Det du ser är inte det som egentligen finns. Verkligheten är dold bakom fasader och spel. Bakom naivitet, rädsla och hopplöshet. En människa gör det hon måste göra, det hon tror sig veta att hon måste göra. En människa rannsakar sitt hjärta och sin hjärna efter svar. Svaren är så olika, de säger emot varandra och skapar en helvetes förvirring.

Vad ska en människa göra när det förflutna kommer ikapp henne? När det gågna påverkar nutiden och framtiden? Rädslan för att historien än en gång ska upprepa sig, skräcken för att kärleken än en gång ska visa sig vara en myt. En människa ser, känner och hör det som händer runt omkring henne. Men hon kan inte längre reagera på omvärlden, hon är som bedövad. Bortdomnad.

Hoppet är det sista en människa förlorar, det naiva hoppet som blivit så många människors sista plågan och död. Hopp, tro och kärlek. Är alla tre bara myter, påhitt? Kan en människa bli älskad, eller tror hon sig bara äga förmågan att älska? Kärleken, hur definierar man den? Olika, uppenbarligen. Tro, är det bara något tjafs som skapats för att göra några få människor förmögna? Eller är det desperata människors sista hopp till förklaringar de inte själva ens tror på? Och hopp, vilket jävla trams. Realistiska tankar och värderingar, som borde vara det rätta, anses som stötande och groteskt.

Människan kommer nog alltid att lena i sin egen lilla drömbubbla, ovillig att bry sig om verkligheten. Men det ni blundar för gott folk, det finns där ändå. Ta er i kragen och öppna ögonen. Hjärtat och hjärnan, det är vad man ska lyssna till.

Annons

The photo has no tags

May 2011