hur kunde jag vara så jäkla dum. vaf tänkte jag med egentligen? inget antadligen. eller endel gånger tänkte jag faktiskt, men modet svek mig. men det är väl så livet ska vara, saker ska komma och gå, försvinna föralltid? men så mycket saker är ditt fel. när jag tänker efter, mycket du anklagade mig för var i själva verket du som gjort. för feg för att erkänna? du ska jämt ha rätt och har du inte det så fick man tåla det. men varför skulle du anklaga mig för? det är ju jag som får ha skiten nu, när det är försent att göra något åt. det var du som gjorde att jag har det såhär nu. hade du aldrig gjort det så hade jag mått bra idag. och kom inte och säg att du inte tänkte på det, för det måste du ha gjort. lite iallafall. och ja, vart är självförtroendet när man behöver det? borta, för det tog du med dig och begravde. jag kommer aldrig få det åter, inte som förr. och så som du förändrade mig, jag är inte samma person längre. jag försöker. men när något går fel för mig, det går inte att förklara. men allt fösvinner, fotfästet försvinner. benen viker sig och allt blir svart. och det är bara för att, du vet varför. det satte sina spår och jag kan inte låtsas som det aldrig har hänt, för det har det och jag kommer aldrig glömma det. för livet ska inte vara så som det var, ingen ska behöva leva så.

jag kräver inte att du ska förstå vad jag menar, men jag vill att du ska förstå ändå.

:/ berätta på msn?