Stötar i bröstet och träningsverk. Jag funderar över när jag ska börja sova bra? När börjar allt växa igen? Just nu känns det som om jag och snön här i stockholm töar bort. Jag skulle ju hellre ha det glatt på is än att gå i lera och sörja. Som att gå på en leråker Stövlarna blir tyngra och tyngre och man sjunker sakta sakta. Dags att kliva ur stövlarna tänker inte stå kvar på nått sjunkade skepp! Frågan är? Vad ska jag mer rädda? Eller ska jag lämna allt? Med tiden så flyter det alltid upp något om jag skulle lämna allt! Varför går det inte att lämna allt? Slänga bort det bara? Kanske är det bättre man räddar allt och själv sjunker undan och tar sig upp till ytan när man känner för det! För nu tror jag att jag skulle sjunka riktigt fort med allt skit som sitter i huvudet och tunga klumpar i magen. Dyk under den där vågen som du tänkte ta och som du visste att du skulle tajma in och ha en bra åk tur men inte så länge. Våga vänta in den där som sakta sakta växer sig större och större ute till havs som blir ditt livs åk! Ett åk du aldrig glömmer, som känner att du är med som ger efter och allt bara flyter. Nu är det bara väntan och hård träning fram tills du ser vågen, läger dig till rätta, kollar över axeln och börjar paddla. Snabbare, snabbare och snabbare till farten är med och vågen börjar sakta slå över. Då! upp,Upp UPP!!! Du har kanske världens skönaste känsla i kroppen men vågar inte visa det förens vågen har välkommnat dig. Då du känner att ni är ett! Det är så långt borta allt de där! Kan inte hjälpa det men jävlar i min själ vad jag saknar. Jag saknar så det gör ont ibland!

Jag håller ju på med en bok=P hahaha!