(Den här gör mig alltid instant tårögd)

"A young Marine after his jeep hit a mine"
 Korea, 1950.

David Douglas Duncan. 

De flesta tror ju sig göra nytta när de drar in, men jag har ännu inte mött (eller hört talas om) en soldat som inte vill åka hem, när de väl ligger i fält.

Det är väl det man måste intala sig, och faktiskt kanske tror, om man ska våga ge sig ut på sånt. Och så vaknar man i helvetet...
Min mamma har upplevt krig, som flicka i Finland. De historier hon har berättat... fy tusan! Svultna krigsfångar i nazistläger, nazister som drog i hennes svarta flätor och frågade om hon var judinna... att jaga sin mat för att inte svälta ihjäl, gräva frusen potatis ur marken, springa i skogen med korna för att rädda dem, ha hjärtat i halsgropen och undra om pappa kommer hem...
Det gick bra för vår familj, ingen dog. Men skadade, ja de blev de i själ och hjärta.

Menfyihelvete :(

Ja det är en underlig känsla att växa upp här i Sverige, bland svenska vänner som inte har en susning om sånt här... Det har ju följt med mig som en vetskap hela livet, att allt faktiskt inte är "gratis" eller lätt. Givetvis behöver man inte ha upplevt krig för att ha ett svårt liv, men det är ändå en speciell mentalitet man får. Även om jag själv inte upplevt krig har det ju färgat även mig att veta att min mamma upplevt det. Pappa, som är tolv år yngre än mamma var för liten för att minnas, men minns hur ledsna och deprimerade alla var när kriget väl var slut, mitt i glädjen över att helvetet var över.
Nu finns ju dock massor av barn i svenska skolor och hem, som kanske själva upplevt eller definitivt har föräldrar som gjort det, med tanke på alla flyktingar som kommit hit.

Hans min är så ärlig. Kan bara tänka på min bror som är i armén, om han hade varit med om samma sak. Man vill bara krama om och lova att allt ska bli bra, ta hem dem och lova att ingenting ont kommer hända någonsin igen.