January
Friday 9 October 2009 photo 1/2
|
Sista delen nu då (:
Det gick ganska fort att ladda upp den för Anni tjöta som fan xD <3
Men hoppas ni gillar't (:
puss <3
Motstånd är meningslöst Del 3
Dominic
Jag gick längs vägkanten och släpade fötterna efter mig, tog upp en cigarett ur paketet i min ficka och tände. Jag tog ett djupt bloss och satte mig på en parkbänk vid sidan av vägen. Studion var inom sikte och jag kunde se framför mig hur Matt stod lutad över mixerbordet med hörlurarna på sig och fullt koncentrerad på musiken. Inte en tanke åt mitt håll. Han sket fullständigt i vad jag hade för mig.
Jag suckade tungt och sjönk ner på bänken. Jag var en sån toffel. Men jag kunde inte säga emot honom. Jag var för svag för honom. Att vara kär i en man som inte tog en seriöst var inge kul. Jag var så pass beroende av honom, hans beröring, hans ord, att jag kunde göra vad som helst för honom. Men hans känslor var inte ens i närheten av mina. Jag var inget mer än hans lilla leksak, som han kunde styra och ställa med som han ville. För han viste exakt hur beroende jag var av honom och att jag aldrig ens skulle tänka tanken på att göra motstånd.
”Motstånd är meningslöst”, brukade han viska i mitt öra. Jag var så trött på hans lekar. Jag var tvungen att göra något. Säga emot, stå upp för mig själv.
Men jag kunde inte.
Jag var verkligen dålig på att argumentera med mig själv. Hur jag än gjorde förlorade jag. Jag vilade mitt huvud i mina händer och gnuggade mina tinningar. Jag kände hur jag började få huvudvärk av allt grubblande. Jag satte mig rak i ryggen och suckade en sista gång. Sedan lämnade jag bänken, fimpade cigaretten och traskade tillbaka till studion. När jag kom in kastade jag min jacka på soffan och gick raka vägen mot köksdörren mittemot utan att snegla på Matt. Jag puttade upp svängdörren och gick sedan rastlöst fram och tillbaka över golvet i det avlånga köket. Han var så nära. Bara en dörr mellan mig och honom. Allt som krävdes var några ord ifrån min sida och sedan skulle mitt lidande vara över. Han skulle förstå.
Jag lutade mig med ryggen mot köksbänken och försökte andas normalt och regelbundet. Jag blundade och tog djupa andetag för att lugna ner mig.
Jag hörde dörren svänga upp så jag tittade upp och såg Matt tveka i dörren. Jag korsade mina armar över bröstet och såg frågande på honom.
”Dom? Vad gör du?”
Jag svalde och försökte låta så självsäker som möjligt.
”Ingenting.”
Matt log och tog några steg mot mig och lade armarna runt min midja och låste sina smala fingrar bakom min rygg. Jag försökte krångla mig ur hans grepp när han planterade några slarviga kyssar längs min haka och ner på halsen. Han tog ett fastare grepp runt min midja och viskade mjukt i mitt öra.
”Motstånd är meningslöst, Dommie. Jag vet att du vill.” Sedan bet han mig hårt i örat och jag gav ifrån mig ett ofrivilligt stön.
”Nej!” Nästan skrek jag och puttade honom med all min kraft så att han snubblade bakåt och föll till golvet. ”Jag klarar inte av det här längre Matt!” Jag exploderade. ”Jag kan inte vara din leksak längre. Jag klarar inte av det. Du tar kol på mig.”
Matt satt med ryggen upptryckt mot väggen och riktade sina blåa ögon mot mig och andades tungt. Han öppnade och stängde munnen som en fisk.
”Du kan inte göra så här mot mig Matt. Dag in och dag ut kör du runt med mig och tror att det är okej. Att jag kan stå ut med din skit. Med det är det inte, det kan jag inte.” Det började svida bakom mina ögonlock och jag bet mig hårt i läppen för att tränga tillbaka tårarna.
”Dom jag…” Han stödjande sig på väggen för att komma upp på fötter och tog ett tveksamt steg mot mig. ”Dom förlåt jag…” Han såg mig rakt i ögonen och jag kunde se tårarna som började bildas i hans ögon och höra snyftningarna som bröt tystnaden. En tår föll ner för hans kind och han började snyftade hejdlöst. I nästa sekund kastade han sig mot mig och slängde armarna kring min hals och grät mot min axel.
”Jag behöver dig, Dom! Jag är beroende av dig. Mer än vad jag är av någon annan. Jag är ett svin, jag vet, och jag förtjänar dig verkligen inte.” Han tittade upp och såg mig i ögonen. ”Men jag behöver dig. Du får mig att känna mig speciell. Att jag faktiskt är värt något. Jag vet att jag inte visar det på ett speciellt bra sätt men…”
Jag torkade bort tårarna som rann ner för hans kinder och log milt mot honom.
”Du är speciell Matt, och du är värd allt.” Jag omfamnade honom och tryckte min heta kind mot hans.
”Jag älskar dig Dominic”, viskade han i mitt öra.
”Motstånd är meningslöst”, viskade jag tillbaka. ”Jag älskar dig med.”
_______________________________________________
Yey :D lyckligt slut ^^ såååå.. vad tyckte ni om den? Var det ett bra slut? Sög det? Borde det komma en del fyra? Ett problem kanske? Eller är den bra som den är? 8D mahaha, adrenallinkick just nu xD
puss på er som har läst Motstånd Är Meningslöst och tack tack tack för alla snälla kommentarer :3 de värmer verkligen ^^
puss <3
Men hoppas ni gillar't (:
puss <3
Motstånd är meningslöst Del 3
Dominic
Jag suckade tungt och sjönk ner på bänken. Jag var en sån toffel. Men jag kunde inte säga emot honom. Jag var för svag för honom. Att vara kär i en man som inte tog en seriöst var inge kul. Jag var så pass beroende av honom, hans beröring, hans ord, att jag kunde göra vad som helst för honom. Men hans känslor var inte ens i närheten av mina. Jag var inget mer än hans lilla leksak, som han kunde styra och ställa med som han ville. För han viste exakt hur beroende jag var av honom och att jag aldrig ens skulle tänka tanken på att göra motstånd.
”Motstånd är meningslöst”, brukade han viska i mitt öra. Jag var så trött på hans lekar. Jag var tvungen att göra något. Säga emot, stå upp för mig själv.
Men jag kunde inte.
Jag var verkligen dålig på att argumentera med mig själv. Hur jag än gjorde förlorade jag. Jag vilade mitt huvud i mina händer och gnuggade mina tinningar. Jag kände hur jag började få huvudvärk av allt grubblande. Jag satte mig rak i ryggen och suckade en sista gång. Sedan lämnade jag bänken, fimpade cigaretten och traskade tillbaka till studion. När jag kom in kastade jag min jacka på soffan och gick raka vägen mot köksdörren mittemot utan att snegla på Matt. Jag puttade upp svängdörren och gick sedan rastlöst fram och tillbaka över golvet i det avlånga köket. Han var så nära. Bara en dörr mellan mig och honom. Allt som krävdes var några ord ifrån min sida och sedan skulle mitt lidande vara över. Han skulle förstå.
Jag lutade mig med ryggen mot köksbänken och försökte andas normalt och regelbundet. Jag blundade och tog djupa andetag för att lugna ner mig.
Jag hörde dörren svänga upp så jag tittade upp och såg Matt tveka i dörren. Jag korsade mina armar över bröstet och såg frågande på honom.
”Dom? Vad gör du?”
Jag svalde och försökte låta så självsäker som möjligt.
”Ingenting.”
Matt log och tog några steg mot mig och lade armarna runt min midja och låste sina smala fingrar bakom min rygg. Jag försökte krångla mig ur hans grepp när han planterade några slarviga kyssar längs min haka och ner på halsen. Han tog ett fastare grepp runt min midja och viskade mjukt i mitt öra.
”Motstånd är meningslöst, Dommie. Jag vet att du vill.” Sedan bet han mig hårt i örat och jag gav ifrån mig ett ofrivilligt stön.
”Nej!” Nästan skrek jag och puttade honom med all min kraft så att han snubblade bakåt och föll till golvet. ”Jag klarar inte av det här längre Matt!” Jag exploderade. ”Jag kan inte vara din leksak längre. Jag klarar inte av det. Du tar kol på mig.”
Matt satt med ryggen upptryckt mot väggen och riktade sina blåa ögon mot mig och andades tungt. Han öppnade och stängde munnen som en fisk.
”Du kan inte göra så här mot mig Matt. Dag in och dag ut kör du runt med mig och tror att det är okej. Att jag kan stå ut med din skit. Med det är det inte, det kan jag inte.” Det började svida bakom mina ögonlock och jag bet mig hårt i läppen för att tränga tillbaka tårarna.
”Dom jag…” Han stödjande sig på väggen för att komma upp på fötter och tog ett tveksamt steg mot mig. ”Dom förlåt jag…” Han såg mig rakt i ögonen och jag kunde se tårarna som började bildas i hans ögon och höra snyftningarna som bröt tystnaden. En tår föll ner för hans kind och han började snyftade hejdlöst. I nästa sekund kastade han sig mot mig och slängde armarna kring min hals och grät mot min axel.
”Jag behöver dig, Dom! Jag är beroende av dig. Mer än vad jag är av någon annan. Jag är ett svin, jag vet, och jag förtjänar dig verkligen inte.” Han tittade upp och såg mig i ögonen. ”Men jag behöver dig. Du får mig att känna mig speciell. Att jag faktiskt är värt något. Jag vet att jag inte visar det på ett speciellt bra sätt men…”
Jag torkade bort tårarna som rann ner för hans kinder och log milt mot honom.
”Du är speciell Matt, och du är värd allt.” Jag omfamnade honom och tryckte min heta kind mot hans.
”Jag älskar dig Dominic”, viskade han i mitt öra.
”Motstånd är meningslöst”, viskade jag tillbaka. ”Jag älskar dig med.”
_______________________________________________
Yey :D lyckligt slut ^^ såååå.. vad tyckte ni om den? Var det ett bra slut? Sög det? Borde det komma en del fyra? Ett problem kanske? Eller är den bra som den är? 8D mahaha, adrenallinkick just nu xD
puss på er som har läst Motstånd Är Meningslöst och tack tack tack för alla snälla kommentarer :3 de värmer verkligen ^^
puss <3
Comment the photo
Du har verkligen en JÄTTE talang inom det här!!
SKIIT BRAA!!<3
du har talang!!!
MER DOMATT! :G:G
<33
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/spoons/415693903/
Visa toppen
Show footer