Hösten kryper in med dess färger och lämnar kvar sommaren och ljuset tills nästa år. Men ljuset blir klarare i mörker. Jag kommer stå i ljuset och se på mörkret, ta mig till ljusa platser och se allt med lite andra ögon. Just nu ligger havet lungt, inga stormar bara stort och blått. Men det finns där, någonstans sätter det fart mot land, mot sträder, klippor och tryggheten. Ju närmare det kommer ju större blir det och när det är som störst slår det över och når kanske strand i ett vitt vitt skumm eller slås sönder mot klipporna och lite blir alltid liggandes kvar där och ser upp mot himmlen, solen, stjärnorna. till slut dunstar det och blir en del av molnen på himlen och när tiden är inne återförenas det med havet igen och så fortsätter det. Alltid kommer det finnas något kvar där, det kan aldrig tas ifrån någon. Ändå kan framtiden kännas långt borta och ensamheten växer. Vi är vad vi blir. Framtiden är ändå närmare än man tror snart ändrar allt färg ytterligare och ljus och mörker hittar ett samspel på ett underligt och vakert sätt! Med kärlek och värme tar vi oss fram vare sig det är mörkt eller ljust. Allt kanske är lättare på våren, men väntar inte på våren. Kommer chansen tar jag den, när det väl börjar växa och närmar sig kusten är jag där och tar den vinter som sommar, vår som höst. Jag vill inte missa något och medans man väntar så finns alltid de man haft och det slås inte sönder mot klippor eller dunstar bort.

Annons

The photo has no tags

December 2010