February
Thursday 22 April 2010 photo 1/1
|
Mina händer darrar, jag är skakig i benen,
jag behöver dig nu, kanske rakt in i venen.
Jag borde komma ner en stund, försöka vila nu,
men ändå sniffar jag i mig din doft och löper linan ut.
Om jag är utan dig så blir jag stel som tennsoldater,
jag kan inte tänka klart när kroppen saknar kemikalier.
Kärlek är egentligen som stora doser med choklad är,
känslan av det vänder magen, tempen 50 grader.
Jag har ett missbruk på halsen som en slipsknut,
blir det värre skriker mina nerver som en mistlur.
Bryter mina löften fast jag lovar alla inge’ mera,
har gått för långt för att läggas in på rehab.
För du är knark.
Jag trampar vatten i kvicksand medan du drar ned mig.
Jag sjunker bara djupare varje minut du ger mig.
Jag vägrar släppa taget, jag kan inte hjälpa det.
Jag är på väg och träffa botten och jag älskar det.
Jag skulle hellre mista livet än att mista dig.
Trots att du förtrycker mig, fördärvar mig, förgiftar mig.
Försök förstå hur jävla starkt jag hatar dig min älskling.
Du är min last, min börda, min förbannelse, min frälsning.
Du är mitt liv, min luft, min själ, mitt allt, min enda vän.
Du är påsen, pulvret, skeden, nålen, tändaren.
Du är sanningen och ljuset gör mig troende.
Du är mitt gift, mitt knark, min drog och mitt beroende.
Du är…
Du skjuter ned mig, var har du pistolen?
Jag skjuter upp dig, tills jag har dig i blodet.
Elda skeden, knyter skärpet tills jag känner venen.
Svett och feber, jag behöver dig ikväll, jag ber dig.
Du är mitt heroin, jag kan aldrig få nog i kroppen.
Jag har dig och hela ditt väsen runt i blodomloppet.
Så ge mig subutex, metadon, oavsett,
ändå så dras jag till dig, för du är min enda drog.
Men vi är ying och yang, allt eller inget alls.
Bipolära, aldrig mitt emellan, inget kan,
ta dig ur mig så jag söker dig konstant.
Du är mitt allt, men kommer döda mig långsamt.
Du är knark.
jag behöver dig nu, kanske rakt in i venen.
Jag borde komma ner en stund, försöka vila nu,
men ändå sniffar jag i mig din doft och löper linan ut.
Om jag är utan dig så blir jag stel som tennsoldater,
jag kan inte tänka klart när kroppen saknar kemikalier.
Kärlek är egentligen som stora doser med choklad är,
känslan av det vänder magen, tempen 50 grader.
Jag har ett missbruk på halsen som en slipsknut,
blir det värre skriker mina nerver som en mistlur.
Bryter mina löften fast jag lovar alla inge’ mera,
har gått för långt för att läggas in på rehab.
För du är knark.
Jag trampar vatten i kvicksand medan du drar ned mig.
Jag sjunker bara djupare varje minut du ger mig.
Jag vägrar släppa taget, jag kan inte hjälpa det.
Jag är på väg och träffa botten och jag älskar det.
Jag skulle hellre mista livet än att mista dig.
Trots att du förtrycker mig, fördärvar mig, förgiftar mig.
Försök förstå hur jävla starkt jag hatar dig min älskling.
Du är min last, min börda, min förbannelse, min frälsning.
Du är mitt liv, min luft, min själ, mitt allt, min enda vän.
Du är påsen, pulvret, skeden, nålen, tändaren.
Du är sanningen och ljuset gör mig troende.
Du är mitt gift, mitt knark, min drog och mitt beroende.
Du är…
Du skjuter ned mig, var har du pistolen?
Jag skjuter upp dig, tills jag har dig i blodet.
Elda skeden, knyter skärpet tills jag känner venen.
Svett och feber, jag behöver dig ikväll, jag ber dig.
Du är mitt heroin, jag kan aldrig få nog i kroppen.
Jag har dig och hela ditt väsen runt i blodomloppet.
Så ge mig subutex, metadon, oavsett,
ändå så dras jag till dig, för du är min enda drog.
Men vi är ying och yang, allt eller inget alls.
Bipolära, aldrig mitt emellan, inget kan,
ta dig ur mig så jag söker dig konstant.
Du är mitt allt, men kommer döda mig långsamt.
Du är knark.
Visa toppen
Show footer