April
Friday 12 November 2010 photo 1/1
|
Det finns en fråga, och varianter av den, som jag är mycket trött på nu. "Hur orkar du med att Fredrik är så långt borta?" "Hur klarar du av att aldrig få träffa Fredrik?"
Men vad fan tror ni egentligen? Att jag ska svara att det är det bästa jag varit med om? Nää. Nu ska jag försöka förklara lite kortfattat så slipper ni fråga igen. Jag tar det som en förolämpning.
Fredrik sa en dag att han ville prata med mig, och berättade att han fått erbjudandet om att åka till Kosovo och frågade mig om det var okej att han åkte. Jag vill inte vara en fotboja på honom, och den dagen jag vill åka iväg på något så hoppas jag att han inte är det på mig heller. Så jag sa självklart ja.
Sedan åkte han på utbildning, var borta fem dagar i veckan. Det var jobbigt, jag hatar att vara utan honom och jag vill inte bo hos mamma. Men han kom hem på helgerna i alla fall. Fast det var också jobbigt. Ett nytt farväl varje vecka, och det gjorde lika ont varje gång.
Sedan åkte han iväg på riktigt. Det var som att vara i en mardröm, kan inte ens beskriva det. Men även om det var ett helvete, så har jag varit glad för att han får göra det han vill, och jag är stolt över honom.
Väntade hem honom i slutet av oktober, gjort ett kryss för varje dag han varit borta fram tills dess. Jag har räknat varje dag, varje minut.
Sedan fick ja beskedet om att han ville åka båt hem, och senare att han kom med på resan. Det var tråkigt, men de skulle åka så pass tidigit att de skulle vara hemma de första dagarna i november. Okej tänkte jag, han missar i alla fall inte vår två-årsdag.
Sedan kom beskedet om att han skulle missa den, men att han ville åka ändå. Hur det kändes? Jag blev lessen. Han har varit borta 7 månader, men väljer ändå att vara borta ett par veckor till och missa den dag som jag tänkt på varje dag för att orka. Den dagen som var viktig för mig. Jag kan lova att det inte kändes bra på något sätt någonstans. Jag grät floder, en båt var tydligen viktigare än mig. För hade han inte varit i Kosovo hela den här tiden, så hade det varit en annan sak. Hade vi inte firat på ett-årsdag en månad för tidigt för Kosovoresan förra året hade det inte varit samma sak.
MEN, Fredrik ville verkligen åka, så det är väl klart att han ska få göra det. Den möjligheten som han fick får han nog aldrig igen. Varför skulle jag hålla honom hemma från den? Så självisk har jag inte blivit ännu. Jag älskar Fredrik, och jag litar på att han älskar mig med. Vi har många år och årsdagar kvar framför oss, så besvikelsen över de två som varit går över med tiden.
Nu vet ni i grova drag hur det käns, så håll tillgodo med det. Varje gång ni frågar river ni upp det sår jag försöker tvinga att läka. Mardrömmen är snart över för min del. Snart har jag världens bäste, snyggaste och duktigaste militär hemma igen. Det är det som betyder något nu.
Annons
Comment the photo
modersol
Fri 12 Nov 2010 15:07
Jag hade distansförhållande men Dennis i nästan två år. Ibland sågs vi nästan inte på en månad, och ibland dök det upp grejer som man bara är med om en gång. Dennis kunde inte vara med när jag fyllde 18 tillexempel för han hade teaterpremiär. Då var jag jätteledsen men ja lät honom göra det för jag vet hur viktigt det var. Du behöver inte vara ledsen Emelie, det är fler som har det som er och utav egna erfarenheter så kan jag säga att inget tyder på att man älskar varanndra mindre. Man älskar varanndra mer! Avståndet gör kärleken starkare. Om du skulle sätta handbojor på honom och säga att han ska vara hemma på eran dag skulle snarare sagt leda till att ni inte kommer ha fler årsdagar. Det är skitviktigt att låta varanndra leva livet och vara med om saker. Du har gjort helt rätt! och du är stark. Jag vet hur jobbigt det är att släppa på tyglarna för någon man älskar, men det är så jävla värt det.
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/steinumstein/477245693/
Visa toppen
Show footer