December
Tuesday 27 April 2010 photo 1/1
|
Thus, the healing begins...
Vad sägs om ett par mobilfoton av en fem månader gammal Zac?
Återbesök till vetten idag. Efter att ha blivit imponerad över hur fint den externa fixeringen
satt och hur bra de såren läkt, tittade vetten på sporrarna och konstaterade att
infektionen dragit sig tillbaka. Men, den hade lämnat sådan röra efter sig att det
inte fanns någonting annat som kunde göras än amputation. Medan hon undersökte
sporrarna kunde hon till och med dra bort ena klon. Så djupt hade infektionen
gått. Till dess den luckrat upp benet, som inte ens syntes på röntgen.
Zac fick stanna kvar, jag följde med Milla (som var min skjuts och mitt sällskap
denna dag, thank god för bästa vänner i nöd!) och vi susade runt för att döda
av lite tid och för att inte dö av oro.
Vid halv fyra ringde dem och sade att Zac var redo för hemfärd. Allt hade gått super
enligt veterinären. De hade tagit bort sporrarna och sytt samman såret. Jag ska
byta bandage varje dag i fyra dagar, sedan ska han förhoppningsvis inte behöva
ha benet lindat. Stiften och ställningen kring frakturen såg även dem bra ut, så
där behövs ingenting göras.
Återbesök om tre veckor då ställningen ska bort. Om ingenting annat inträffar
innan dess, förstås. Vilket vi självfallet hoppas att det inte ska göra. Right, folks?
Glad att ha min vovve hemma igen. Vi vilade i sängen undertiden mor och bror
var och storhandlade, och det är under sådana stunder man förstår verkligen
hur djupt en hund kan gräva sig in under skinnet och ankra sig fast. Jag vet
inte hur jag skulle klara mig utan honom. Han är mitt allt, från all den ojämförliga
kärlek han så villkorslöst ger, till alla de gråa hår och tårar han tvingar mig igenom.
Nu är det bra, nu tar vi oss igenom det här sista, sedan kommer ni återigen få höra mina
klagolåtar på mitt hyperaktiva busfrö och alla hans magsårsskapande påhitt. :)
Vad sägs om ett par mobilfoton av en fem månader gammal Zac?
Återbesök till vetten idag. Efter att ha blivit imponerad över hur fint den externa fixeringen
satt och hur bra de såren läkt, tittade vetten på sporrarna och konstaterade att
infektionen dragit sig tillbaka. Men, den hade lämnat sådan röra efter sig att det
inte fanns någonting annat som kunde göras än amputation. Medan hon undersökte
sporrarna kunde hon till och med dra bort ena klon. Så djupt hade infektionen
gått. Till dess den luckrat upp benet, som inte ens syntes på röntgen.
Zac fick stanna kvar, jag följde med Milla (som var min skjuts och mitt sällskap
denna dag, thank god för bästa vänner i nöd!) och vi susade runt för att döda
av lite tid och för att inte dö av oro.
Vid halv fyra ringde dem och sade att Zac var redo för hemfärd. Allt hade gått super
enligt veterinären. De hade tagit bort sporrarna och sytt samman såret. Jag ska
byta bandage varje dag i fyra dagar, sedan ska han förhoppningsvis inte behöva
ha benet lindat. Stiften och ställningen kring frakturen såg även dem bra ut, så
där behövs ingenting göras.
Återbesök om tre veckor då ställningen ska bort. Om ingenting annat inträffar
innan dess, förstås. Vilket vi självfallet hoppas att det inte ska göra. Right, folks?
Glad att ha min vovve hemma igen. Vi vilade i sängen undertiden mor och bror
var och storhandlade, och det är under sådana stunder man förstår verkligen
hur djupt en hund kan gräva sig in under skinnet och ankra sig fast. Jag vet
inte hur jag skulle klara mig utan honom. Han är mitt allt, från all den ojämförliga
kärlek han så villkorslöst ger, till alla de gråa hår och tårar han tvingar mig igenom.
Nu är det bra, nu tar vi oss igenom det här sista, sedan kommer ni återigen få höra mina
klagolåtar på mitt hyperaktiva busfrö och alla hans magsårsskapande påhitt. :)
Comment the photo
Naw, så söt han var då (oxå) men han har ju ingen päls! :O
Haha, ja, han var liten, tanig, underviktig och såg ut som om han hade skabb xD
Nej men en väldigt söt Zac på bild.
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/stillme/454867686/
Visa toppen
Show footer