Wednesday 16 June 2010 photo 44/106
|
The apple in my pie
...er, of my eye, menar jag så klart
Jag har varit Dålig Matte de senaste dagarna. Gjorde misstaget att börja jämföra
Zac med andra hundar och självklart gjorde det mig deprimerad eftersom även om
Zac är en extremt välanpassad hund som är trygg i alla slags miljöer och som kan
följa med överallt, så är han en verbal hund utöver det. Han skäller när han
hälsar på folk, han skäller när han är glad och han skäller när han är osäker.
Det har varit värre och efter skvallerträning så är han nu otroligt mycket bättre,
nästan en helt annan hund, till och med. Likväl så gör jag det där misstaget
att jämföra honom, och då mår jag dåligt, blir deprimerad och då Zac är som en
känslomagnet, som suger till sig min sinnesstämning som ett läskpapper, så
blir han osäker och dant. Det innebär att jag blir irriterad för jag vet att han kan
och så blir jag mer deprimerad för att jag varit sur på honom när han inte gjort
något fel alls.
Och så håller vi på.
Just nu är jag jättedepp över att det senaste hundmötet gick skit, fastän jag
vet att det berodde helt på att vi mötte Snubben med Björnhunden som skrämt
livet ur Zac flera gånger i veckan sedan vi flyttade ned hit till Skövde. Vi träffades
i en trång passage och Snubben höll inte in sin stora, alldeles för påflugna hund
och Zac skällde på sitt osäkra sätt för att få avstånd.
Så klart jag blev sur, för jag vet att han kan, och ignorerar helt det faktum att
med just den här hunden kan han inte lika mycket som med andra.
Så det är lite ansträngt. Jag känner mig helt misslyckad som hundägare för
tillfället eftersom Zac skulle kunna så mycket mer om jag bara lade ned lite
mer möda och träning och arbete. Vi har ju tagit oss igenom så mycket annat
tillsammans och det har varit en lång väg till den här trygga, sköna treåringen
som glatt vandrar i andra änden av mitt koppel. Så varför inte lite till?
För jag suger, that's why.
Nu vet ni hur min dag varit.
...er, of my eye, menar jag så klart
Jag har varit Dålig Matte de senaste dagarna. Gjorde misstaget att börja jämföra
Zac med andra hundar och självklart gjorde det mig deprimerad eftersom även om
Zac är en extremt välanpassad hund som är trygg i alla slags miljöer och som kan
följa med överallt, så är han en verbal hund utöver det. Han skäller när han
hälsar på folk, han skäller när han är glad och han skäller när han är osäker.
Det har varit värre och efter skvallerträning så är han nu otroligt mycket bättre,
nästan en helt annan hund, till och med. Likväl så gör jag det där misstaget
att jämföra honom, och då mår jag dåligt, blir deprimerad och då Zac är som en
känslomagnet, som suger till sig min sinnesstämning som ett läskpapper, så
blir han osäker och dant. Det innebär att jag blir irriterad för jag vet att han kan
och så blir jag mer deprimerad för att jag varit sur på honom när han inte gjort
något fel alls.
Och så håller vi på.
Just nu är jag jättedepp över att det senaste hundmötet gick skit, fastän jag
vet att det berodde helt på att vi mötte Snubben med Björnhunden som skrämt
livet ur Zac flera gånger i veckan sedan vi flyttade ned hit till Skövde. Vi träffades
i en trång passage och Snubben höll inte in sin stora, alldeles för påflugna hund
och Zac skällde på sitt osäkra sätt för att få avstånd.
Så klart jag blev sur, för jag vet att han kan, och ignorerar helt det faktum att
med just den här hunden kan han inte lika mycket som med andra.
Så det är lite ansträngt. Jag känner mig helt misslyckad som hundägare för
tillfället eftersom Zac skulle kunna så mycket mer om jag bara lade ned lite
mer möda och träning och arbete. Vi har ju tagit oss igenom så mycket annat
tillsammans och det har varit en lång väg till den här trygga, sköna treåringen
som glatt vandrar i andra änden av mitt koppel. Så varför inte lite till?
För jag suger, that's why.
Nu vet ni hur min dag varit.
Comment the photo
Jag tror inte det är många hundägare som inte har de tankarna, det är normalt, mänskligt. Men du får istället se på hur mycket bättre Zac är än vissa andra hundar du känner, och du är bättre än andra hundägare du vet om.
Troja kunde blivit en superhund om jag hade lagt ner en gnutta mer träning med henne, två dagar i veckan på brukshundsklubben med en-två timmars träning och vi hade lätt klättrat i klasserna i både agility och lydnad, men lägger jag ner den tiden och orken? Nej jag gör ju inte det, varför? För att jag suger, that's why.
Men sedan får man perioder och stunder då man har mer ork och inspiration, då tränar jag med Troja och jag blir så STOLT över vilken duktig hund hon är och att jag lyckats uppfostra och träna en sådan hund :)
Man får ta det som det är, ibland är det sämre, ibland bättre. Vad vore egentligen livet utan motgångar? Trist.
Men jag har bestämt mig för att vi ska börja åka till brukhundsklubben i Uppsala nu under sommaren; börja träna med störningar och få lite folk att fingra på hans tänder, så att vi kan komma ut på tävlingsplan i lydnaden någon gång. Det är ju aldrig för sent, liksom, och jag VET att Zac kan; det hänger på mig att ta honom dit, liksom xD
Jo jag har hört flera historier om brukshundsklubbar, både det ena och det andra. Vissa som du, för hårda i helt fel situationer men vissa tvärtom också man får inte ens säga ett hårt Nej till hunden när den gör något den verkligen inte får, exempelvis utfall eller liknande och det är ju med helt fel, man måste få lov att säga ifrån till sin hund.
Våran brukshundsklubb verkar dock helt ok än sålänge, vissa konstiga typer finns det ju alltid, men vi vet ju själv HUR vi vill träna våra hundar, och gillar vi då inte vissa metoder så kan man ju helt enkelt strunta i dem.
Jag har väldigt svårt för de överambitiösa hundtränarna också, som inte har en hundkompis utan ett träningsverktyg - hunden är liksom inte en familjemedlem utan bara något att träna med och vinna priser med. Lite som vissa håller hästar. Där skiljer sig åsikterna helt markant och jag har lite svårt för den synen på hundar >.>
Ja usch, jag förstår inte sådant :( Jag skulle ju aldrig få för mig att se våra hundar som verktyg enbart till för tävling och träning, orsaken till att jag tränar/har tränat så mycket agility är ju för att det är det bästa Troja vet i hela världen =P det är nästan djurplågeri att hålla henne därifrån i mer än en vecka!! Lydnaden är lite segare så den är mest på lekstadiet än sålänge, korta pass med lydnad och sen myyyycket lek och bus och pauser =P
att jämföra honom, och då mår jag dåligt, blir deprimerad och då Zac är som en
känslomagnet, som suger till sig min sinnesstämning som ett läskpapper, så
blir han osäker och dant. Det innebär att jag blir irriterad för jag vet att han kan
och så blir jag mer deprimerad för att jag varit sur på honom när han inte gjort
något fel alls."
Du anar inte hur mycket det skulle kunna vara jag som skrev det :P det är EXAKT så för oss också. I kanske lite annorlunda situationer då. Så jag förstår dig precis!
Ja alltså ... Hade jag skaffat mig en enklare hund redan från början hade det sett mycket annorlunda ut nu. Men så hade jag SÄKERT missat en jäkla massa kunskap .. och tålamod. Och jag hade säkerligen uppskattat saker och ting annorlunda. Så samtidigt som man bara önskar bort dessa jobbiga år så har man ändå lärt sig så otroligt nyttiga saker.
Jag tror lite det är som folk säger till mig - hade jag haft en "lättare" hund så hade jag blivit uttråkad för längesedan; och hey, de kunskaper vi samlar på oss nu - tänk bara hur jäkla superduperhundar vi kommer att få nästa gång! Det kommer att gå som en dans då ju ;)
Jag hade faktiskt själv väldigt svårt att läsa Kito i början av "vår tid" :P Han viftade liksom bara på svansen när jag hade varit borta och kommit hem så resten av tiden verkade han liksom inte glad (fast att han kanske var det). Jag kunde liksom inte läsa honom riktigt för hans språk var väldigt annorlunda från "vanliga" hundar. Det kan ju också vara en faktor till varför man blivit "specialiserad" på hans signaler.. Jag känner en del basenjimänniskor som tror att jag överdriver och de påstår att "Kito är som vilken basenji som helst!" Dessa människor vill jag bara strypa långsamt :P Det är ju verkligen som om de idiotförklarar mig genom att påstå att jag inte kan min hund! Bara för att de själva ignorerar allt dumt deras egna hundar gör och påstår "men det är basenjis, de är såna, det finns inget att göra åt/det är eget och charmigt". En del jag träffat tror liksom inte på mig när jag säger att han är rädd utan de tror att jag tolkar alla "basenjidumheterna" som rädsla. Frustrerande -.-
Anyway
Är du sån som gärna pysslar med hundträning timmar varje dag eller? :)
Jag tror själv att om jag hade haft en lättare hund så hade jag nog pysslat mer med rolig hundträning hela tiden och överallt under våra promenader. Det går ju inte med Kito :P IBLAND är han på tillräckligt bra humör för att vilja träna med mig utomhus - ytterst sällan - resten av tiden är det bara promenad och tråkig träning som du säkert vet vad jag menar. Sen vill han leka och träna inomhus men det orkar sällan jag, speciellt när man bor så litet!
Alltså jag uppskattar Kito supermycket och vad han ger mig varje dag - ibland kan folk få känslan av att jag inte tycker om honom när jag pratar om sånt här :P haha, tyvärr, men jag tycker om honom otroligt mycket och skulle avlida om han dog och jag storgråter och är helt förtvivlad om han skadar sig allvarligt. Som du säger så kommer nästa hund bli nog underbar - dessutom en mer planerad ras xD - och man vet ju absolut vad man ska och inte ska göra!
Och en sak till .. jag hade inte kunnat tänka mig ha en enkel "vanlig" hund för då hade jag inte känt mig lika speciell som jag gör med Kito, HAHA (A)
29 comments on this photo