The apple in my pie
...er, of my eye, menar jag så klart

Jag har varit Dålig Matte de senaste dagarna. Gjorde misstaget att börja jämföra
Zac med andra hundar och självklart gjorde det mig deprimerad eftersom även om
Zac är en extremt välanpassad hund som är trygg i alla slags miljöer och som kan
följa med överallt, så är han en verbal hund utöver det. Han skäller när han
hälsar på folk, han skäller när han är glad och han skäller när han är osäker.
Det har varit värre och efter skvallerträning så är han nu otroligt mycket bättre,
nästan en helt annan hund, till och med. Likväl så gör jag det där misstaget
att jämföra honom, och då mår jag dåligt, blir deprimerad och då Zac är som en
känslomagnet, som suger till sig min sinnesstämning som ett läskpapper, så
blir han osäker och dant. Det innebär att jag blir irriterad för jag vet att han kan
och så blir jag mer deprimerad för att jag varit sur på honom när han inte gjort
något fel alls.

Och så håller vi på.
Just nu är jag jättedepp över att det senaste hundmötet gick skit, fastän jag
vet att det berodde helt på att vi mötte Snubben med Björnhunden som skrämt
livet ur Zac flera gånger i veckan sedan vi flyttade ned hit till Skövde. Vi träffades
i en trång passage och Snubben höll inte in sin stora, alldeles för påflugna hund
och Zac skällde på sitt osäkra sätt för att få avstånd.
Så klart jag blev sur, för jag vet att han kan, och ignorerar helt det faktum att
med just den här hunden kan han inte lika mycket som med andra.

Så det är lite ansträngt. Jag känner mig helt misslyckad som hundägare för
tillfället eftersom Zac skulle kunna så mycket mer om jag bara lade ned lite
mer möda och träning och arbete. Vi har ju tagit oss igenom så mycket annat
tillsammans och det har varit en lång väg till den här trygga, sköna treåringen
som glatt vandrar i andra änden av mitt koppel. Så varför inte lite till?
För jag suger, that's why.

Nu vet ni hur min dag varit.

Jo, det är en god tur ibland att han är så jäkla söt ;P

Ja, men visst är det en svinig känsla? x) En ond cirkel, liksom, och i mitten sitter den stackars hunden och förstår inte varför man är så tvär och försöker vara till lags =/ Man kan få dåligt samvete för bra mycket mindre!

Ja, det är hemskt och frustrerande.. Men jag går mest och längtar till framtiden och hoppas att det NÅN gång ska bli bra. Tar en dag i sänder, får vi en dålig promenad så får det väl vara så ... jag tar några djupa andetag och försöker övertala mig själv till att ta det lugnt och göra det bästa utav situationen. Jag har fler dåliga dagar än bra kan jag ju tala om :( hemskt jobbigt, men vad gör man?

Hear hear, I'm right with you there. Men Kito leker ju mycket med andra hundar - det har jag sett bildbevis på ;) - så det kan väl knappast vara något knas med typ hundmöten åtminstone?

Han kan verka totalt ursinnig vid hundmöten och första träffen. Han kan göra utfall, "nafsa" osv. Sen om de släpps ihop går det oftast bra om hundarna inte är för på. Hundmötena är lite olika, ibland är han helt agro, ibland ignorerar han också av ren osäkerhet. Han är ju bara osäker och egentligen jättenyfiken och ÄLSKAR att leka. Men som sagt, osäker som sören i början. Men sen är hundmöten sista problemet för mig utan det är ju hans rädslor för allt och alla. Ljud, människor, bilar, mer ljud, konstiga stenar, osv. Liksom ... varje dag, överallt, hela tiden -.- Man orkar tillslut inte över huvudtaget.

Wow ... O___o Det låter som om Zac och Kito är... typ, samma sida av samma mynt? xD Zac är också otroligt osäker av sig, man måste verkligen leda honom genom livet, visa honom hur han ska tackla saker och situationer, och vara den trygghet han kan falla tillbaka på. I hans fall handlar det dock mer om hundar och människor än annat - han är jätteduktig på att konfrontera sina egna rädslor och han MÅSTE bara fram till saker han är rädd för, för att konstatera att det inte är farligt, medan jag hellre vill köra med "ignorera det-"tekniken x) Däremot har han svårt med människor som beter sig udda - som de som sätter sig ned på huk för att hälsa, det är livsfarligt. Om de står stilla för länge eller om de låter för mycket och flaxar med armarna, liksom... -___-;;

Ja, de är nog inte alls så olika ändå, även om jag kan tänka mig att de reagerar olika. Kito är liksom ... FLY om något är farligt. Han drar, fäller svansen och vill bara bort bort bort och litar inte ett dugg på mig. Jag jobbar extremt mycket med mina signaler och lugnande hundsignaler och det hjälper honom en hel del när han väl tittar åt mitt håll. Jag märker att han checkar med mig väldigt mycket, om jag är osäker och om jag håller i kopplet speciellt osv.. Han tar in minsta lilla jag gör och miiiinsta lilla "fel" signal från mig övertygar honom om att han ska fortsätta med det han började med: fly.
Skönt ändå att Zac är besluten om att konfrontera de där rädslorna, då får man ju ändå känslan av att han någon gång kommer vänja sig? Även om det kanske tar hundra år ..
Kito reagerar oftast mest bara på män, eller kvinnor som liknar män :P Och skåpbilar och lastbilar, för där finns alltid män runt såna x) Byggställningar också :P haha helt sjukt. Men som du säger... typ tjejer som står och hamrar med paraplyerna i marken när de väntar på bussen osv... det pallade han inte alls för några år sedan. tror han klarar såna småsaker mycket bättre nu, har inte direkt fått något uppenbart bevis, men tror det.
Hur kommer det sig förresten att Zac är så osäker? Det var mycket dumt folk va? Men ljud och sånt, eller de tvar inte så farligt?

Ah, jo det låter lite som om de reagerar på samma saker fast på olika sätt - Zacs reaktionsled går rakt genom skallcentrat - han är ju en varningshund, rasen ska ju vara på sin vakt och varna, så han ska hela tiden "berätta" för mig vad som händer och sker. Vi tränar som sagt på skvallerträning, vilket går ut på att han ska fortsätta "berätta" när det händer saker, fast då genom att exempelvis komma upp vid min sida eller söka kontakt, snarare än börja skälla det första han gör x) Och jag har nog tur som har en hund som aktivt söker stöd hos mig än springer bort; kan han så skulle han nog försvinna IN i mig när han blev rädd, så hårt han pressar sig mot mig eller gömmer sig bakom mig.

Zacs osäkerhet bland människor beror helt och hållet på mig - jag gjorde helt fel när han var yngre och trodde att jag kunde "bota" hans reserverade inställning genom att mer eller mindre hålla fast honom när folk skulle klappa. Jag gjorde möten med folk till ett tvång och inte förrän jag faktiskt insåg att jag gjorde honom orätt och lät honom handskas med möten på sitt eget sätt blev det bättre. Han vill inte ha uppmärksamhet av främlingar utan de ska helst ignorera honom; de han gillar bäst är de människor som inte tittar på honom eller pratar med honom den första tiden. Då blir han snarare sur över att han inte får uppmärksamhet och börjar kräva den istället - för han ÄR otroligt översocial och när vi har besök över så ska han vara i deras knä och ansikte (och öron) hela tiden x) Men han måste få bestämma när han ska ta första steget, så att säga.
Rörande hundmöten så beror den osäkerheten på att han har blivit attackerad alldeles för många gånger. Och samtliga gånger har han varit i koppel (= fast och inte kunnat fly) och den andra hunden lös. Det har resulterat i att han är otroligt rädd för lösa hundar, även om de inte bryr sig om honom; han börjar "gråta" (som ett jättedovt... ylmorrande, nästan, svårt att beskriva) när han ser lösa hundar, för han gillar dem verkligen inte. Går han lös eller i långlina så är han MYCKET bättre, just för att han KÄNNER att han är lös och KAN springa iväg/fly om han skulle bli trängd av en annan hund. Så det är kopplet som gör det hela knasigt vid hundmöten =/

Men ja, det är som du säger - man kämpar på och hoppas på att någon dag ska det vända :) Hundar växer ju och blir klokare de med, så det borde ju gå, eller hur? ;)

Ja, jag jobbar själv en del med skvaller, t.ex. när han ser vilt.. Att han tittar upp på mig/nosar kort på mitt ben istället för att bli hysterisk. Ganska svårt för honom och det är inget jag fokuserar särskilt mycket på då jag (dumt nog) ofta hetsar honom på t.ex. fåglar för att få honom att vara "orofri". Tycker det är så skönt att se honom glad så om det betyder att han jagar fåglar då och då så ska det väl fan inte göra något :P

Ah, usch, det är ju så svårt när man inte vet ... Det händer ju så lätt. Säkert inte så mycket nu när vi vet mer, men i början som "ny hundägare". Jag vet inte om du haft eget ansvar för någon hund innan Zac så att du fått testa på det tidigare, men som helt ansvarande för en hund så har man ju verkligen inte erfarenheten. Jag har ju levt med hundar hela livet men det har alltid varit familjens och jag har ju alltid varit liten. Vi var hundfria mellan ca 10-15, så jag hade inte haft hund på "äldre dar" - haha - så Kito var ju väldigt nytt. Man lärde sig nytt och gjorde fel TUSEN gånger innan man fick "a hang of it". Jag har testat massor av metoder på Kito med hans osäkerhet och ibland inte fattat att man gjort vissa saker värre. Bara det att jag köpte en 5 månaders supersvår urhund av en oseriös uppfödare förklarar ju en hel del om vad man inte visste en gång i tiden. Men ja, man får väl fokusera på att man har väldigt bra koll på sin hund nu och att man gör det mesta rätt (även om man har dåliga dagar som vi snackade om innan :P). Vi vet vad våra hundar tål och behöver och inte behöver ... Det är skönt. Men i Kitos och mitt fall kommer han inte bli bra på säkert fleeera år till. Jag TROR han kommer bli bättre men jag känner ganska stark på mig att han kommer vara en hund som dör och säkert fortfarande har varit rädd för framfusiga och högljudda män osv. Jag tror starkt det kan bli myycket bättre men o kså att han aldrig kommer bli "väldigt bra". ALLA hundar har sina problem, men de rädslor våra hundar är ju inte som vilka hundar som helst utan det är ju faktiskt allvarligare än en border collie som kanske vallar fel... eller nåt.
Förstår det du säger om lösa hundar som attackerat. Kito har också blivit attackerad miljontals gånger och det är med all säkerhet därför han har problem med hundmöten (plus att han är en tramsig basenji som morrar åt lite allt möjligt [har dock upptäckt att basenjis som aldrig blir attackerade och träffar massa snälla hundar inte alls behöver morra - man säger verkligen WOW vad unikt!). Och precis som du säger om Zac så tar nog faktiskt de flesta hundar hundmöten bäst utan koppel. De känner ju om vi blir nervösa genom kopplet, de känner att de är instängda osv ... Dessutom förhindrar ju ofta koppel och halsband och sånt dem från att signalera så naturligt som de ska. Kito blir nog LÄTT misstolkad, inte bara med koppel utan hela basenjins rörelser är ju väldigt stelt och "stolt".
Ja, jag hoppas verkligen det går :P Att jag överlevt i 4 år nu känns ganska otroligt ;D Och han blir bättre! Men det går saaaakta.
Det är ganska intressant att vi båda har speciella raser med "problem" :P Det är fan i mig väldigt SÄLLAN man kan dela sånt här med någon. Folk tror jämt jag överdriver ELLER att jag har en jäkla ouppfostrad hund jag inte kan ta hand om. Känner du cokså det eller förstår folk dig och din hund?

Jag har ju jobbat på hunddagis och var hundvakt åt släktens hundar i bland i flera veckor, och jag var hundpromenerare och så, samt tränade bästisens hund - så jag hade ju erfarenhet av hund, men inte av 'egen hund', så att säga. Eller snarare, jag hade inte erfarenhet av en berger. De hundar jag hade att göra med hade varit spaniels och golden och shelties och andra glada sociala hundar, så när jag plötsligt fick en hund som inte hade intresse i folk började jag ju undra lite vad jag hade gjort fel och försökte rätta till det - men gjorde det bara värre. Som TUR är så lär ju sig Zac saker snabbt, och jag tror nog han kan lära sig att ignorera folk och bemöta dem på rätt sätt, bara jag lyckas lära honom hur - han vill ju slippa obehaget lika mycket han, liksom xD Problemet är ju det att när han träffar folk så vill han hälsa och då skäller han och då beter sig folk "annorlunda" eftersom han skäller och då börjar han skälla för de beter sig konstigt - så det är en dålig cirkel, helt enkelt xD

Ja, man får liksom ta en dag i taget och verkligen gripa tag i de där stunderna då det går helt utmärkt och försöka glömma bort helt dagar där ingenting går som det ska x)

Jaaaa, det är väldigt skönt, faktiskt! Ingen hund är ju perfekt, som sagt, och jag har märkt att även folk med s.k "perfekta" hundar har andra slags problem - detta genom att jag håller till mycket på ett hundforum (Allt om Hundar) där folk berättar om sina hundproblem. Ja, As hund kommer överens med ALLA andra hundar, men As hund kan inte vara lös för då drar den på vilt. Bs hund kan vara lös i ALLA slags miljöer, men Bs hund är livrädd för telefonen så ingen får ringa hem. Cs hund är stjärna på agilityplanen men klarar inte av att åka bil, osv. Så det är lite tröst i det med, att man ändå har en hund som har så pass "få" problem, och sådant man ändå kan handskas med, on a daily basis :)

Och jag får förklara ganska ofta för folk (även familjen) varför Zac beter sig som han gör. Oftast så tror ju det att han är ouppfostrad (som sagt), medan jag får förklara att det är för att man överraskade honom eller han är glad eller vad det nu var som orsakade det där särskilda beteendet som fått folk att reagera. Men det är SKÖNT att veta att man känner sin hund bäst, ändå, att det faktiskt inte finns någon som skulle kunna ta hand om honom bättre, för ingen känner honom lika bra som jag. Förstår du? ;)