Jag vet inte, jag.

Bilddagboken ska läggas ned och det är så stort och så omfattande, att känslorna liksom inte riktigt räcker till. Nu har jag inte använt det här kontot på väldigt länge, åtminstone inte särskilt frekvent, men jag har använt mina andra kontot mer kontinuerligt de senaste åren. Bilddagboken har varit en sida jag kollat varje dag sedan jag blev medlem, december 2005.

Det är tolv år sedan.

Tolv år av mitt liv har blivit dokumenterat här. Första bilden lades upp när jag hade kommit hem från att ha arbetat i Irland. Mina allra första bilder på Zac är här, hela hans uppväxt och alla hans olyckor. Alla minnen av alla resor vi gjorde, och alla framsteg i träning och i vardagen. Jag har gått igenom två utbildningar på universitetsnivå undertiden jag varit medlem här, och jag har dokumenterat båda två flitigt. Hela mitt liv när jag bodde nere i Skövde finns kvar här.

Jag har gått från att fota med en kompaktkamera på 3 megapixel (waaat!) till min första systemkamera, och två uppgraderingar efter det. Jag har gått från en tonåring med starka åsikter, till vuxen människa som insett att världen inte är svart och vit och att det finns mycket mer i livet än att hela tiden ha rätt och visa att andra har fel.

Jag har skaffat en till hund sedan jag blev medlem här. Jag har tagit körkort, flyttat hemifrån, flyttat hem igen, bott borta, haft x antal jobb, rest runt i hela Sverige, upplevt, upptäckt, uppmärksammat och skaffat erfarenheter och minnen.

Jag har några av mina närmaste vänner att tacka Bilddagboken för. Jag har mitt intresse i foto att tacka Bilddagboken för. Jag försatt så många chanser att gå på fototräffar och hälsa på vänner långt borta, och det gör ont i hjärtat och i själen att se hur få som är kvar här nu. Vi som var så många. Det starkaste gänget. Jag kunde ha femtio pers som laddat upp bilder när jag loggade in första gången på dagen.

Bilddagboken hade sådan potential. Med handen på hjärtat är jag säker på att Bilddagboken en gång i tiden faktiskt var en av Sveriges starkaste communityn på nätet. Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte ens om det är lönt att diskutera, då det kanske bara gör en än ledsnare.

Det känns som att ägarna tappade intresset. Det känns som att när sidan var som mest populär så klarade den inte trycket och gick sönder. Istället för att laga det ordentligt gjorde man temporära lösningar, och med en sida man inte kan lita på så söker man sig annanstans. I dagens samhälle är det absolut viktigaste att man ska kunna använda en sida från mobilen, och att ha en fungerande app kräver nästan mer arbete än själva sidan. Att ge upp om appen var en av Bilddagbokens största misstag. Att släppa in överväldigande mängder reklam och neka folk att köpa sig fri från reklamen och därmed ge en säker inkomst till sidan, var ett annat misstag.

Jag vet inte ens om det är lönt att spara ned alla mina 5600 bilder jag har på det här kontot. Jag tror majoriteten fungerar inte ens längre. Jag brukar titta tillbaka och gå igenom de olika perioderna av mitt liv, just som man gör med riktiga dagböcker, och det är så levande, alla minnen. Att läsa det man varit med om, var man var i livet just där och då, väcker alla känslor igen. Dessa resor kommer man inte kunna göra numer. Inte efter september.

I lite barnslig förhoppning finns ju den lilla drömmen om att någon rik, driftig person köper sidan och hela klabbet, svetsar fogarna och målar nytt, så att folk kan hitta tillbaka. Ta tillbaka Bilddagboken, för det är vad det varit för majoriteten av oss, och koncentrera oss på den svenska marknaden. Allt behöver inte vara internationellt.

Men jag vet inte.

Det finns ju inte några känslor just nu. Bara ett överväldigande domnande. Som om Bilddagboken redan försvunnit, och med den alla år med alla minnen, alla känslor och tankar och upplevelser.

Det är sorgligt.
Det är vad det är.

Finns inga andra ord för det.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon EOS 50D

Focal length 50 mm

Aperture f/1.8

Shutter 1/60 s

ISO 500

Date

June 2017