En dag gick vi ned på stan.

Arthur har aldrig varit på stan, och då han närmade sin trettonveckorsdag så
kändes det att det var hög tid för att åka ned och kolla på både trafik och folk.
Vid tillfället då det här fotot togs hade han fullt upp med att kolla gräsänder
istället, för han älskar allt som rör sig och om det som rör sig dessutom råkar
leva, så älskar han det än mer.

Det är oerhört ovant att som bergerägare plötsligt ha en valp som älskar alla
människor och alla hundar och alla djur. Det är ovant att behöva ropa för att
kalla in honom när det kommer folk som han vill springa och hälsa på, istället
för att försöka peppa en främlingsavvaktande hund som inte vill gå fram ens
med uppmuntrande ord.

Den här valpen är så fantastisk på alla sätt och vis, och han lär mig nya sätt att
se på livet. Visste ni till exempel att det inte finns någonting man inte kan leka
med? Allt går att leka med, bara man vill!

Den första tiden var tung, då jag länge gick och ångrade rasvalet, för en papillon
ÄR inte en berger. Inte på långa vägar. Zac och Arthur är varandras raka
motsatser, undantagsvis en sak - och det är lusten att träna/klättra. Inte förrän
jag upptäckte att Arthur älskar att klättra och hoppa och studsa så började vi
hitta varandra också. Han började äntligen söka sig till mig och jag började
också uppskatta honom mycket mer. Det tog nära två veckor, säkert, innan jag
minns att jag sade till mamma att... "Jag gillar Arthur idag. Han är härlig!".

Han är så enkel att ha att göra med. Inga problem att åka bil, inga problem med
nya platser, inga problem att ta det lugnt, inga problem med nytt folk, inga
problem med andra hundar eller valpar, inga problem hos veterinären, inga
problem inne i affärer, inga problem att sova hela nätterna.

Han är lite too good to be true, så det är skönt att jag inte lyckats klickerträna
honom än, för då känns det åtminstone som vi har något att träna på ;)

LÅNG TEXT
Hej
Valp är bäst.
Hejdå.

Det är som min Biggo,felfri.