December
Monday 27 May 2013 photo 1/1
|
Ooooh, svartvitt...
Nu blir det allvar.
Eftersom jag är en av de där typerna som periodvis lider av dödsångest,
tänker jag ofta på döden. Tyvärr. Jag är ju oerhört rädd för döden. Eller
snarare, för att dö. Mycket av min emetofobi grundar sig i att man som
person inte kan kontrollera när man behöver spy. Blir du sjuk så spyr du,
oavsett hur illa du tycker om att spy, oavsett var du är och vad du gör.
Således är också döden en del av det där okontrollerbara. Du kan
bestämma när du ska dö, men du kan aldrig bestämma när du inte ska dö.
Det bara händer. Om jag skulle presenteras med möjligheten att kunna se
när och hur jag dog skulle jag nog ändå inte ta chansen att få reda på det,
samtidigt som jag nog väldigt gärna skulle vilja veta - åtminstone de gånger
dödsångesten sätter in och den gäckande, hemska, förtärande tanken att
"du kommer kanske aldrig uppleva morgondagen" sätter in.
Det räcker med att en blodådra brister i hjärnan, och allt är slut. Det räcker
med att köra hem från jobbet och inte hinna väja undan en bil som kört över
i fel fil. Det är den där olustigheten i att döden kan inträffa precis när som
helst, som gör det. Eller kanske snarare att vi alla kommer att dö, förr eller
senare - men ingen av oss, inte ens de cancersjuka eller döende, vet exakt när.
Det är också när jag hamnar i dessa perioder jag grips av två överväldigande känslor.
1) Stress.
Det finns nog ingenting som kan få livet att kännas både kort och bortkastat
som tanken på att man lika gärna kan vara död imorgon. Därför - stress. Att
hinna med. Göra saker. Inte slösa sina sekunder. Inte vänta på att videos
ska laddas på Youtube. Inte stirra på långsam uppkoppling eller vara fast i
en bilkö.
Det är stress helt enkelt. Jag blir så pass stressad att panikångesten
hoppar i autopilot och barkar iväg, helt utan någon vid spakarna.
Det leder också till känsla nummer
2) Vad har jag åstadkommit i mitt liv?
Om jag försvinner imorgon - vad finns kvar av mig att minnas mig av?
Har jag gjort någon inverkan på människor? Hur kommer man prata om mig
när jag är borta? Har jag lämnat något kvar hos någon, någon gång?
Och kombinationen av dessa två leder också till väldigt konflikterade (nytt
ord, deal with it) känslor. Den ena som vill skapa, vill göra intryck, vill göra
avtryck på världen och lämna märke efter sig. Den andra som å andra
sidan inte vill slösa tid på saker som kantänka inte betyder något för någon.
Varför ska jag skriva mina böcker, om de aldrig blir lästa? Varför ska jag ta
mina foton, om det inte är annat än för någon att klicka förbi på
bilddagboken en gång? Varför ska jag rita, när jag inte ens gör det
helhjärtat? Varför ska jag skapa, om jag bara skapar för min egen skull?
Därför klarar jag inte av heltidsjobb. Jag har länge funderat på om det går att
sjukskriva sig för att heltidsjobb ger en panikångest. Jag klarar inte av att gå
till jobbet tidigt på morgonen och komma hem trött sent på eftermiddagen.
Att inte ha någon tid över till att göra saker på, till att leva, känna att man finns till.
Jag klarar inte av att jobba för att få pengar, för att ha råd med ett liv där livet
går ut på att jobba. Om man älskar jobbet gäller helt andra premisser - när
man hankar sig fram på det lilla man får, fungerar det inte alls. Jag klarar
inte ens av att sova länge på mornarna längre, för det känns som om mitt
liv rinner undan, bit för bit, för en ynka stunds skön sömn i en varm säng
med en hundrumpa uppkörd under näsan. Det är skönt nu, men vad får jag
ut av det när morgondagen kommer?
Det har gått ett år sedan förra året. När jag gick Blodomloppet i onsdags
kändes det inte som om året hade passerat. Ingenting har hänt under året
som varit. Ingenting. Har. Hänt.
Jag hade kunnat sitta i en glasbubbla och läst Kalle Ankatidningar i ett helt
år, klivit ut och varit exakt samma person, i exakt samma sits, med exakt
samma värderingar, samma intressen, samma plats i livet, med samma
människor runtomkring mig, samma vardag, samma helg...
Ingenting är annorlunda.
Sådant göder dödsångesten, för sådant får en att inse att tiden bara
försvinner. Du kan inte fånga sekunder, du kan inte återta minuter eller
timmar. Det man slösat i tid vinner man aldrig igen. Tanken är hemsk, för
den är sann, och den är obestridlig.
Vad kommer ni lämna efter er? Vågar ni ens tänka tanken?
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 50D
Focal length 100 mm
Aperture f/3.5
Shutter 1/130 s
ISO 160
Comment the photo
Felill
Wed 29 May 2013 12:18
Förut var jag också jätterädd för att dö, hade en period i typ ett års tid då jag varje natt var "beredd" på att inte vakna nästa morgon. Var jätterädd för att bli dödligt sjuk osv, behövde göra något hela tiden för att undvika tankarna. Men det gick över, och idag är jag inte rädd för att dö. Jag hoppas och tror att det finns något fint efter livet, typ ett nangijala, utan tengil. Livet är en förberedelse för döden, typ :) Då har alla människor lärt sig av livet, och ondska existerar inte. Hoppas jag. Och efter saker jag varit med om kan jag inte tro att det inte händer någonting, det är omöjligt. Det enda som skrämmer mig är att förlora min familj. Så försök att tänka att det finns något mer! Jag visste inte vad jag trodde förut, men det har som sagt ändrats (och det är inte något "jag är troende och gud kommer rädda oss"). Haha, jag låter jätteflummig och som värsta specmänniskan. Men det är ju jättejobbigt att gå runt och tänka så, och det är ju om något slöseri med tid, att stressa och oroa sig (kommer ju från rätt person, men jag börjar så smått bli bättre..). Det viktiga är inte vad du åstadkommer, eller vilka som minns dig, bara du mår bra och trivs med ditt liv :) Annars är det ändå bortkastad tid, om du inte gör det du vill eller trivs med. Skriver från mobilen, så blir lite muppigt.. Men lev nu, försök att inte tänka så mycket på döden (även om det är svårt!), och försök kanske hitta något som kan övertala dig att det blir bra, för jag vet att det inte bara går att ändra hur man tror.
huldrehamn
Tue 28 May 2013 21:35
Fy så väl jag känner igen dina tankar! Jag har dem själv. Och jag har också funderat på vad jag lämnar efter mig... ett barn, jo visst, men hon är hon, vad lämnar jag som är jag? Hur mycket tid slösar jag bort och vad vill jag åstadkomma? Skitstressande. I mitt fall stressar även sjukdom, och att jag blivit lämnad mm, saker jag inte kunnat styra själv. Så i mitt fall är det annorlunda om jag tänker ett år tillbaka, i alla fall det som är runt omkring, men är jag annorlunda? Kanske inte...
Men jag säger som mozzan här nedan, alla lämnar vi avtryck, i alla fall hos någon, på något vis, och det kanske är så det är, något man tvingas acceptera. =/
Jag vet inte om jag är rädd för döden, kanske både ja och nej. Jag är rädd för den plötsliga döden, i stroke eller infarkt, samtidigt är jag rädd för den långsamma smärtfulla döden så den förra vore ju då att föredra egentligen. Jag önskar jag får dö i sömnen, när jag är gammal, men önska är ju allt man kan göra för vet gör man ju inte. Och jag är rädd för tanken på allt jag måste lämna, inte hinna med, samtidigt som jag ibland (särskilt nu efter flera års elände) skulle tycka det var skönt att aldrig vakna mer. Sånt här har jag tänkt väldigt intensivt på sen skilsmässan, så intensivt att jag fått stoppa mig själv. Det är väl därför jag distraherar mig med film, film, film, för att slippa tänka, kan inte ens läsa eller skriva. Och åstadkommer inte ett skit... =/
Förresten så drömde jag om dig härom natten. Jag öppnade en dörr, och där satt du, med tre hundar. Zac, en du hade lånat, och en svart liten bergervalp som du precis köpt. Vet inte vad det kan symbolisera, men hoppas det blir sant med valpen, för jag vet ju att du vill ha valp.
Men jag säger som mozzan här nedan, alla lämnar vi avtryck, i alla fall hos någon, på något vis, och det kanske är så det är, något man tvingas acceptera. =/
Jag vet inte om jag är rädd för döden, kanske både ja och nej. Jag är rädd för den plötsliga döden, i stroke eller infarkt, samtidigt är jag rädd för den långsamma smärtfulla döden så den förra vore ju då att föredra egentligen. Jag önskar jag får dö i sömnen, när jag är gammal, men önska är ju allt man kan göra för vet gör man ju inte. Och jag är rädd för tanken på allt jag måste lämna, inte hinna med, samtidigt som jag ibland (särskilt nu efter flera års elände) skulle tycka det var skönt att aldrig vakna mer. Sånt här har jag tänkt väldigt intensivt på sen skilsmässan, så intensivt att jag fått stoppa mig själv. Det är väl därför jag distraherar mig med film, film, film, för att slippa tänka, kan inte ens läsa eller skriva. Och åstadkommer inte ett skit... =/
Förresten så drömde jag om dig härom natten. Jag öppnade en dörr, och där satt du, med tre hundar. Zac, en du hade lånat, och en svart liten bergervalp som du precis köpt. Vet inte vad det kan symbolisera, men hoppas det blir sant med valpen, för jag vet ju att du vill ha valp.
stillme
Tue 28 May 2013 22:24
Jag hoppas också på att du kan sanndrömma, för det vore verkligen en dröm som kom sann om jag äntligen kunde skaffa mig min länge efterlängtade valp :3
huldrehamn
Fri 31 May 2013 13:12
Ja, nu hoppas vi! :o) Glömde säga att den hunden du lånat i drömmen också var svart. Kanske mamman till valpen? :o)
stillme
Fri 31 May 2013 17:22
http://jomgarden.com/080326_DSC010890.JPG Mamman till kullen jag är intresserad av ;)
huldrehamn
Sat 1 Jun 2013 21:32
Men åh.... O____O Tror precis jag dog... så. jäkla. vacker. och. söt.
Melflickan
Tue 28 May 2013 18:27
Jag kommer lämna efter mig ett hav av böcker mina vänner ska turnera om för att få (det står i mitt hemmagjorda testamente). Jag försöker att inte tänka på det alltför mycket, mer att "jag KAN inte dö än för jag har inte gjort det där viktiga som hela världen kommer minnas mig för". Annars går det liksom inte. Annars kan jag lika gärna ge upp.
Känner igen det där med att ingenting har hänt. Men nu jävlar. Nästa vecka ska jag börja skissa på en affärsplan, och sen händer Den Stora Drömmen. Jag orkar inte vänta längre.
Känner igen det där med att ingenting har hänt. Men nu jävlar. Nästa vecka ska jag börja skissa på en affärsplan, och sen händer Den Stora Drömmen. Jag orkar inte vänta längre.
stillme
Tue 28 May 2013 21:01
Samma sak känner jag. Därför jag bestämt mig för att plugga igen, eller skaffa valp. Eller förhoppningsvis både och. Orkar inte vandra omkring i ett existensvakuum.
Melflickan
Wed 29 May 2013 20:43
Jag har alltid tänkt att "det ska jag göra sen" och "när jag har fått pengar/jobb/bostad, då jävlar" men nu är jag trött på att vänta på att det ska hända liksom. Things need to be done now.
stillme
Thu 30 May 2013 11:02
Exaaaaaakt. Skjut inte upp till imorgon, det du kan göra idag - borde man lyssna på mer.
Lunaroos
Tue 28 May 2013 09:23
Enda sättet att se till att man verkligen lämnat något till eftervärlden är att få barn. Allt annat kan försvinna och upphöra att existera samma stund man försvinner...
stillme
Tue 28 May 2013 20:48
Tjaaa. Kan, kan det väl. Men de grekiska filosofernas idéer består så här 2400 år senare, till exempel. De gamla kompositörernas verk spelas ännu och fyrahundra år efter hans död är Shakespeare precis lika populär. Så visst går det att skapa något odödligt annat än barn. Men då gäller det att verkligen ligga i =/
Anonymous
Tue 28 May 2013 00:57
Jag har också haft väldigt mycket ångest över döden, ett tag var jag så rädd för att dö att jag inte ville leva (hur jäkla konstigt det än låter).
Mitt sätt att fixa det var att läsa på. Jag har läst otroligt mycket om döden, vad som händer under och efteråt biologiskt sett, religiösa aspekter, samt om palliativ vård, eutanasi och div. Patientfall.
När jag har gjort detta så har jag upplevt att jag har mer kontroll ju mer kunskap jag har, att jag har makten att dö med värdighet om jag skulle dö.
Så på detta sätt håller jag undan min dödsångest.
Jag tror att du med kan göra det, att du bara måste hitta ditt sätt, din tanke, som kan lindra den ångest du känner.
Jag ska hålla tummarna, verkligen hoppas att du snart finner ett sätt och därmed kan uppleva samma sinnesro som jag gör nu. Det är du värd, det är alla värda!
Mitt sätt att fixa det var att läsa på. Jag har läst otroligt mycket om döden, vad som händer under och efteråt biologiskt sett, religiösa aspekter, samt om palliativ vård, eutanasi och div. Patientfall.
När jag har gjort detta så har jag upplevt att jag har mer kontroll ju mer kunskap jag har, att jag har makten att dö med värdighet om jag skulle dö.
Så på detta sätt håller jag undan min dödsångest.
Jag tror att du med kan göra det, att du bara måste hitta ditt sätt, din tanke, som kan lindra den ångest du känner.
Jag ska hålla tummarna, verkligen hoppas att du snart finner ett sätt och därmed kan uppleva samma sinnesro som jag gör nu. Det är du värd, det är alla värda!
Sjazna
Tue 28 May 2013 00:09
Om jag dör inatt kommer jag lämna efter mig... well basically nothing, egentligen. Massa, massa rollspel, halvfärdiga böcker och utkast till stories som aldrig blev längre än nån sida och vars planering - om sådan finns - bara är i mitt huvud. Lite målningar, lite teckningar, men inget bestående mer än det som finns hos, och förhoppningsvis uppskattas av, vänner. Sen vill jag inbilla mig att jag har en grupp vänner som kommer minnas mig och prata om mig, men jag kommer inte direkt ha lämnat något avtryck någonstans tror jag. Upplever jag det som.
Men, och missförstå mig gärna rätt, jag är rätt okej med det. För även om jag har haft ambitioner och en stark önskan att sätta ett avtryck någonstans har jag slagit ner på mig själv i så många år att jag numera mest är 'det spelar ingen roll'. Om jag blir ihågkommen som 'den roliga fröken från dramalektionerna i fyran' av mina VFU elever är det en bonus. Om jag råkar bli ihågkommen för mina bilder then AWESOME, men jag räknar inte med det. Patetiskt kanske, för idag "ska" man ju sträva efter att "bli någon/något" och vara världskänd eller i alla fall minnesvärd. Jag orkar inte vara det. Jag orkar inte kämpa för det. Jag vill bara lyckas göra något som JAG är stolt över och som JAG är nöjd med. Om jag dör först när jag kommit till en punkt där jag kan gå och lägga mig utan att känna att jag är en bortkastad människa, då är jag nöjd. Dör jag innan dess, då... well... då hoppas jag att det finns folk i världen som ser mig som allt annat än värdelös, och så får det räcka. Det får vara bra så.
Men, och missförstå mig gärna rätt, jag är rätt okej med det. För även om jag har haft ambitioner och en stark önskan att sätta ett avtryck någonstans har jag slagit ner på mig själv i så många år att jag numera mest är 'det spelar ingen roll'. Om jag blir ihågkommen som 'den roliga fröken från dramalektionerna i fyran' av mina VFU elever är det en bonus. Om jag råkar bli ihågkommen för mina bilder then AWESOME, men jag räknar inte med det. Patetiskt kanske, för idag "ska" man ju sträva efter att "bli någon/något" och vara världskänd eller i alla fall minnesvärd. Jag orkar inte vara det. Jag orkar inte kämpa för det. Jag vill bara lyckas göra något som JAG är stolt över och som JAG är nöjd med. Om jag dör först när jag kommit till en punkt där jag kan gå och lägga mig utan att känna att jag är en bortkastad människa, då är jag nöjd. Dör jag innan dess, då... well... då hoppas jag att det finns folk i världen som ser mig som allt annat än värdelös, och så får det räcka. Det får vara bra så.
stillme
Tue 28 May 2013 20:55
Jag tror att det man "ska" sträva efter är, åtminstone, att om man skulle bli skjuten när man gick utanför dörren nästa gång och hamna på intensiven med bara minuter kvar, skulle man känna att man inte ångrade något i sitt liv. Det är en tämligen liten sak ändå - inte strävan efter att bli känd eller ihågkommen, men att ha gjort sitt yttersta att göra det man vill göra, så att man inte ångrar något.
Men det är också det, när man fastnar i "vad har jag åstadkommit, vem tusan är jag"-loopen som det är riktigt farligt att snudda vid "vad händer om jag skulle dö nu"-tankar. Jag tycker inte jag har lyckats i mitt liv särskilt mycket. Jag är en medelmåtta i många saker, men excel in nothing. Jag har aldrig varit välbärgad och heller inte välutbildad. Jag har inte haft ett välbetalt eller ens viktigt jobb. Det finns ingenting jag har lyckats med här i livet, för jag har inte heller riktigt ansträngt mig. Så om jag skulle hamna på dödsbädden skulle jag ångra just det, utan att kunna peka ut just vad det är jag ångrar. Så att säga =/
Men det är också det, när man fastnar i "vad har jag åstadkommit, vem tusan är jag"-loopen som det är riktigt farligt att snudda vid "vad händer om jag skulle dö nu"-tankar. Jag tycker inte jag har lyckats i mitt liv särskilt mycket. Jag är en medelmåtta i många saker, men excel in nothing. Jag har aldrig varit välbärgad och heller inte välutbildad. Jag har inte haft ett välbetalt eller ens viktigt jobb. Det finns ingenting jag har lyckats med här i livet, för jag har inte heller riktigt ansträngt mig. Så om jag skulle hamna på dödsbädden skulle jag ångra just det, utan att kunna peka ut just vad det är jag ångrar. Så att säga =/
Quissling
Mon 27 May 2013 23:17
här kan man skriva massor med saker som inte hjälper, men de hjälper nog inte, så de är väl bäst å låta bli.
stillme
Tue 28 May 2013 20:32
Jag skrev inte texten för att bli hjälpt heller, så det är lugnt ;) Jag hade väl tänkt att folk skulle skriva vad de skulle lämna efter sig om de skulle kola vippen, men det verkade istället bli en slags massmissuppfattning om att jag går runt i dödsångest varje dag vilket jag alls inte gör x) Det är relativt sällan jag känner så här, några gånger per månad typ, och det påverkar mig inte mer än nätter av utebliven sömn och ett mer hälsosamt synsätt på livet.
Quissling
Tue 28 May 2013 21:32
internutz hats its oun veys to see tings! :D
jag har varit med om 2 dödsbon, min fars och min morfars, som var som min far.. jag tönker mest på sortering, att lämna efter sig.. ibland vill jag göra listor till dom som ska ordna upp mitt, har så mycke som.lätt skulle glömmas bort, å de vore ju synd. annars skiter ja nog i vad ja åstakommit, bara dödsboet blir lättsamt.. de är ett jävla skitgöra.
jag har varit med om 2 dödsbon, min fars och min morfars, som var som min far.. jag tönker mest på sortering, att lämna efter sig.. ibland vill jag göra listor till dom som ska ordna upp mitt, har så mycke som.lätt skulle glömmas bort, å de vore ju synd. annars skiter ja nog i vad ja åstakommit, bara dödsboet blir lättsamt.. de är ett jävla skitgöra.
stillme
Tue 28 May 2013 22:18
Du är så väldigt praktisk och pragmatisk att jag blir alldeles avundsjuk :D
Quissling
Tue 28 May 2013 22:18
ser ut som bara fan här hemma så de skulle nog behövas listor för den sakens skull med ;P
HobbyMupp
Mon 27 May 2013 22:48
Händer att jag också känner så där! O jag har massa planer för vad jag vill påverka i mitt liv, jag kan bara inte dö nu! Det hinner vi inte med! Men så samtidigt vet man att det kan hända. Mjöl på det, o mjöl på att man har sina panikstunder fylla av "fyfan vad jag lever o fyfan vad jag kan dö" men sen ändå bara lullar på...
Hemlightsmakeri
Mon 27 May 2013 22:41
Det är tungt Fanny.. Och jobbigt. Och jag tänker exaaaaakt likadant många gånger. Fast.. Vi kan ju inte göra så mycket än att göra det vi gör. :I Vi kan inte göra mer, vi kan inte göra mindre. Vi kan inte bara välja att bli astronauter. Hade du pratat med någon av gubbarna på mitt jobb så tror jag att du hade sett på ditt liv som lite ljusare. Jag vilar mig på tanken att jag I ALLA FALL inte kommer sitta på ett och samma ställe tills jag går i pension, som vissa andra gör. :P Det är i alla fall hoppet.
stillme
Tue 28 May 2013 20:39
Ja, lyckligtvis slås jag inte av dessa episoder jätteofta (högst någon enstaka gång per månad) men folk verkar ha uppfattat texten som om jag ligger varje kväll i grymma dödskval liksom xD
Och det är det som är det hemska - när jag började plugga till ekolog hade jag flera kompisar som gick hemma och skrotade och hankade sig fram på småjobb. Jag tänkte att jag aldrig skulle bli som en av dem. Och nu, efter utbildningen, är jag i exakt samma sits. Så jag kan inte ens trösta mig med "åtminstone är jag inte ..."-tankar, eftersom det bet mig i röven förra gången =/
Och det är det som är det hemska - när jag började plugga till ekolog hade jag flera kompisar som gick hemma och skrotade och hankade sig fram på småjobb. Jag tänkte att jag aldrig skulle bli som en av dem. Och nu, efter utbildningen, är jag i exakt samma sits. Så jag kan inte ens trösta mig med "åtminstone är jag inte ..."-tankar, eftersom det bet mig i röven förra gången =/
Superjuly
Mon 27 May 2013 22:33
När jag tänker på döden brukar jag tänka att det inte kan vara så mycket värre än innan man var född...
Det jobbigaste är ju alla dom man skulle lämna bakom sig som man så gärna vill dela sitt liv med men som får leva vidare utan en.
Det jobbigaste är ju alla dom man skulle lämna bakom sig som man så gärna vill dela sitt liv med men som får leva vidare utan en.
stillme
Tue 28 May 2013 20:28
Ja, det är ingenting i döden jag inte gillar - det är att jag inte vet när jag ska dö och att jag inte längre kan ta hand om de jag lämnar efter mig. Tanken på livet utan mig i det är det hemska, inte tanken på döden. Så att säga :)
Girona
Mon 27 May 2013 22:16
Jag är också rädd för döden, på sätt och vis, men samtidigt känns det som ett stort privilegium att faktiskt få dö någon gång. Att det faktiskt finns ett slut och efter det kommer ingenting att spela någon roll längre. Du skriver om stress och ångest, men det är ju känslor som är helt förbehållna livet. Man kan absolut stressa över sådant där när man lever, men när man är död är allt det där borta. Då spelar det ingen roll längre om man skapade arior och storverk, eller om man levde som en nobody, för allt som finns kvar är... ingenting.
Och för mig känns det befriande på ett sätt. Jag vill inte dö nu, men det känns samtidigt skönt att få lov att göra det någon gång i framtiden.
Jag vet inte om du mår bättre eller sämre efter att ha läst det här, om du mår sämre får jag be om ursäkt. Jag tänker också på döden lite för ofta... :(
Och för mig känns det befriande på ett sätt. Jag vill inte dö nu, men det känns samtidigt skönt att få lov att göra det någon gång i framtiden.
Jag vet inte om du mår bättre eller sämre efter att ha läst det här, om du mår sämre får jag be om ursäkt. Jag tänker också på döden lite för ofta... :(
Lunaroos
Tue 28 May 2013 09:12
+1
Känner samma sak, vill inte dö nu men vill för bövelen inte leva för länge heller :P
Och allt jag gör gör jag för min skull, inte för eftervärlden :)
Känner samma sak, vill inte dö nu men vill för bövelen inte leva för länge heller :P
Och allt jag gör gör jag för min skull, inte för eftervärlden :)
stillme
Tue 28 May 2013 20:35
Fast jag har svårt att se det som ett slags privilegium när det händer precis allt här i världen. Jag påstår inte heller att ett evigt liv skulle på något sätt vara ett privilegium, då jag inte vill leva i all evighet. Jag vill bara själv kunna bestämma när saker och ting tar slut.
Om man inte lämnar någonting efter sig eller gjort avtryck på världen ser jag det som att ens existens inte haft betydelse. Det är kul att leva, sure, vi vet inte om någonting annat - men vad är meningen om det inte är för att leva också? Att bara traska på i samma gamla nötta mönster dag ut och dag in, slösa bort sitt liv bakom ett kontorsbord eller en kassa, att arbeta för att hålla sig flytande - what's the point? Det måste finnas annat till livet än bara det, annars finns det ju ingen mening.
Jag mår absolut inte sämre, men inte bättre heller ;) Sedan verkar alla ha fått för sig att jag sitter med dödsångest varje vaken minut, vilket är långt ifrån fallet. Jag har små episoder av grav dödsångest högst någon enstaka gång i månaden, så det är ingenting jag "lider" av, förutom att de insikter jag gör under episoderna präglar resten av mitt förhållandesätt till livet. Jag vill inte slösa bort det framför en tv-skärm eller med ingentingheter ;)
Om man inte lämnar någonting efter sig eller gjort avtryck på världen ser jag det som att ens existens inte haft betydelse. Det är kul att leva, sure, vi vet inte om någonting annat - men vad är meningen om det inte är för att leva också? Att bara traska på i samma gamla nötta mönster dag ut och dag in, slösa bort sitt liv bakom ett kontorsbord eller en kassa, att arbeta för att hålla sig flytande - what's the point? Det måste finnas annat till livet än bara det, annars finns det ju ingen mening.
Jag mår absolut inte sämre, men inte bättre heller ;) Sedan verkar alla ha fått för sig att jag sitter med dödsångest varje vaken minut, vilket är långt ifrån fallet. Jag har små episoder av grav dödsångest högst någon enstaka gång i månaden, så det är ingenting jag "lider" av, förutom att de insikter jag gör under episoderna präglar resten av mitt förhållandesätt till livet. Jag vill inte slösa bort det framför en tv-skärm eller med ingentingheter ;)
Girona
Thu 30 May 2013 14:34
Fast jag tror att man är fel ute om man tycker att det är viktigare att göra ett avtryck än att faktiskt leva för sig själv oavsett om någon minns en efter att man dött. Jag menar, att bli ihågkommen är ganska lätt, man kan t.ex. spränga den där bron i San Francisco. Eller Frihetsgudinnan? Eller mörda en politiker, det kan ju inte vara så svårt. Okej, du kanske dör på kuppen, men alla kommer att tala om dig och du blir inskriven i historieböckerna. Jag menar inte att du resonerar så, utan jag bara spånar rent generellt nu.
Jag har också varit fascinerad av odödlighet tidigare och skulle gärna skapa något som jag blir ihågkommen för, men samtidigt känns det som en övermäktig uppgift. Börjar jag forska kan jag säkert få till någon artikel som med lite tur kanske citeras av andra artiklar, men så mycket mer än så lär det inte bli. Men precis som du säger känns det dystert att inte leva för någonting alls och bara traska på i samma mönster utan något mål i livet :/
Jag har också varit fascinerad av odödlighet tidigare och skulle gärna skapa något som jag blir ihågkommen för, men samtidigt känns det som en övermäktig uppgift. Börjar jag forska kan jag säkert få till någon artikel som med lite tur kanske citeras av andra artiklar, men så mycket mer än så lär det inte bli. Men precis som du säger känns det dystert att inte leva för någonting alls och bara traska på i samma mönster utan något mål i livet :/
malinphoto
Mon 27 May 2013 21:51
Jag har alltid varit sjukt rädd över att jag ska dö när jag sover och när folk i min närhet har gått bort så vågar jag inte sova. Ibland kan det ta månader, tror att det grundar sig i att min brors bästa kompis dog av hjärtfel när hon sov. Jag var inte alls gammal då, men jag tror att det är det som kan ha gjort att jag är så himla rädd.
stillme
Tue 28 May 2013 20:29
Åh fy. Men exakt, det är när jag går och lägger mig tankarna sätter in också. Om man inte skulle vakna upp. HUvva...
Anonymous
Mon 27 May 2013 21:39
Jag vill skriva så mycket för att försöka hjälpa dig tänka annorlunda, men majoriteten människor säger att de får mer ångest av att tänka på samma sätt som jag, eftersom det är så enorma tankescearion och filosofier, så jag vågar inte om jag inte vet att du vill höra. (=
stillme
Tue 28 May 2013 20:17
Du är välkommen att test me. Jag är en hängiven filosofifantast och har läst om extremt många livsåskådningar genom filosofin, och alla nya sätt är intressanta för min del.
Jag tror för den delen att jag varken kan få mer ångest eller mindre ångest över vad någon annan än säger. Jag skapar mina egna huvudmonster tillräckligt bra själv ;)
Jag tror för den delen att jag varken kan få mer ångest eller mindre ångest över vad någon annan än säger. Jag skapar mina egna huvudmonster tillräckligt bra själv ;)
Anonymous
Mon 27 May 2013 21:32
Jag tänkte inte på döden innan jag fick barn. Nu är min största rädsla här i livet att dö medan mina barn ännu är så små/unga att de fortfarande behöver mej. Att inte få se dem växa upp, att de ska växa upp utan mamma. Jag mår illa bara jag tänker på det.
stillme
Mon 27 May 2013 21:34
Jag tror nästan det är lite lika här, fast byt ut barn mot hund. Det började för sex år sedan med tanken att vad som skulle hända med min hund om jag råkade dö, och sedan spann det vidare och fortplantade sig, och eskalerade ganska kraftigt. Jag är fortfarande först och främst orolig för hur min hund ska klara sig utan mig, men sedan kommer resten. Förstås. Och det hemska känslor man inte alls vill veta av.
Anonymous
Mon 27 May 2013 21:43
Usch ja :-(. Egentligen är jag inte rädd för själva döden, men det är ju dem man lämnar kvar i livet det är synd om. Jag vill inte lämna dem jag älskar och bryr mej om. Det kanske känns annorlunda när man blir gammal, kanske man då känner att man gjort sitt och är nöjd att lämna - jag vet inte. Men det är fel att dö när man är ung. Och jag avskyr att höra om människor som får cancer för då inser man att det kan drabba vem som helst, även mej. Stroke/hjärnblödning är en annan stor skräck.
stillme
Tue 28 May 2013 20:25
Ja, man tänker ju på de man lämnar efter sig. Det är alltid då det brister för mig =/
Johanna Karlström
Mon 27 May 2013 21:23
Nu blev ju jag rädd. Kommer gå runt och tro att jag ska dö nu, haha! D:
48 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/stillme/514555939/
Visa toppen
Show footer