Från första början trodde ja inte på de alls, trodde bara de va en lek som de brukar va. Ja ble jävligt förvånad när du började höra av dig o ville träffas, mer o mer. Va va du ute efter ? Du sa att du började få känslor för mig. Där tändes det en liten gnista hopp om att det kanske var nåt äkta denna gången. Vi fortsatte träffas och du kom till att bli den personen jag älskade i 2 år. Ingen har nånsin stått mig så nära som du o ingen vet mer om mig än du. Jag trodde inte man kunde tycka om nån så otroligt mkt o ja trodde verkligen inte de kunde kännas så jävla hemskt o förlora en pojkvän, "alla e ju likadana aight ?!" Bara de att du va så mkt mer än bara en pojkvän, du var min bästa vän, mitt allt, den enda personen i världen ja verkligen kunde prata me, va skulle ja ta mig till utan dig ?! Suck.
Livet har gått vidare.
Vi pratar o träffas, visst gör vi de, men de är inte som innan. O kommer aldrig bli igen..
Ja kommer på mig själv ibland när ja sitter o tänker på dig, de händer ganska ofta..
Ja har redan försökt förklara så många ggr hur mkt du verkligen betyder för mig, o allt ja skrivit nu finns säkerligen me nånstans innan..
Men de enda ja vill att du ska veta är att:

Jag saknar dig

haha sån smööörja...