tankegången poetisk och oftast talar jag alltid i metaforer, vilket skadar mig då jag tar allt andra säger också som metaforer.
Det ställer till det då det inte alltid är posetivt.
Jag skulle shotta en gång å så sa han "skynda nu annars gör jag det utan dig!"
Då vart det "så det är så du tänker om allt?" och så förvandlades en rolig stund till förakt.
Jag har försökt att bli en mer enkeltänkande människa men mina tankebanor är så invecklade, men fascinerande för dom som verkligen kan lyssna på mig.
Det är jättesvårt att förklara, men jag känner att du förstår vad jag menar.<br />
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/spiritual/394913929/