December
Show more 
Friday 5 March 2010 photo 31/106
|
Mitt pälskade allt, varför gör du så här? ;___;
Vid åtta igårkväll vägrade Zac sätta sig ned och jag tolkade det som att någonting fastnat i rumpan på honom (känslig vovve) och skulle plocka bort det åt honom. Men vad som irriterade honom var inte något som kunde plockas bort, utan ena sidans analsäckar var alldeles klarröda och svullna. Stenhårda. Varma. Igen ;____;
Jag och Zac som kommit överens om att 2010 var året då vi INTE skulle behöva åka till veterinären en enda gång, förutom årliga vaccinationen! Jag blev så klart helt uppriven över att se den där förbannade åkomman komma tillbaka, så jag ringde upp Max och vi gick ut på en långpromenad på kvällen för att ge Zac en chans att förhoppningsvis tömma analsäckarna själv.
Väl hemma var han trött som ett as (sprang lös och i långlina hela tiden) och somnade, bara för att vakna någon timme senare och vara än mer orolig. Kunde inte ligga ned. Kunde inte vara stilla. Varje andetag blev ett gnyende. När jag försökte tömma analsäcken bara skrek han rakt ut och såg så miserabel och sorglig ut att jag dog flera gånger om.
Ännu litet senare, fortfarande rastlös och utan att kunna ligga stilla, hade analsäcken spruckit. Brun sörja och blod. Överallt.
Jag orkar verkligen inte med sådant här.
Att ha ett djur som har så ont, men utan medel att kunna hjälpa?
Han sprang runt här och gnydde av smärta, och jag kunde bara sitta bredvid och titta på, stryka honom över huvudet och lova honom att allt blir bättre imorgon. För det är imorgon först kliniken öppnar. Det är imorgon först vi kan gå dit och få smärtstillande och skölja ur analsäckarna. Det är imorgon först allt kommer att bli bra.
Men till dess då?
Ska han ha ont i över tolv timmar?
Det finns ingen värre känsla än att sitta bredvid och titta på, medan ens hund gnyr av smärta. Att möta den där mörka blicken som ber om att Super-Matte ska vifta med sina magiska fingrar och få det att sluta göra ont, men utan möjligheten att göra ett. enda. piss.
Analsäcken sprack igen, större hål och det mesta av innehållet kunde tömmas.
Nu spänner det åtminstone inte längre, får man tro, och han har somnat, tyst, vid mina fötter och har sovit i snart trekvart.
Har ställt klockan på ringning så jag kommer vara den första som ringer kliniken imorgon, och bara hoppas, innerligt, på att de har en tid ledigt. Om inte får vi hoppas, innerligt, på att mackarna har en hyrbil ledig så vi kan åka till Skara och att de har tid på akutmottagningen där.
Lång text men screw you all om ni klagar på längden.
Vid åtta igårkväll vägrade Zac sätta sig ned och jag tolkade det som att någonting fastnat i rumpan på honom (känslig vovve) och skulle plocka bort det åt honom. Men vad som irriterade honom var inte något som kunde plockas bort, utan ena sidans analsäckar var alldeles klarröda och svullna. Stenhårda. Varma. Igen ;____;
Jag och Zac som kommit överens om att 2010 var året då vi INTE skulle behöva åka till veterinären en enda gång, förutom årliga vaccinationen! Jag blev så klart helt uppriven över att se den där förbannade åkomman komma tillbaka, så jag ringde upp Max och vi gick ut på en långpromenad på kvällen för att ge Zac en chans att förhoppningsvis tömma analsäckarna själv.
Väl hemma var han trött som ett as (sprang lös och i långlina hela tiden) och somnade, bara för att vakna någon timme senare och vara än mer orolig. Kunde inte ligga ned. Kunde inte vara stilla. Varje andetag blev ett gnyende. När jag försökte tömma analsäcken bara skrek han rakt ut och såg så miserabel och sorglig ut att jag dog flera gånger om.
Ännu litet senare, fortfarande rastlös och utan att kunna ligga stilla, hade analsäcken spruckit. Brun sörja och blod. Överallt.
Jag orkar verkligen inte med sådant här.
Att ha ett djur som har så ont, men utan medel att kunna hjälpa?
Han sprang runt här och gnydde av smärta, och jag kunde bara sitta bredvid och titta på, stryka honom över huvudet och lova honom att allt blir bättre imorgon. För det är imorgon först kliniken öppnar. Det är imorgon först vi kan gå dit och få smärtstillande och skölja ur analsäckarna. Det är imorgon först allt kommer att bli bra.
Men till dess då?
Ska han ha ont i över tolv timmar?
Det finns ingen värre känsla än att sitta bredvid och titta på, medan ens hund gnyr av smärta. Att möta den där mörka blicken som ber om att Super-Matte ska vifta med sina magiska fingrar och få det att sluta göra ont, men utan möjligheten att göra ett. enda. piss.
Analsäcken sprack igen, större hål och det mesta av innehållet kunde tömmas.
Nu spänner det åtminstone inte längre, får man tro, och han har somnat, tyst, vid mina fötter och har sovit i snart trekvart.
Har ställt klockan på ringning så jag kommer vara den första som ringer kliniken imorgon, och bara hoppas, innerligt, på att de har en tid ledigt. Om inte får vi hoppas, innerligt, på att mackarna har en hyrbil ledig så vi kan åka till Skara och att de har tid på akutmottagningen där.
Lång text men screw you all om ni klagar på längden.
Part of an album
Camera info
Comment the photo
Hon var så frustrerad att hon nästan satte sig då hon ville sparka med båda bakbenen samtidigt. Det var de längsta två timmarna i mitt liv hit tills. Att bara kunna stå och se på medans man väntade på veterinären var hemskt.
När väl vetten kom så kopplade Indra av, det var som att hon visste att nu kommer jag bli bra.
Men de tog väl bort hans analsäckar nu eller? Tänkte eftersom han verkar ha ett återkommande problem är det lika bra att ta bort dem.
Och nej, eftersom det var den andra analsäcken den här gången så sade veterinären att han kunde ha dem kvar. Han har ju inga problem med dem i övrigt. Tömmer dem helt själv och kanar aldrig på rumpan. Vetten sade att förhoppningsvis så har dessa två incidenter nu rensat ut ordentligt så att det inte händer igen ^^
Men jag vet hur det är, den känslan av att vara helt hjälplös medan ens älskade vän väntar på att vi ska göra allt bättre, FY vad hemskt det är.
Hoppas verkligen att han blir bättre, lilla Zac :( Vi tänker på honom ikväll.
Och det FINNS akutmottagningar som har öppet dygnet runt. I Malmö...och Helsingborg. Vi åkte in till Malmö kl. 22-23 med den påkörda katten vi hittade. Det gäller bara att bosätta sig på rätt ställe :/
Klart dom har tid imorgon. *Tänker på*
Men jag vet inte om hundar kan äta det... katter kan det ju inte :(
31 comments on this photo
Visa toppen
Show footer