December
Saturday 1 May 2010 photo 2/2
|
On the Zac-front
Som ni säkert har listat ut, med tanke på hur tyst det varit om just Zac, så har
allt faktiskt gått *peppar peppar* oväntat bra. Det har gått så bra att jag till
och med vågar tillstå att amputationen är det bästa som hänt oss hittills. Ja,
han har ont, det skulle jag också ha om någon kapat mina lilltår, men sedan
vi kom hem från djursjukhuset i tisdagskväll så har Zac blivit mer av den
lurviga knasboll som är min, min enda och den starkaste livsgnistan i mitt liv ;)
Han började stödja på benet redan nästa morgon, och nu går han på det nästan
ohämmat. När vi är ute så galopperar han förstås och då snuddar bara tårna i
marken, men går han så går han, så att säga :)
För någon dag sedan kom han bärande på sin leksak och ville leka, och gjorde
mig den lyckligaste personen i världen. Zac är en hund som skulle kunna leka
sig igenom livet, om och om igen, men han har inte ens önskat snegla på sina
leksaker sedan den där ödesdigra måndagen för tre veckor sedan. Åh, så glad
jag blev när han ville kampa! Visst, han orkade inte dra emot värst mycket,
och han satt mest medan vi drog i leksaken, men ändå :')
Enligt veterinären ska vi inte behöva linda operationssåret från och med idag,
så länge han inte slickar på stygnen, och såret är väldigt rent, rakt och fint,
bara några enstaka blodsdroppar på lindan. Vi får se hur vi gör, om inget
annat kan han ju gå utan lindan en stund imorgon för att lufta såret :)
Ja, faktiskt, knack, knack ta i trä, spott över axeln och hela köret, men jag
tror faktiskt det börjar vända nu.
Hoppas jag, åtminstone.
Som ni säkert har listat ut, med tanke på hur tyst det varit om just Zac, så har
allt faktiskt gått *peppar peppar* oväntat bra. Det har gått så bra att jag till
och med vågar tillstå att amputationen är det bästa som hänt oss hittills. Ja,
han har ont, det skulle jag också ha om någon kapat mina lilltår, men sedan
vi kom hem från djursjukhuset i tisdagskväll så har Zac blivit mer av den
lurviga knasboll som är min, min enda och den starkaste livsgnistan i mitt liv ;)
Han började stödja på benet redan nästa morgon, och nu går han på det nästan
ohämmat. När vi är ute så galopperar han förstås och då snuddar bara tårna i
marken, men går han så går han, så att säga :)
För någon dag sedan kom han bärande på sin leksak och ville leka, och gjorde
mig den lyckligaste personen i världen. Zac är en hund som skulle kunna leka
sig igenom livet, om och om igen, men han har inte ens önskat snegla på sina
leksaker sedan den där ödesdigra måndagen för tre veckor sedan. Åh, så glad
jag blev när han ville kampa! Visst, han orkade inte dra emot värst mycket,
och han satt mest medan vi drog i leksaken, men ändå :')
Enligt veterinären ska vi inte behöva linda operationssåret från och med idag,
så länge han inte slickar på stygnen, och såret är väldigt rent, rakt och fint,
bara några enstaka blodsdroppar på lindan. Vi får se hur vi gör, om inget
annat kan han ju gå utan lindan en stund imorgon för att lufta såret :)
Ja, faktiskt, knack, knack ta i trä, spott över axeln och hela köret, men jag
tror faktiskt det börjar vända nu.
Hoppas jag, åtminstone.
Camera info
Comment the photo
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/stillme/455353677/
Visa toppen
Show footer