Wednesday 21 April 2010 photo 35/106
|
It never ends...
Bild från november.
How shall I put it...
Zac har slickat på sina dubbelsporrar (klor, f.ö.) så att de blivit irriterade.
Alla mina medel för att få honom att inte komma åt sporrarna har visat sig vara fruktlösa.
Det resulterade i att det blev sår som därefter blev infekterat. Infektionen intensifierades
helt absurt under natten. Var till veterinären idag.
Det pratas om amputation.
Det är liksom bara... inte riktigt verkligt längre.
Jag vet inte riktigt var det gick fel, eller vid vilken
punkt det bara började bli värre och värre.
Vet inte heller var någonstans allt kommer att sluta.
Man hoppas på att botten är nådd, men så snubblar
man och man fortsätter att falla.
När Zac opererades i fredags levde jag i uppriktig panik.
Jag har aldrig i mitt liv känt av en sådan panik som jag
gjorde då. Panik över narkosen, över att jag aldrig skulle
få med mig honom hem från Göteborg, över att ett enda
litet snedsteg (no pun intended) skulle beröva mig på
det enda livet jag har att leva för.
Veterinären ska ringa imorgon, så får vi se hur det blir.
Jag undrar bara vart mitt gamla liv tog vägen, med alla
triviala bekymmer som inte betydde någonting i det
stora hela. Jag tror jag vill ha det livet tillbaka. Tack.
Bild från november.
How shall I put it...
Zac har slickat på sina dubbelsporrar (klor, f.ö.) så att de blivit irriterade.
Alla mina medel för att få honom att inte komma åt sporrarna har visat sig vara fruktlösa.
Det resulterade i att det blev sår som därefter blev infekterat. Infektionen intensifierades
helt absurt under natten. Var till veterinären idag.
Det pratas om amputation.
Det är liksom bara... inte riktigt verkligt längre.
Jag vet inte riktigt var det gick fel, eller vid vilken
punkt det bara började bli värre och värre.
Vet inte heller var någonstans allt kommer att sluta.
Man hoppas på att botten är nådd, men så snubblar
man och man fortsätter att falla.
När Zac opererades i fredags levde jag i uppriktig panik.
Jag har aldrig i mitt liv känt av en sådan panik som jag
gjorde då. Panik över narkosen, över att jag aldrig skulle
få med mig honom hem från Göteborg, över att ett enda
litet snedsteg (no pun intended) skulle beröva mig på
det enda livet jag har att leva för.
Veterinären ska ringa imorgon, så får vi se hur det blir.
Jag undrar bara vart mitt gamla liv tog vägen, med alla
triviala bekymmer som inte betydde någonting i det
stora hela. Jag tror jag vill ha det livet tillbaka. Tack.
Comment the photo
Tummarna hålls här uppe i norr.. Allt kommer att bli bättre!
Jag är så ledsen för din skull. Du kunde gott få andas ut nu, tycker jag.
31 comments on this photo