August
Sunday 7 November 2010 photo 1/1
|
http://gladjeflickorna.blogg.se
Annons
Comment the photo
hicutie
Mon 15 Nov 2010 12:31
Kristen tro [redigera]
Trots vägande skillnader mellan tolkningar och uppfattningar delar de kristna en mängd föreställningar som menas vara essentiella för deras tro.
Jesus Kristus [redigera]
Huvudartikel: Jesus
Centralt i den kristna tron är tron på Jesus som "Guds son" och Messias eller "Kristus" och som person i Treenigheten. Titeln "Messias" kommer från det hebreiska ordet מָשִׁיחַ (māšiáħ) med betydelsen "smord". Det grekiska ordet Χριστός (Christos) är en direkt översättning från hebreiskan.
Kristna tror att Jesus som Messias blev utsedd av Fadern, YHWH, till härskare och frälsare av mänskligheten, och menar att Jesu ankomst fullbordade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet. Den kristna föreställningen av Messias skiljer sig avsevärt från det samtida judiska begreppet. Det judiska folket väntade på en politisk "kung" som skulle rädda dem från Det romerska kejsardömet. Så blev det inte, men Rom blev världens första kristna stat och Vatikanstaten, där katolicismen har sitt huvudsäte, ligger i Rom. Kärnan i kristen tro är att de syndiga människorna genom Jesu död och uppståndelse kan bli försonade med Gud och till följd erhålla nåd och löftet om evigt liv. Genom att bekänna Jesus Kristus som Guds Son och Herre, och tro på hans uppståndelse från de döda (Romarbrevet 10:9) får den troende frukterna av Jesu frälsargärning.
De kristna tror att Jesus kommer att återvända till jorden inför domedagen, för att hämta hem de frälsta och för att styra över jorden som den konung han är. Han skall komma på himmelens skyar och "skilja de onda från de goda".
Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet avlades Jesus av Den Helige Ande, och föddes av Jungfru Maria. Ringa är känt om Jesu barndom i de kanoniska evangelierna. Jämförelsevis är hans vuxna liv, och i synnerhet sjudagarsperioden innan hans död väldigt väldokumenterad i Nya Testamentets evangelier. De bibliska redogörelserna för Jesu verksamhet inbegriper dopet, mirakel, predikan, liknelser, budskap och gärningar.
Jesu död och uppståndelse [redigera]
Huvudartikel: Jesu uppståndelse
Jesu uppståndelse.
Jesu död och uppståndelse är en för den absoluta majoriteten av alla troende kristna central händelse som, enligt Nya testamentet, ägde rum under påsken, sannolikt runt år 30.
Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat honom med en lans. (Matteusevangeliet 27:32-56; Markusevangeliet 15:21-41; Lukasevangeliet 23:26-49; Johannesevangeliet 19:17-37). En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimataia begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matteusevangeliet 27:57-66).
På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, bland andra Maria Magdalena, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade att Jesus lever. Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom levande (1 Korinthierbrevet 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Lukasevangeliet 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apostlagärningarna 1:3). (Uppståndelsen beskrivs i Matteusevangeliet 28; Markusevangeliet 16; Lukasevangeliet 24; Johannesevangeliet 20-21; Apostlagärningarna 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.)
Det är Paulus som först talar om den uppståndne Kristus (breven skrevs före evangelierna). Han nämner inte den tomma graven,(I 1 Kor 15:3-7 använder Paulus en gammal trosbekännelse som bland annat säger att "han blev begravd och uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna". Judarna syn på uppståndelsen var fysisk och det första tecknet på uppståndelse för dem var benen. Man samlade, sedan köttet ruttnat bort, de avlidnas ben och lade dem i lådor som skulle bevara dem till uppståndelsen vid världens slut. Alltså vore det för Paulus en motsägelse om han skulle ha sagt att Jesus var kvar i graven och ändå uppstod.) och hans infallsvinkel förefaller mera renodlat andlig. Evangelierna beskriver en gestalt av "kött och ben" (Lukasevangeliet 24:39) som själv ber om något att äta (och äter det) och som Tomas kan vidröra (Johannesevangeliet 20:27, Lukasevangeliet 24:41-43).
I och med Jesu död på korset slöts ett nytt förbund mellan Gud och människan – nu kunde var och en personligen komma till Gud och få gemenskap med honom. När Jesus dog och uppstod igen, öppnade han en ny levande väg till Gud åt människan. Han dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande, och var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom offret.
Frälsning [redigera]
Huvudartikel: Frälsning
Frälsning är ett grundbegrepp inom kristen teologi. Det beskriver hur människan till kropp och själ räddas från synd, lidande och död till evigt liv i gemenskap med Gud i himmelen, eller på en paradisisk jord. Detta skedde genom att Jesus dog för människornas synder och uppstod igen.
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv". (Johannes evangelium 3:16, även kallat Lilla Bibeln.)
Olika kristna traditioner betonar även sakramenten - främst dopet och nattvarden - samt goda gärningar som medel att ta emot frälsningen. Frälsningen kommer att fullbordas på yttersta dagen.
Människan har i alla tider lidit under sjukdomar, naturkatastrofer, sin egen och andras ondska och svagheter - det som kristen tro kallar synd, och ytterst sett döden. Kristendomen har ett hopp om att vi kan befrias från detta. Människans lidande uppstod enligt kristen tro genom att människan vände sig bort från Gud, all godhets källa. Vänder man sig bort från honom, blir det mörkt. Guds vilja är god, och vänder man sig bort från hans vilja, gör man det onda. Detta var just vad som skedde i människosläktets urhistoria - en händelse som kallas syndafallet. Syndafallet fick alltså genomgripande och ödesdigra konsekvenser för hela världen alltsedan dess. Detta beskrivs i Första Mosebok och i Romarbrevet - ett kapitel som tolkas olika bokstavligt av olika kristna.
Gud har alltså på ett objektivt sätt förvärvat frälsning åt alla människor. Det är genom Guds nåd som människor kan räddas/bli frälsta.
Synd [redigera]
Huvudartikel: Synd
Grundbetydelsen av ordet "synd" kommer från hebreiskan och betyder "att missa målet", vilket det också gör i Grekiskan. I 1 Joh 3:4 definieras synd också som "överträdelse av lagen". Kristna kategoriserar många former av mänskligt beteende som "synd"; en term som används för att beskriva en handling som bryter mot Guds bud. I enlighet med Jesu ord refereras synden redan till en sinnesförfattning snarare än en specifik handling – någon tanke, ett ord eller en handling bedömd som omoralisk, skamlig, vådlig eller fjärmande kan benämnas som syndfull. Det är alltså inte i de synliga gärningarna som synden - det som avviker från det heliga och fläckfria - uppstår, utan redan i vad människan beslutar sig för i hjärtat, om detta avviker från lagen - de tio budorden.
Treenigheten [redigera]
Treenigheten, målning av Botticelli, 1465-1467.
Huvudartiklar: Treenighetsläran och Trinitarisk teologi
Treenighetsläran är läran om kristendomens Gudsföreställning. Enligt den är Gud en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personer — Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande). Principen om tre hypostaser möjliggjorde för Jesus att nedstiga till jorden samtidigt som Gud var kvar i himlen, även om det ändå finns en enda Gud i första budets mening. Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund, både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga kyrkorna (Ortodoxa kyrkan) liksom de förkalcedonensiska eller orientaliska kyrkorna, men förnekas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som sin inspirationskälla. I antiken främst Arianer, och i nutid exempelvis Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och Unitarismen. Från de andra abrahamitiska religionerna, judendom och islam, kritiseras treenighetsläran för att undergräva den för alla dessa tre religioner mycket grundläggande monoteistiska bekännelsen.
Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud. De bibliskt orienterade kritikerna av läran menar dock att man dragit felaktiga och alltför långtgående slutsatser av materialet.
Antitrinitarism [redigera]
Huvudartiklar: Antitrinitarism och Kritik mot Treenighetsläran
Ett antal rörelser förnekar treenighetstanken, däribland Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Jehovas vittnen, swedenborgianismen och unitarismen, på grund av en sträng tolkning av första budet. Den anses vidare bryta mot judendomens och Gamla Testamentets strikta monoteism, som Jesus själv bekände sig till (”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en,” (Mark. 12:29) och "Gud har förhärligat sin tjänare Jesus,"(Apostlagärningarna 3:13). Kritiker menar att vad Jesus och de första kristna trodde skiljer sig mycket från treenigheten, som lärs ut i kyrkorna i dag. Vissa avvisar även tron på Jesus som Gud, och tror istället på honom som en stor profet, en perfekt skapad människa eller som Messias. Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte en gud (även om han kunde uppfyllas av Den Helige Ande för att utföra under). Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk.
Treenigheten nämns inte explicit i Bibeln. The New Encyclopædia Britannica säger: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet.” Enligt bibelforskaren, professor Bart D. Ehrman, uppfattar inte flertalet författare av Nya Testamentet att Jesus själv var Gud. Det finns flera verser i Nya Testamentet som vid första anblicken kan framstå som motsatta treenighetsläran. De har på olika vis förklarats eller tolkats av kyrkofäderna och andra under historiens lopp, ofta som svar på heretiska tendenser och med hänvisning till den ovan nämnda spänningen mellan motsatser.
Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga som i strid med den kyrkliga treenighetsläran som då utvecklades påstod antingen att endast Fadern är Gud, men Sonen och Anden endast opersonliga krafter (dynamism), eller att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder (patripassianism). Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet).
I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarism finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien.
Bibeln [redigera]
Bibeln, King James Version.
Huvudartikel: Bibeln
Bibeln (latin Bíblia), av grekiska (τα) βιβλία ’böcker(na)’, är de kristnas heliga skrift, vilken utgörs av en samling böcker vars skrifter tillkommit under en tidsrymd av omkring 1600 år, från cirka 1500 f.Kr. till cirka 100 e.Kr. (enligt religionsvetenskapen från cirka 1000 f.Kr.).
Bibeln är indelad i två delar; dels Gamla Testamentet som handlar om världens uppkomst, det judiska folkets historia, en del poesi och många profetior om vad som ska hända (eller som redan har hänt, eftersom det var länge sedan som det skrevs ned), dels Nya Testamentet som handlar om Jesu liv och förkunnelse samt de första kristna församlingarnas tillväxt och utbredning i det romerska riket. Även i Nya Testamentets sista bok är profetior nedskrivna, gällande bl a Yttersta domen och Jesu återkomst. Gamla Testamentet utgörs av judendomens heliga skrift, Tanach.
Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även "tillägg till Gamla Testamentet", som betecknas på skiftande sätt av kristna trossamfund, och varav elva böcker finns med i Bibel 2000. Reformatoriska kyrkor kallar dessa skrifter för "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = ’fördold’), medan den Katolska kyrkan kallar tio av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = ’andra’). Antalet skrifter i detta tillägg varierar inom Ortodoxa kyrkan och kyrkorna i Orienten. Dessa skrifer fanns med i den kanon som fastslogs av koncilierna i Hippo och Kartago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i Trient år 1545-1563.
Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som "apokryfer" i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Flertalet av dessa är av gnostisk härkomst, det vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. En sådan är Thomas barndomsevangelium. Några av apokryferna var föreslagna att godkännas när man i slutet av 300-talet skulle slå fast Bibelns kanon, bland andra diskuterades Petrusapokalypsen och Hermas Herden. Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas.
Romersk-katolsk tolkning [redigera]
Under antiken utvecklades två skolor inom bibeltolkning i Alexandria och Antiochia. Alexandrinsk tolkning, exemplifierad av Origenes, tenderade att läsa Skriften allegoriskt, medan Antiochisk tolkning höll fast i en bokstavstrogen bemärkelse. De menade att andra betydelser (theoria) inte kunde accepteras om de inte baserades på en bokstavlig betydelse. [1]
Romersk-katolsk teologi skiljer på två bemärkelser av den heliga skriften: den bokstavliga och den andliga. [2]
Petersplatsen (Piazza S. Pietro) i Vatikanstaten.
Den bokstavliga bemärkelsen av att förstå skriften syftar till innebörden förmedlad genom skriftens ord. Den andliga bemärkelsen är underindelad i:
den allegoriska bemärkelsen, vilken inkluderar typologi. Ett exempel är att delandet av Röda Havet kan förstås som ett "tecken" på dopet.
den moraliska bemärkelsen, som förstår att skriften innehåller vissa etiska läror.
den mystiska bemärkelsen, vilken behandlar eskatologi, evighet och världens undergång (fullbordande).
Rörande bibeltolkning och att följa reglerna för förnuftig tolkning, anser Romersk-katolsk teologi:
föreläggandet att alla andra bemärkelser av den heliga skriften baseras på den bokstavliga [3]
att evangeliernas historicitet måste anses fullständigt och konstant
att skriften måste läsas inom den "levande traditionen av hela Kyrkan" [4] och
att uppgiften att tolka skriften har överlämnats till biskoparna i samfundet med Petri efterträdare, Biskopen av Rom.
Protestantisk tolkning [redigera]
Klarhet i doktriner
Protestantiska kristna tror att Bibeln är en självtillräcklig uppenbarelse, den slutgiltiga överheten av alla kristna doktriner, och innehållande all sanning nödvändig för frälsning. Detta koncept är känt som Sola Scriptura. Protestanter tror karaktäristiskt att vanliga troende kan få en fullvärdig förståelse för Skriften eftersom den är klar (eller "åskådlig") med Den Helige Andes hjälp. Martin Luther trodde att Skriften utan Guds hjälp skulle "inlindas i mörker". Han förespråkade "en bestämd och enkel förståelse av Skriften." Jean Calvin skrev: "Alla som...följer Den Helige Andes vägledning, finner i Skriften ett klart ljus."
Urprunglig avsedd mening
Protestanter understryker meningen förmedlad genom Skriftens ord, den historisk-grammatiska metoden. Den historisk-grammatiska metoden är en metod inom biblisk hermeneutik för att försöka finna den avsedda, ursprungliga meningen i texten. Den ursprungliga passagen tros bara innehålla en enda mening eller bemärkelse.[källa behövs]
Vissa protestantiska bibeltolkare använder sig av typologi.
Nicaenska trosbekännelsen [redigera]
Huvudartikel: Nicaenska trosbekännelsen
Den nicaenska (nicenska) trosbekännelsen - också kallad Credo, eftersom den på latin inleds med detta ord - är, sånär som på två ord, gemensam för både västliga och östliga kyrkor. Trosbekännelsen, som antogs vid det första konciliet i Konstantinopel 381 heter egentligen den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen och är i västkyrklig tradition en av de tre huvudsymbola.
Första konciliet i Nicaea.
Formulering
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.
Se även den apostoliska och Athanasianska trosbekännelsen.
Eskatologi [redigera]
Huvudartiklar: Uppenbarelseboken och Uppryckandet
Eskatologi är läran om de yttersta tingen, inom kristendomens teologi i princip detsamma som förutsägelser om apokalypsen, eller "uppenbarelsen" av Jesu makt vid sin återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens undergång.
Inom kristendomen är Uppenbarelseboken i Nya Testamentet det mest kända eskatologiska resonemanget. I denna beskrivs Guds slutgiltiga seger över Ondskan, världens förnyelse och Ondskans motstånd före Guds dom. Uppenbarelseboken använder en mängd symboler, som t ex Vilddjurets tal, "666". Eskatologisk undervisning finns även i evangelierna, där Jesus undervisar om sin återkomst vid historiens slut (se Matteusevangeliet 24-25; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21) , och i Nya testamentets brev (exv. 1 Thessalonikerbrevet 4-5; 2 Thessalonikerbrevet 2; 2 Petrusbrevet 3). Gemensamt för Nya testamentets syn är att "den yttersta tiden" börjar med Jesu första ankomst, och att detta är Jesu egen undervisning. När han förkunnar att "Guds rike är nära" (Mark 1:15), syftar Jesus bl a på att tiden nu är inne för Guds ingripande i världens historia. Från Nya testamentets perspektiv är allt som händer efter Jesu liv och död en del av "den yttersta tiden".
Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor. Hos religioner som ligger nära kristendomen utmärker sig Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga för att ha ett starkt eskatologiskt fokus.
Liturgi [redigera]
Gudstjänst och Mässa [redigera]
Kyrka i Geilo.
Gudstjänsten eller mässan har stark ställning inom kristendomen och är delvis en fortsättning av den judiska synagogsgudstjänsten med inslag från den judiska tempelkulten. I de flesta trossamfund eller kyrkor leds gudstjänsten av en präst eller pastor. Beroende på trossamfund understryks i gudstjänsten antingen läsningarna ur skriften och undervisningen av församlingen eller gudstjänstens karaktär av tillbedjan av Gud.
Viktigast av gudstjänsterna är söndagens huvudgudstjänst (vanligen på förmiddagen) eller högmässa. I ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan firas då alltid mässa, varunder man i de protestantiska samfunden antingen firar nattvard eller predikogudstjänst (i Svenska kyrkan kallad högmässo-, söndags- eller familjegudstjänst beroende på utformningen). Viktiga moment i gudstjänsten är bön, lovsång, bibelläsning, predikan och nattvardsfirande. I romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgörs höjdpunkten av mässoffret och kommunionen.
Sakrament [redigera]
Huvudartikel: Sakrament
Med begreppet sakrament betecknas kristendomens mest centrala heliga handlingar. Termen myntades tidigt av västkristna teologer, då ordet sakrament (latin sacramentum ’edgång’) fick tjäna som översättning av det grekiska mysterion, ’hemlighet’, som återfinns i Nya Testamentet. Detta är också bakgrunden till att sakramenten kallas mysterier i de ortodoxa kyrkorna.
Enligt romersk-katolsk och ortodox teologi efterlämnade Jesus åt den kyrka han grundat dels den kristna uppenbarelsen (läran), dels nådemedel (sakramenten). Sakramentet är en helig handling som genom att symboliskt gestalta nådens verkan på ett hemlighetsfullt sätt förmedlar denna nåd till människorna. Så till exempel dopets vatten (vattnet är ett ämne som renar) som symboliserar nådens renande från synd och därigenom åstadkommer denna verkan. De olika protestantiska samfunden ansluter sig i skiftande grad till denna definition.
I Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, bikten, äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (intimt förbunden med mässan). De protestantiska samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament – med olika definitioner och varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en trosbekännelse.
Liturgisk kalender [redigera]
Jesu korsfästelse.
Huvudartikel: Kyrkoåret
Romerska katoliker, anglikaner, östortodoxa kristna och traditionella protestantiska församlingar formar gudstjänsten kring en liturgisk kalender. Denna inkluderar religiösa helgdagar, såsom solenniteten vilken firar minnet av en händelse i Jesu eller ett annat helgons liv, perioder av fasta såsom fastlagen, och andra fromma evenemang såsom betänkande eller mindre festspel för att fira ett helgon. De viktigaste högtiderna är julen, som firas till åminnelse av Jesu födelse, påsken som firas för att minnas Jesu död, och uppståndelsen, pingsten, som firas för att minnas den första gång då lärjungarna fick del av den Helige Ande, vilket ledde fram till Kyrkans födelse. Andra viktiga högtider är Kristi himmelsfärdsdag och Alla helgons dag. Dessutom firas varje söndag, Herrens dag, till åminnelse av Jesu uppståndelse. Ett fåtal kyrkor använder sig inte alls av en liturgisk kalender.
Symbolik [redigera]
Korset är en kristen symbol för religionens grundare, Jesus från Nasaret, vilken enligt Bibeln skall ha avrättats genom att bli korsfäst på Golgata i Jerusalem av den romerska ockupationsmakten på begäran av Sanhedrin. Även flera andra av kristendomens ledare, bland andra Petrus, skall ha blivit korsfästa.
En Ikon, av grekiskans εικων, eikon - "bild", är en helig avbildning inom den ortodoxa kyrkan, vanligtvis i form av en på trä målad bild, men andra media såsom mosaik, textilier och även skulpturer förekommer. Ofta framställs Madonnan med Jesusbarnet. Avbildningen betraktas inte bara som en ren illustration utan utgör en del av det religiösa budskapet och uppfattas ofta som en fysisk manifestation av det den representerar. I de ortodoxa kyrkorna sitter ikoner uppsatta på ikonostasen, och i hemmen kan man finna familjeikoner samlade i en speciell rumshörna, ett "fönster mot himlen" eller "vackra hörnet", tillsammans med en brinnande oljelampa.
Historia [redigera]
Den kristna religionens, församlingslivets och kyrkliga organisationens historiska utveckling kallas traditionellt kyrkohistoria.
Urkyrkan och kyrkomötena [redigera]
Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod urförsamlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande judar. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns skriftligt omnämnd på 300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav. Den första biskopen över församlingen där var aposteln Jakob.
På grund av förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, bland annat till Antiochia, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för kristna (efter Kristus).
Paulus martyrdöd.
Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop), vilket är grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Det är möjligt att Filippus kristnade Kush. Andreas skall ha kristnat Konstantinopel och predikat längs Svarta havet. Tomas skall ha grundat de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40, vars urförsamling ligger till grund för Armeniska apostoliska kyrkan.
På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.
Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knöt an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.
Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från den romerska staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna i Romerska riket som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. Avsikten med konciliet (även kallat synod) var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande gudomlighetens natur, i synnerhet frågan om likvärdigheten mellan Treenighetens första och andra person (Fadern och Sonen). Alexander, biskop i Alexandria, betraktade dem som likvärdiga i polemik mot presbytern Arius, som givit arianismen dess namn. Mötet tog ställning mot arianerna, som lärde att Sonen (Jesus Kristus) var ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Treenigheten blev dock kyrkans åsikt, och arianismen, som bestred detta synsätt, avvisades som kätteri. Konciliet var historiskt betydelsefullt eftersom det var det första försöket att uppnå konsensus i den kristna världen genom att sammankalla representanter för alla kristna, teologiska läror. Därmed lades grunden för en rikskyrka. På 380-talet är situationen omvänd då är det de kristna som börjar förfölja andra oliktänkade, man river ner flera tempel[5]. År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion[6]. Omkring år 400 var riket kristnat.
Sedan 300-talet var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. Guldmynt från riket Aksum, som senare blev Abessinien, från 300-talet har kristna kors; den etiopiska kyrkan har sedan dess fortlevt. En viktig kristen knutpunkt var Nubien som hade biskopssäte i Faras från omkring 500-talet och synes ha haft en katedral under tidig medeltid. Kolonierna i Nordafrika kristnades norrifrån av romarna, om vilket basilikan i Cuicul från 411 vittnar, men många av dessa koloniförsamlingar konverterade senare till islam.
Ett tidigt vikingatida krucifix funnet i Lund, Skåne.
Under slutet av 700-talet bröts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store. Skandinavien övergick till kristendomen från 900-talet och framåt.
Medeltida kristendom [redigera]
Påve Vitalianus.
Kyrkan före 900- och 1000-talet var en relativt löst sammansatt institution. Det påvliga ämbetet var svagt, i synnerhet under saeculum obscurum, och centralstyret inom kyrkan mycket begränsat. Enskilda kloster och biskopsstolar var autonoma och hade mycket nära samarbete med lokala kungar och godsägare, som de ofta var starkt beroende av. Den teologiska renlärigheten bland kyrkans män var tveksam. Idealet var att kyrkan inte skulle blanda sig i världsliga angelägenheter utan överlåta detta till kejsare, kungar och adel att sköta. Verkligheten var en helt annan; många präster levde inte i celibat, biskopar agerade som världsliga adelsmän och kunde dra ut i strid som suveräna krigsherrar och agera vasaller åt kungar. Påvestolen var under en lång period i händerna på italiensk adel utan större ambitioner att se till det kristna samhällets andliga behov.
Under 900-talet föddes en reaktion mot vad man betecknade som en moralisk förslappning bland de troende. Stora kloster som det i Cluny i dagens Frankrike beredde vägen för en kyrka med större trovärdighet och inflytande som åtnjöt respekt från såväl allmoge som elit. Dock ledde kyrkans hävdande av sin ställning som en maktfaktor till konflikter med den världsliga makten. Under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet ledde detta till en 50 år lång maktkamp mellan påvar å ena sidan och kungar och kejsare å andra sidan. Konflikten har senare fått namnet investiturstriden, och gällde vem som hade rätten att tillsätta kyrkliga ämbeten.
Under medeltiden räknades varje avvikelse från katolska kyrkans lärosystem som kätteri.
Stora schismen 1054 [redigera]
Huvudartikel: Stora schismen 1054
Den stora schismen 1054 var den händelse som permanent separerade den östliga ortodoxin från den västliga katolicismen. De två kyrkoorganisationerna söndrades doktrinärt, teologiskt, språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår den fullständiga brytningen dem emellan.
I det romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel, något som medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten. De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bl.a. tillägget av filioque i Nicaenska trosbekännelsen av kyrkan i Rom, bruket av osyrat bröd i den västliga kyrkan, och bruket av syrat bröd i den östliga kyrkan vid utdelandet av Nattvarden samt utnämnandet av patriarken av Konstantinopel till ekumenisk patriark och skillnaderna i utformningen av liturgin.
Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (ung. bannlysningar av respektive patriark) från dels påven Leo IX, dels Michael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram till turkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054.
Reformationen [redigera]
Martin Luther.
Huvudartikel: Reformationen
Reformationen påbörjades som en process inom kyrkan vars mening var att reformera, ombilda, kyrkan till något modernare och mer tidsenligt. Den började under andra hälften av 1200-talet men nådde sin kulmen först 250 år senare. Det som börjat som något internt hade då förvandlats till en splittring, där delar av den kristna kyrkan brutit helt med påvedömet.
Orsakerna till reformationen är omstridda. Den latinska kyrkan hade på sina håll förfallit, renässanspåvarnas vandel påminde stundtals mera om de världsliga furstarnas än om det för andliga ledare passande. Inte sällan påverkade världsliga intressen biskopsutnämningarna samtidigt som alltför många biskopar begagnade sig av sin ställning för att gynna släkt och vänner.
De ekonomiska och politiska orsakerna var naturligtvis också viktiga. Kungar och furstar kunde genom reformationen övertaga kyrkans rikedomar. En växande kungamakt såg heller inte alltid med blida ögon på kyrkomännens (eller för den delen adelns) konkurrerande maktställning.
Martin Luther [redigera]
Reformationen började med att augustineremitmunken och professorn Martin Luther 1517 i Wittenberg publicerade 95 teser som angrep den dåtida handeln med avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom gärningar. Dessutom menade han att enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även det allmänna prästadömet, avvisade transsubstantiationsläran och mässofferläran, förkastade klosterlivet, reducerade antalet sakrament till tre (senare två) och kallade påven för antikrist.
Jean Calvin [redigera]
Juristen Jean Calvin publicerade 1536 i Basel Institutio religionis Christianae, efter att ha tvingats fly från sitt hemland Frankrike. Calvin anslöt sig till Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro och Bibelns auktoritet, men intog en ståndpunkt mellan Luther och Zwingli (sekularpräst och humanist)i nattvardsläran. Calvin menade att Jesus inte var fysiskt närvarande i nattvarden, men att det ändå skedde en andlig kommunion. Han avfärdade allt materiellt i gudstjänsterna, men tillät sång och användandet av enkla kors, dock inte krucifix.
Calvin lärde även ut att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. De utvalda skulle styra, inte bara över kyrkan, utan över hela samhället. Staden Genève blev modell för denna lära.
Jean Calvin.
Den radikala reformationen [redigera]
Den radikala reformationen var en rörelse under 1500-talet. Rörelsen bestod av ett stort antal olika personer och grupper. Till dem kan räknas radikala reformatorer som Thomas Müntzer, Andreas Karlstadt och Kaspar Schwenckfeld och anabaptisterna (vederdöpare).
Anabaptisterna förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt pionjärer för den frikyrkliga uppfattningen att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.
Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både "revolutionärer" och fredliga företrädare.
Reformationen i Sverige [redigera]
Detta avsnitt är en sammanfattning av Reformationen i Sverige
Reformationen pågick i Sverige under Gustav Vasas styre under 1500-talet, och innebar att Sverige bröt med romersk-katolska kyrkan och grundade den svenska kyrkan, som därefter styrdes av svenska staten ända fram till den 1 januari år 2000. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige.
Sverige blev genom reformationen protestantiskt. I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel.
Kristendomen i modern tid [redigera]
I modern tid har kristendomen blivit konfronterad av diverse former av skepticism och av vissa moderna politiska ideologier såsom liberalism, nationalism och socialism. Detta inkluderade antiklerikalismen under franska revolutionen, det spanska inbördeskriget och generell fientlighet bland marxistiska rörelser, speciellt under den ryska revolutionen.
Kristna förpliktelser i Europa dämpades då modernism och sekularism uppkom i Västeuropa, medan religiösa åtaganden i Amerika har varit generellt höga i jämförelse med Västeuropa. Sent nittonhundratal visade utväxlingen av kristna anhängare i tredje världen, då den västerländska civilisationen inte längre är den ledande innehavaren av kristendomen.
Kyrkliga riktningar [redigera]
Romersk katolicism [redigera]
Den nuvarande påven, Benedictus XVI.
Huvudartikel: Romersk-katolska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan, eller Katolska kyrkan, består av de olika kristna kyrkor av såväl östliga som västliga riter som erkänner påvens (biskopen av Rom) överhöghet och står i kommunion med honom. Katolska kyrkan tillhör tillsammans med de ortodoxa kyrkorna de äldsta kristna kyrkorna. Katolska kyrkan har 1 131 000 000 medlemmar (2006) runt om i världen, vilket är en ökning med 1,4 procent från 2005 och som även gör den till världens största kyrka.
Katolska kyrkan betraktar påven som efterföljare till aposteln Petrus (apostolisk succession), vilken enligt katolsk lära av Kristus tilldelades överhöghet över de övriga apostlarna - en överhöghet som påvestolen än idag menar sig förvalta. Den nuvarande påven heter Benedictus XVI.
Katolska kyrkan lär att Jesus Kristus (som ses som sann Gud och sann människa) under sin tid på jorden samlade lärjungar omkring sig. Av dessa utsåg han tolv män till apostlar. Detta är den "urcell" som sedan blev Hans kyrka. Helig Ande utgöts på den första pingsten, vilket innebar kyrkans egentliga grundande. I apostlaskaran hade Petrus ett särskilt uppdrag, ett uppdrag som biskopen (påven) av Rom, i egenskap av Petri ställföreträdare, för vidare.
Jungfru Maria vördas i hela Katolska kyrkan som det främsta av helgonen. I Katolska kyrkan finns sju sakrament.
Gammalkatolska kyrkor [redigera]
Huvudartikel: Gammalkatolska kyrkor
Gammalkatolska kyrkor är ett samlingsnamn för katolska kyrkor som står utanför kyrkogemenskapen med den Romersk-katolska kyrkan varav några tillhör Utrechtunionen men flertalet står utanför unionen. Den äldsta av dessa uppkom 1723 i Nederländerna i samband med striden om jansenismen och då den Romersk-katolske ärkebiskopen av Utrecht Peter Codde avsattes 1702. Under de följande decennierna skärptes spänningsförhållandet mellan Rom och Utrecht. En definitiv brytning kom det till då domkapitlet i Utrecht mot Roms vilja valde C. Steenhoven till ärkebiskop 1723. Namnet gammalkatolska kyrkan syns inte kunna beläggas före 1870 och striden kring dogmen om påvens ofelbarhet. Den gammalkatolska kyrkorna är episkopala, d.v.s. leds av biskopar som gör anspråk på att ha del i den apostoliska successionen. I Sverige finns sedan 1976 några små gammalkatolska församlingar som är anslutna till Utrechtunionen samt ytterligare några som står utanför Utrechtunionen. Även den Liberala katolska kyrkan har sin successionslinje från den gammalkatolska kyrkan men har tidvis stått läromässigt långt ifrån denna, på den tid då LKK starkt betonade en teosofiskt inspirerad syn medan den idag står väldig nära den gammalkatolska kyrkans teologi.
Östortodox kristendom [redigera]
Huvudartikel: Östortodox kristendom
De östligt ortodoxa kyrkorna är en samling östligt kristna oberoende nationalkyrkor. Den leds av patriarken av Konstantinopel. Nuvarande patriark är Bartholomeus I av Konstantinopel.
Redan tidigt under kristendomens historia uppstod skillnader mellan den grekiska kristenheten i östra Romarriket och den latinska kristenheten i den västra rikshalvan. Romarrikets uppdelning, Västroms fall och en allt större okunskap i grekiska i västerlandet kom att fördjupa klyftorna och ledde till schismer mellan öst och väst.
Stridsfrågorna mellan Rom och Konstantinopel har framför allt varit två:
Påvens jurisdiktionella anspråk
Frågan om filioque
Se vidare Grekisk-ortodoxa kyrkan, Rysk-ortodoxa kyrkan med flera.
Orientaliskt ortodoxa kyrkor [redigera]
Huvudartikel: Orientaliskt ortodoxa
Orientaliskt ortodoxa kyrkor är östligt kristna kyrkor som avsöndrade sig från majoritetslinjen vid Konciliet i Chalcedon under de kristologiska striderna. Förutom teologiska skillnader fanns även politiska motiv till splittringen. Kristna utanför Romarriket hade problem med att de betraktades som femtekolonnare av sina egna länder om de hade för stort samröre med representanter för Romarrikets statsreligion. Om de av Romarriket betraktades som irrläriga hade de lättare att bli erkända i sina egna länder.
Se vidare Koptiska ortodoxa kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan med flera.
Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka [redigera]
Huvudartikel: Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka
Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka är en kristen kyrka som även ibland kallas Österns kyrka, Österns assyriska kyrka, Österns apostoliska kyrka eller Nestorianska kyrkan. Den assyriska kyrkan skiljer sig från de flesta andra kristna kyrkor när det gäller kristologin och vilka bibelböcker den erkänner. Kyrkan bejakar diofysitismen, eller tvånatursläran. Den menar att Jesus föddes som en människa men att han fick gudomlig kraft genom att den Helige Ande var närvarande vid dopet. Maria ska kallas "Kristusföderska" och inte "Gudaföderska", eftersom Maria inte kan föda Gud - Gud är Gud och Jesus är Guds son. Därför har inte Maria lika stor status hos de assyriska kristna som hos katoliker.
1964 övergick den assyriska kyrkan från julianska kalendern till gregorianska kalendern och kallas sedan dess även katolsk.
Assyriska kyrkan har egen patriark och hans officiella titel är "The Reverend and Honoured Father of Fathers and Great Shepherd, the Catholikos and Patriarch of the East". Påven erkänns följaktligen inte som en överhöghet, såsom i katolska kyrkor.
Protestantism [redigera]
Huvudartikel: Protestantism
Protestantism är en gemensam beteckning för de lutherska och de reformerta kyrkorna, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från Luthers och Calvins brytning med den katolska kyrkan. Understundom räknas också anglikanska kyrkan hit. Bland protestanterna finns också många andra grupper. Till dessa hör bland annat reformerta (kalvinister), anglikaner, anabaptister, baptister, metodister och adventister. Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Protestantismen infördes officiellt i Sverige efter riksdagen i Västerås år 1527 (under Gustav Vasas tid som regent).
Se vidare Metodism, Evangelism, Nyevangelism, Pietism och Puritanism.
Lutherdom [redigera]
Huvudartikel: Lutherdom
En av de viktigare grenarna av protestantismen är den evangelisk-lutherska rörelsen, även kallad lutherdom. Personen bakom denna var Martin Luther från Tyskland. Hans avsikt var en reformering av den romersk-katolska kyrkan, inte att åstadkomma en ny kristendomsriktning. Han ville bland annat ta bort delar av de läror denna kyrka hade, som han inte ansåg hade någon härkomst i Bibeln. De människor som anslöt sig till Luthers protester blev kända som protestanter. I den evangelisk-luthersk läran betonas vikten av Bibeln som Guds ord och att det är endast genom tron och Guds nåd som man blir rättfärdig.
Luther kritiserade på flera punkter den dåtida romersk-katolska kyrkan. Under åren 1516-1517 gjorde han upp med flera av dess föreställningar, exempelvis quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin.
Anabaptism [redigera]
Huvudartikel: Anabaptism
Anabaptism är en kristen riktning som uppstod under reformationen på 1500-talet vid sidan av den lutherska och reformerta kyrka. Den första anabaptistförsamlingen grundades av bland andra Conrad Grebel i Zürich i Schweiz 1525. Anabaptister har en symbolisk nattvardssyn, förkastar barndop och kyrkahierarkien, vägrar att svära eden, kräver separation av stat och kyrka och betonar den fria vilja. De flesta anabaptister är pacifister. Centralt för den anabaptiska teologi är Bergspredikan. Dop och nattvard uppfattas inte som sakrament.
Dagens anabaptistiska samfund är mennoniterna, hutteriterna och amish, som är en utbrytning ur mennoniterna.
Baptism [redigera]
Huvudartikel: Baptism
Baptister är en kristen riktning där man i dopfrågan tar avstånd från barndop och istället anser att endast den som tagit ställning i trosfrågan och gör ett medvetet val enligt Bibeln och kristen tro rätteligen kan döpas.
Baptismen har sin bakgrund i den engelske puritanism eller separatism på 1600-talet, men var också påverkat av den nederlandska mennonitism. Den första baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Nederländerna 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder.
Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F O Nilsson.
Pentekostalism [redigera]
Huvudartikel: Pentekostalism
Den Helige Ande brukar användas som symbol för pentekostalismen
Pentekostalism, av grekiskans pentekoste "pingst", är en teologi inom de religiöst extatiska rörelser som har sitt ursprung i väckelserörelser i Los Angeles och Wales under 1900-talets första årtionde, ofta kallad pingströrelsen eller pingströrelser. Rörelsen var ursprungligen inter-denominell, det vill säga att anhängarna kom från de flesta kyrkobildningar och samfund, även om en majoritet av dessa främst hade bakgrund i helgelserörelsen eller de metodistiska eller baptistiska samfunden. Under 1900-talets första hälft kom emellertid en rad egna samfund och rörelser att formeras, däribland den svenska pingströrelsen.
Under 1960-talet började även traditionella kyrkor såsom katolska kyrkan ta till sig rörelsens yttringar. En breddning och vidare spridning av rörelsen tog fart. Denna gång var acceptansen inom de etablerade kyrkorna större och medlemmarna blev i högre grad kvar i de samfund som var deras ursprung. Därtill bildades en stor mängd kyrkor, samfund och rörelser som hämtade inspiration både från pentekostalismen och de sammanhang de kom från, den blandrörelse som uppstod, med stor mångfald i teologier och uttryck kom att kallas neo-pentekostala eller karismatiska rörelser.
De pentekostala och karismatiska rörelserna räknar över hela världen ca 590 miljoner anhängare (därav ca 80 miljoner i traditionella pentekostala rörelser) och är därmed efter katolska kyrkan den näst största kristna rörelsen.
Reformert kristendom [redigera]
Huvudartikel: Reformert kristendom
Den reformerta kristenheten (av "reformera") är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser som leddes av Huldrych Zwingli och Jean Calvin i Schweiz på 1520-talet. Den utgör en av huvudfårorna, vid sidan om luthersk och anglikansk tradition, inom protestantismen. Ofta talar man om den som "kalvinismen".
Den reformerta protestantismen skiljer sig från lutherdomen på flera sätt. Presbyterianism, även kallad synodalförfattning, är en kyrkoförfattning som praktiseras av bland andra de reformerta kyrkorna i engelskspråkiga delar av världen, där de vanligen kallas presbyterianska kyrkor. Man förkastar episkopalismen, uppfattningen att kyrkans högsta ledning ligger hos biskoparna (och till exempel inte hos påven).
Anglikanska kyrkan [redigera]
Rowan Williams, Engelska kyrkans primas och den anglikanska kyrkogemenskapens främste biskop (Ärkebiskop av Canterbury).
Huvudartikel: Anglikanska kyrkogemenskapen
Anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar huvudsakligen den Engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska kolonierna. Ärkebiskopen av Canterbury är kyrkogemenskapens främste biskop.
Anglikanismen tillkom när Henrik VIII av England bröt med påven 1534, och själv började utnämna biskopar. Sedan Elizabeth I:s tid är den engelska monarken den engelska kyrkans Supreme Governor, men den engelska kyrkan är sedan 1920 den anglikanska kyrkogemenskapens enda statskyrka.
Den teologiska bredden och mångfalden inom den anglikanska kyrkogemenskapen är mycket stor, men på följande punkter skiljer sig anglikansk teologi från kalvinism: Anglikaner skiljer mellan "Evangeliets två stora sakrament" (dop och eukaristi) och vad som vanligtvis kallas för de fem små sakramenten (konfirmation, bikt, äktenskapet, ordination och förbön för sjuka). Det tredelade apostoliska kyrkliga ämbetet som diakon, präst och biskop betraktas av anglikaner sedan 1550 som en urkyrklig ordning som skall förbli i bruk för alltid. Biskopens utdelande av konfirmationens sakrament har behållits. Dopet betraktas i Den Allmänna Bönboken 1662 som en verklig pånyttfödelse. Kristi verkliga kropp och blod är altarsakramentets "osynliga och inre nåd" enligt 1604 års katekes, som fortfarande hör till 1662 års bönbok. Anglikaner läser apokryferna i den gemensamma gudstjänsten. Den kalvinska predestinationsläran avvisades 1595. I anglikanska sångböcker, exempelvis New English Hymnal förekommer förbön för de hädangångnas själar och anrop av helgonens förbön. Många anglikaner finner beteckningen protestantisk missvisande för att beteckna deras kyrkoidentitet, och föredrar "katolsk och reformerad".
Reformationism [redigera]
Huvudartikel: Reformationen
Reformationism, som ibland även kallas kristen primitivism, innefattar de religiösa rörelser som lär att en återställelse av kristendomen har blivit nödvändig, eftersom katolska, ortodoxa och protestantiska kristna infört allvarliga brister i kristen tro och praxis och därmed förlorat en viktig del av den rena eller "sanna" kristendomen. Dessa olika grupper tror ofta att den ursprungliga kristendomen till en betydande grad är återställd i deras egna kyrkor.
Reformationism förknippas främst med Reformationsrörelsen, men också med bland annat Sista Dagars Heliga-rörelsen, som ofta kallas mormonism, med hänvisning till den period som började med Joseph Smith och offentliggörandet av Mormons bok.
Andra grupper som hör till reformationismen är bland andra kväkare, radikala baptister, Jehovas Vittnen, Swedenborgianer, universalister, kristadelfianer och flera frikyrkor, såsom Iglesia ni Cristo.
Unitarism [redigera]
Huvudartikel: Unitarism
Unitarismen (av lat. unitas "enhet", unus "en"), är en rörelse som uppstod på 1500-talet och avvisade läran om treenigheten, jfr antitrinitarism. Rörelsens anhängare, unitarierna, ville förena en sträng monoteism med en kristen humanism. Därför förnekade de Jesu gudomlighet och framhöll honom i stället som en människa som Gud utsett till budbärare. Unitarierna hänvisar ofta till den romerska statsmaktens påtryckningar under koncilierna åren 325 - 451. Då bestämdes dels att Jesus var Gud själv och hans mor Maria upphöjdes till att vara Guds Moder – en av världshistoriens mest förödande förfalskningar, enligt unitarierna.
På det europeiska fastlandet skapade de s.k. socinianerna en unitarisk kyrka i Polen, men de förtrycktes under motreformationen och fördrevs till andra länder. I 1600- och 1700-talens England förenades unitarismen med deismen till en förnuftsreligion. I USA grundades på 1800-talet ett unitariskt samfund som senare har förenats med de besläktade universalisterna. I Sverige grundades på 1800-talet några unitariska samfund. Det finns 0,8 miljoner unitarier världen över.
Släktträd för kristna riktningar [redigera]
Kyrkliga samfund kan indelas efter deras kultur och tradition, och en distinktion uppställs då mellan västlig kristendom och östlig kristendom, vilkas brytning blev fullständig vid den stora schismen.
Ett mycket förenklat släktträd skulle istället se ut som nedan. Förhållandena har förenklats för att en illustration skall var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige.
Den tidiga fornkyrkan
Fornkyrkan
Västlig kristendom
Romersk-katolska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan
Sedevakantister
Gammalkatolska kyrkan
Evangelisk lutherdom
Lutherska bekännelsekyrkan
Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
Laestadianerna
Svenska kyrkan
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (avskild till följd av Sveriges delning 1809)
Bibeltrogna Vänner, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
Svenska Alliansmissionen
Anglikanska kyrkan
Anglikanska kyrkan
Metodistkyrkan
Metodistkyrkan
Frälsningsarmén
Reformerta kyrkor
Svenska Missionskyrkan
Anabaptisterna
Baptistkyrkan
Evangeliska frikyrkan
Pingströrelsen
Engudsläran
Trosrörelsen
Östligt ortodoxa kyrkor
Grekisk-ortodoxa kyrkan
Rysk-ortodoxa kyrkan
Nestorianer
Armeniska kyrkan
Monofysiter
Koptiska kyrkan
Georgiska kyrkan
Syrisk-ortodoxa kyrkan
Sjundedagsadventister
Adventistkyrkan
Mormonkyrkan
Jehovas Vittnen
Arianer
Markioniter
Manikéer
Pelagianer
Unitarister
Montanister
Ekumenik [redigera]
Huvudartikel: Ekumenik
Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell. Internationellt finns det flera ekumeniska samarbetsorgan och mötesplatser för samtal och samarbete inom olika områden. Många är specifikt inriktade på enskilda frågor, såsom mission, diakoni eller bibelöversättning, medan andra arbetar bredare för samsyn och/eller förståelse mellan kyrkor. I Sverige finns ekumeniska samarbetsorgan på såväl nationell som lokal nivå. Det bredaste nationella organet är Sveriges kristna råd där de flesta kristna samfunden finns representerade.
Det största enskilda hindret för enhet mellan kristna är frågan om auktoritet. Vem, vad eller vilka det är som har sista ordet i kyrkan leder därpå till frågan om vad kyrkan egentligen är.
Ekumeniken är ett relativt nytt fenomen, även om strävan efter att bevara den kristna kyrkans enhet har funnits med allt sedan apostlarnas tid (jfr Paulus brev till i Nya testamentet). Den tidigare strävan tog sig först uttryck i verbala strider som mynnade ut i konciliära beslut där en grupp eller en alternativ strömning inom kyrkan förklarades för kättersk och därmed uteslöts. Många är de grupper som helt har försvunnit efter detta, långsamt eller snabbt – till exempel arianer, messalianer, donatister och så vidare. Redan i den tidiga kyrkan uppstod emellertid den problematiska situation där det fanns två eller flera fungerande, levande kyrkor som vägrade att erkänna varandra.
Kritik [redigera]
Huvudartikel: Kritik av kristendomen
Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2010-05)
Se även [redigera]
Frikyrka
Kloster
Kristendomen i Afrika
Nicaenska trosbekännelsen
Svenska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan
Ortodoxa kyrkorna
Religionskritik
Kristen ateism
Kritik av kristendomen
Källor [redigera]
^ Kelly. Early Christian Doctrines. sid. 69-78.
^ Katolska kyrkans katekes, The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture § 115-118 (engelska)
^ Thomas av Aquino, "Whether in Holy Scripture a word may have several senses" (engelska)
^ Katolska kyrkans katekes, "The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture" § 113 (engelska)
^ Alla Tider, Henrikson Alf, Berg Björn 380-talet
^ Tidens - Världshistoria, Herman Kinder, Werner Hilgemann, ISBN 91-550-3318-0, sid 103
Externa länkar [redigera]
Katolska kyrkans katekes
Översikt över kristendomens historia från organisationen Bibelfrågan
De lutherska bekännelseskrifterna
Ortodoxa kyrkan i Sverige om Ortodoxa kyrkan
Bibelsajten, kristen webbsida riktad till ungdomar. Samarbete mellan ungdomsavdelningar i Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och EFS
Vad är kristendom?
Trots vägande skillnader mellan tolkningar och uppfattningar delar de kristna en mängd föreställningar som menas vara essentiella för deras tro.
Jesus Kristus [redigera]
Huvudartikel: Jesus
Centralt i den kristna tron är tron på Jesus som "Guds son" och Messias eller "Kristus" och som person i Treenigheten. Titeln "Messias" kommer från det hebreiska ordet מָשִׁיחַ (māšiáħ) med betydelsen "smord". Det grekiska ordet Χριστός (Christos) är en direkt översättning från hebreiskan.
Kristna tror att Jesus som Messias blev utsedd av Fadern, YHWH, till härskare och frälsare av mänskligheten, och menar att Jesu ankomst fullbordade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet. Den kristna föreställningen av Messias skiljer sig avsevärt från det samtida judiska begreppet. Det judiska folket väntade på en politisk "kung" som skulle rädda dem från Det romerska kejsardömet. Så blev det inte, men Rom blev världens första kristna stat och Vatikanstaten, där katolicismen har sitt huvudsäte, ligger i Rom. Kärnan i kristen tro är att de syndiga människorna genom Jesu död och uppståndelse kan bli försonade med Gud och till följd erhålla nåd och löftet om evigt liv. Genom att bekänna Jesus Kristus som Guds Son och Herre, och tro på hans uppståndelse från de döda (Romarbrevet 10:9) får den troende frukterna av Jesu frälsargärning.
De kristna tror att Jesus kommer att återvända till jorden inför domedagen, för att hämta hem de frälsta och för att styra över jorden som den konung han är. Han skall komma på himmelens skyar och "skilja de onda från de goda".
Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet avlades Jesus av Den Helige Ande, och föddes av Jungfru Maria. Ringa är känt om Jesu barndom i de kanoniska evangelierna. Jämförelsevis är hans vuxna liv, och i synnerhet sjudagarsperioden innan hans död väldigt väldokumenterad i Nya Testamentets evangelier. De bibliska redogörelserna för Jesu verksamhet inbegriper dopet, mirakel, predikan, liknelser, budskap och gärningar.
Jesu död och uppståndelse [redigera]
Huvudartikel: Jesu uppståndelse
Jesu uppståndelse.
Jesu död och uppståndelse är en för den absoluta majoriteten av alla troende kristna central händelse som, enligt Nya testamentet, ägde rum under påsken, sannolikt runt år 30.
Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat honom med en lans. (Matteusevangeliet 27:32-56; Markusevangeliet 15:21-41; Lukasevangeliet 23:26-49; Johannesevangeliet 19:17-37). En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimataia begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matteusevangeliet 27:57-66).
På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, bland andra Maria Magdalena, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade att Jesus lever. Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom levande (1 Korinthierbrevet 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Lukasevangeliet 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apostlagärningarna 1:3). (Uppståndelsen beskrivs i Matteusevangeliet 28; Markusevangeliet 16; Lukasevangeliet 24; Johannesevangeliet 20-21; Apostlagärningarna 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.)
Det är Paulus som först talar om den uppståndne Kristus (breven skrevs före evangelierna). Han nämner inte den tomma graven,(I 1 Kor 15:3-7 använder Paulus en gammal trosbekännelse som bland annat säger att "han blev begravd och uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna". Judarna syn på uppståndelsen var fysisk och det första tecknet på uppståndelse för dem var benen. Man samlade, sedan köttet ruttnat bort, de avlidnas ben och lade dem i lådor som skulle bevara dem till uppståndelsen vid världens slut. Alltså vore det för Paulus en motsägelse om han skulle ha sagt att Jesus var kvar i graven och ändå uppstod.) och hans infallsvinkel förefaller mera renodlat andlig. Evangelierna beskriver en gestalt av "kött och ben" (Lukasevangeliet 24:39) som själv ber om något att äta (och äter det) och som Tomas kan vidröra (Johannesevangeliet 20:27, Lukasevangeliet 24:41-43).
I och med Jesu död på korset slöts ett nytt förbund mellan Gud och människan – nu kunde var och en personligen komma till Gud och få gemenskap med honom. När Jesus dog och uppstod igen, öppnade han en ny levande väg till Gud åt människan. Han dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande, och var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom offret.
Frälsning [redigera]
Huvudartikel: Frälsning
Frälsning är ett grundbegrepp inom kristen teologi. Det beskriver hur människan till kropp och själ räddas från synd, lidande och död till evigt liv i gemenskap med Gud i himmelen, eller på en paradisisk jord. Detta skedde genom att Jesus dog för människornas synder och uppstod igen.
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv". (Johannes evangelium 3:16, även kallat Lilla Bibeln.)
Olika kristna traditioner betonar även sakramenten - främst dopet och nattvarden - samt goda gärningar som medel att ta emot frälsningen. Frälsningen kommer att fullbordas på yttersta dagen.
Människan har i alla tider lidit under sjukdomar, naturkatastrofer, sin egen och andras ondska och svagheter - det som kristen tro kallar synd, och ytterst sett döden. Kristendomen har ett hopp om att vi kan befrias från detta. Människans lidande uppstod enligt kristen tro genom att människan vände sig bort från Gud, all godhets källa. Vänder man sig bort från honom, blir det mörkt. Guds vilja är god, och vänder man sig bort från hans vilja, gör man det onda. Detta var just vad som skedde i människosläktets urhistoria - en händelse som kallas syndafallet. Syndafallet fick alltså genomgripande och ödesdigra konsekvenser för hela världen alltsedan dess. Detta beskrivs i Första Mosebok och i Romarbrevet - ett kapitel som tolkas olika bokstavligt av olika kristna.
Gud har alltså på ett objektivt sätt förvärvat frälsning åt alla människor. Det är genom Guds nåd som människor kan räddas/bli frälsta.
Synd [redigera]
Huvudartikel: Synd
Grundbetydelsen av ordet "synd" kommer från hebreiskan och betyder "att missa målet", vilket det också gör i Grekiskan. I 1 Joh 3:4 definieras synd också som "överträdelse av lagen". Kristna kategoriserar många former av mänskligt beteende som "synd"; en term som används för att beskriva en handling som bryter mot Guds bud. I enlighet med Jesu ord refereras synden redan till en sinnesförfattning snarare än en specifik handling – någon tanke, ett ord eller en handling bedömd som omoralisk, skamlig, vådlig eller fjärmande kan benämnas som syndfull. Det är alltså inte i de synliga gärningarna som synden - det som avviker från det heliga och fläckfria - uppstår, utan redan i vad människan beslutar sig för i hjärtat, om detta avviker från lagen - de tio budorden.
Treenigheten [redigera]
Treenigheten, målning av Botticelli, 1465-1467.
Huvudartiklar: Treenighetsläran och Trinitarisk teologi
Treenighetsläran är läran om kristendomens Gudsföreställning. Enligt den är Gud en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personer — Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande). Principen om tre hypostaser möjliggjorde för Jesus att nedstiga till jorden samtidigt som Gud var kvar i himlen, även om det ändå finns en enda Gud i första budets mening. Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund, både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga kyrkorna (Ortodoxa kyrkan) liksom de förkalcedonensiska eller orientaliska kyrkorna, men förnekas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som sin inspirationskälla. I antiken främst Arianer, och i nutid exempelvis Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och Unitarismen. Från de andra abrahamitiska religionerna, judendom och islam, kritiseras treenighetsläran för att undergräva den för alla dessa tre religioner mycket grundläggande monoteistiska bekännelsen.
Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud. De bibliskt orienterade kritikerna av läran menar dock att man dragit felaktiga och alltför långtgående slutsatser av materialet.
Antitrinitarism [redigera]
Huvudartiklar: Antitrinitarism och Kritik mot Treenighetsläran
Ett antal rörelser förnekar treenighetstanken, däribland Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Jehovas vittnen, swedenborgianismen och unitarismen, på grund av en sträng tolkning av första budet. Den anses vidare bryta mot judendomens och Gamla Testamentets strikta monoteism, som Jesus själv bekände sig till (”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en,” (Mark. 12:29) och "Gud har förhärligat sin tjänare Jesus,"(Apostlagärningarna 3:13). Kritiker menar att vad Jesus och de första kristna trodde skiljer sig mycket från treenigheten, som lärs ut i kyrkorna i dag. Vissa avvisar även tron på Jesus som Gud, och tror istället på honom som en stor profet, en perfekt skapad människa eller som Messias. Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte en gud (även om han kunde uppfyllas av Den Helige Ande för att utföra under). Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk.
Treenigheten nämns inte explicit i Bibeln. The New Encyclopædia Britannica säger: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet.” Enligt bibelforskaren, professor Bart D. Ehrman, uppfattar inte flertalet författare av Nya Testamentet att Jesus själv var Gud. Det finns flera verser i Nya Testamentet som vid första anblicken kan framstå som motsatta treenighetsläran. De har på olika vis förklarats eller tolkats av kyrkofäderna och andra under historiens lopp, ofta som svar på heretiska tendenser och med hänvisning till den ovan nämnda spänningen mellan motsatser.
Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga som i strid med den kyrkliga treenighetsläran som då utvecklades påstod antingen att endast Fadern är Gud, men Sonen och Anden endast opersonliga krafter (dynamism), eller att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder (patripassianism). Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet).
I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarism finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien.
Bibeln [redigera]
Bibeln, King James Version.
Huvudartikel: Bibeln
Bibeln (latin Bíblia), av grekiska (τα) βιβλία ’böcker(na)’, är de kristnas heliga skrift, vilken utgörs av en samling böcker vars skrifter tillkommit under en tidsrymd av omkring 1600 år, från cirka 1500 f.Kr. till cirka 100 e.Kr. (enligt religionsvetenskapen från cirka 1000 f.Kr.).
Bibeln är indelad i två delar; dels Gamla Testamentet som handlar om världens uppkomst, det judiska folkets historia, en del poesi och många profetior om vad som ska hända (eller som redan har hänt, eftersom det var länge sedan som det skrevs ned), dels Nya Testamentet som handlar om Jesu liv och förkunnelse samt de första kristna församlingarnas tillväxt och utbredning i det romerska riket. Även i Nya Testamentets sista bok är profetior nedskrivna, gällande bl a Yttersta domen och Jesu återkomst. Gamla Testamentet utgörs av judendomens heliga skrift, Tanach.
Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även "tillägg till Gamla Testamentet", som betecknas på skiftande sätt av kristna trossamfund, och varav elva böcker finns med i Bibel 2000. Reformatoriska kyrkor kallar dessa skrifter för "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = ’fördold’), medan den Katolska kyrkan kallar tio av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = ’andra’). Antalet skrifter i detta tillägg varierar inom Ortodoxa kyrkan och kyrkorna i Orienten. Dessa skrifer fanns med i den kanon som fastslogs av koncilierna i Hippo och Kartago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i Trient år 1545-1563.
Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som "apokryfer" i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Flertalet av dessa är av gnostisk härkomst, det vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. En sådan är Thomas barndomsevangelium. Några av apokryferna var föreslagna att godkännas när man i slutet av 300-talet skulle slå fast Bibelns kanon, bland andra diskuterades Petrusapokalypsen och Hermas Herden. Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas.
Romersk-katolsk tolkning [redigera]
Under antiken utvecklades två skolor inom bibeltolkning i Alexandria och Antiochia. Alexandrinsk tolkning, exemplifierad av Origenes, tenderade att läsa Skriften allegoriskt, medan Antiochisk tolkning höll fast i en bokstavstrogen bemärkelse. De menade att andra betydelser (theoria) inte kunde accepteras om de inte baserades på en bokstavlig betydelse. [1]
Romersk-katolsk teologi skiljer på två bemärkelser av den heliga skriften: den bokstavliga och den andliga. [2]
Petersplatsen (Piazza S. Pietro) i Vatikanstaten.
Den bokstavliga bemärkelsen av att förstå skriften syftar till innebörden förmedlad genom skriftens ord. Den andliga bemärkelsen är underindelad i:
den allegoriska bemärkelsen, vilken inkluderar typologi. Ett exempel är att delandet av Röda Havet kan förstås som ett "tecken" på dopet.
den moraliska bemärkelsen, som förstår att skriften innehåller vissa etiska läror.
den mystiska bemärkelsen, vilken behandlar eskatologi, evighet och världens undergång (fullbordande).
Rörande bibeltolkning och att följa reglerna för förnuftig tolkning, anser Romersk-katolsk teologi:
föreläggandet att alla andra bemärkelser av den heliga skriften baseras på den bokstavliga [3]
att evangeliernas historicitet måste anses fullständigt och konstant
att skriften måste läsas inom den "levande traditionen av hela Kyrkan" [4] och
att uppgiften att tolka skriften har överlämnats till biskoparna i samfundet med Petri efterträdare, Biskopen av Rom.
Protestantisk tolkning [redigera]
Klarhet i doktriner
Protestantiska kristna tror att Bibeln är en självtillräcklig uppenbarelse, den slutgiltiga överheten av alla kristna doktriner, och innehållande all sanning nödvändig för frälsning. Detta koncept är känt som Sola Scriptura. Protestanter tror karaktäristiskt att vanliga troende kan få en fullvärdig förståelse för Skriften eftersom den är klar (eller "åskådlig") med Den Helige Andes hjälp. Martin Luther trodde att Skriften utan Guds hjälp skulle "inlindas i mörker". Han förespråkade "en bestämd och enkel förståelse av Skriften." Jean Calvin skrev: "Alla som...följer Den Helige Andes vägledning, finner i Skriften ett klart ljus."
Urprunglig avsedd mening
Protestanter understryker meningen förmedlad genom Skriftens ord, den historisk-grammatiska metoden. Den historisk-grammatiska metoden är en metod inom biblisk hermeneutik för att försöka finna den avsedda, ursprungliga meningen i texten. Den ursprungliga passagen tros bara innehålla en enda mening eller bemärkelse.[källa behövs]
Vissa protestantiska bibeltolkare använder sig av typologi.
Nicaenska trosbekännelsen [redigera]
Huvudartikel: Nicaenska trosbekännelsen
Den nicaenska (nicenska) trosbekännelsen - också kallad Credo, eftersom den på latin inleds med detta ord - är, sånär som på två ord, gemensam för både västliga och östliga kyrkor. Trosbekännelsen, som antogs vid det första konciliet i Konstantinopel 381 heter egentligen den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen och är i västkyrklig tradition en av de tre huvudsymbola.
Första konciliet i Nicaea.
Formulering
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.
Se även den apostoliska och Athanasianska trosbekännelsen.
Eskatologi [redigera]
Huvudartiklar: Uppenbarelseboken och Uppryckandet
Eskatologi är läran om de yttersta tingen, inom kristendomens teologi i princip detsamma som förutsägelser om apokalypsen, eller "uppenbarelsen" av Jesu makt vid sin återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens undergång.
Inom kristendomen är Uppenbarelseboken i Nya Testamentet det mest kända eskatologiska resonemanget. I denna beskrivs Guds slutgiltiga seger över Ondskan, världens förnyelse och Ondskans motstånd före Guds dom. Uppenbarelseboken använder en mängd symboler, som t ex Vilddjurets tal, "666". Eskatologisk undervisning finns även i evangelierna, där Jesus undervisar om sin återkomst vid historiens slut (se Matteusevangeliet 24-25; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21) , och i Nya testamentets brev (exv. 1 Thessalonikerbrevet 4-5; 2 Thessalonikerbrevet 2; 2 Petrusbrevet 3). Gemensamt för Nya testamentets syn är att "den yttersta tiden" börjar med Jesu första ankomst, och att detta är Jesu egen undervisning. När han förkunnar att "Guds rike är nära" (Mark 1:15), syftar Jesus bl a på att tiden nu är inne för Guds ingripande i världens historia. Från Nya testamentets perspektiv är allt som händer efter Jesu liv och död en del av "den yttersta tiden".
Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor. Hos religioner som ligger nära kristendomen utmärker sig Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga för att ha ett starkt eskatologiskt fokus.
Liturgi [redigera]
Gudstjänst och Mässa [redigera]
Kyrka i Geilo.
Gudstjänsten eller mässan har stark ställning inom kristendomen och är delvis en fortsättning av den judiska synagogsgudstjänsten med inslag från den judiska tempelkulten. I de flesta trossamfund eller kyrkor leds gudstjänsten av en präst eller pastor. Beroende på trossamfund understryks i gudstjänsten antingen läsningarna ur skriften och undervisningen av församlingen eller gudstjänstens karaktär av tillbedjan av Gud.
Viktigast av gudstjänsterna är söndagens huvudgudstjänst (vanligen på förmiddagen) eller högmässa. I ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan firas då alltid mässa, varunder man i de protestantiska samfunden antingen firar nattvard eller predikogudstjänst (i Svenska kyrkan kallad högmässo-, söndags- eller familjegudstjänst beroende på utformningen). Viktiga moment i gudstjänsten är bön, lovsång, bibelläsning, predikan och nattvardsfirande. I romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgörs höjdpunkten av mässoffret och kommunionen.
Sakrament [redigera]
Huvudartikel: Sakrament
Med begreppet sakrament betecknas kristendomens mest centrala heliga handlingar. Termen myntades tidigt av västkristna teologer, då ordet sakrament (latin sacramentum ’edgång’) fick tjäna som översättning av det grekiska mysterion, ’hemlighet’, som återfinns i Nya Testamentet. Detta är också bakgrunden till att sakramenten kallas mysterier i de ortodoxa kyrkorna.
Enligt romersk-katolsk och ortodox teologi efterlämnade Jesus åt den kyrka han grundat dels den kristna uppenbarelsen (läran), dels nådemedel (sakramenten). Sakramentet är en helig handling som genom att symboliskt gestalta nådens verkan på ett hemlighetsfullt sätt förmedlar denna nåd till människorna. Så till exempel dopets vatten (vattnet är ett ämne som renar) som symboliserar nådens renande från synd och därigenom åstadkommer denna verkan. De olika protestantiska samfunden ansluter sig i skiftande grad till denna definition.
I Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, bikten, äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (intimt förbunden med mässan). De protestantiska samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament – med olika definitioner och varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en trosbekännelse.
Liturgisk kalender [redigera]
Jesu korsfästelse.
Huvudartikel: Kyrkoåret
Romerska katoliker, anglikaner, östortodoxa kristna och traditionella protestantiska församlingar formar gudstjänsten kring en liturgisk kalender. Denna inkluderar religiösa helgdagar, såsom solenniteten vilken firar minnet av en händelse i Jesu eller ett annat helgons liv, perioder av fasta såsom fastlagen, och andra fromma evenemang såsom betänkande eller mindre festspel för att fira ett helgon. De viktigaste högtiderna är julen, som firas till åminnelse av Jesu födelse, påsken som firas för att minnas Jesu död, och uppståndelsen, pingsten, som firas för att minnas den första gång då lärjungarna fick del av den Helige Ande, vilket ledde fram till Kyrkans födelse. Andra viktiga högtider är Kristi himmelsfärdsdag och Alla helgons dag. Dessutom firas varje söndag, Herrens dag, till åminnelse av Jesu uppståndelse. Ett fåtal kyrkor använder sig inte alls av en liturgisk kalender.
Symbolik [redigera]
Korset är en kristen symbol för religionens grundare, Jesus från Nasaret, vilken enligt Bibeln skall ha avrättats genom att bli korsfäst på Golgata i Jerusalem av den romerska ockupationsmakten på begäran av Sanhedrin. Även flera andra av kristendomens ledare, bland andra Petrus, skall ha blivit korsfästa.
En Ikon, av grekiskans εικων, eikon - "bild", är en helig avbildning inom den ortodoxa kyrkan, vanligtvis i form av en på trä målad bild, men andra media såsom mosaik, textilier och även skulpturer förekommer. Ofta framställs Madonnan med Jesusbarnet. Avbildningen betraktas inte bara som en ren illustration utan utgör en del av det religiösa budskapet och uppfattas ofta som en fysisk manifestation av det den representerar. I de ortodoxa kyrkorna sitter ikoner uppsatta på ikonostasen, och i hemmen kan man finna familjeikoner samlade i en speciell rumshörna, ett "fönster mot himlen" eller "vackra hörnet", tillsammans med en brinnande oljelampa.
Historia [redigera]
Den kristna religionens, församlingslivets och kyrkliga organisationens historiska utveckling kallas traditionellt kyrkohistoria.
Urkyrkan och kyrkomötena [redigera]
Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod urförsamlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande judar. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns skriftligt omnämnd på 300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav. Den första biskopen över församlingen där var aposteln Jakob.
På grund av förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, bland annat till Antiochia, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för kristna (efter Kristus).
Paulus martyrdöd.
Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop), vilket är grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Det är möjligt att Filippus kristnade Kush. Andreas skall ha kristnat Konstantinopel och predikat längs Svarta havet. Tomas skall ha grundat de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40, vars urförsamling ligger till grund för Armeniska apostoliska kyrkan.
På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.
Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knöt an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.
Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från den romerska staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna i Romerska riket som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. Avsikten med konciliet (även kallat synod) var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande gudomlighetens natur, i synnerhet frågan om likvärdigheten mellan Treenighetens första och andra person (Fadern och Sonen). Alexander, biskop i Alexandria, betraktade dem som likvärdiga i polemik mot presbytern Arius, som givit arianismen dess namn. Mötet tog ställning mot arianerna, som lärde att Sonen (Jesus Kristus) var ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Treenigheten blev dock kyrkans åsikt, och arianismen, som bestred detta synsätt, avvisades som kätteri. Konciliet var historiskt betydelsefullt eftersom det var det första försöket att uppnå konsensus i den kristna världen genom att sammankalla representanter för alla kristna, teologiska läror. Därmed lades grunden för en rikskyrka. På 380-talet är situationen omvänd då är det de kristna som börjar förfölja andra oliktänkade, man river ner flera tempel[5]. År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion[6]. Omkring år 400 var riket kristnat.
Sedan 300-talet var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. Guldmynt från riket Aksum, som senare blev Abessinien, från 300-talet har kristna kors; den etiopiska kyrkan har sedan dess fortlevt. En viktig kristen knutpunkt var Nubien som hade biskopssäte i Faras från omkring 500-talet och synes ha haft en katedral under tidig medeltid. Kolonierna i Nordafrika kristnades norrifrån av romarna, om vilket basilikan i Cuicul från 411 vittnar, men många av dessa koloniförsamlingar konverterade senare till islam.
Ett tidigt vikingatida krucifix funnet i Lund, Skåne.
Under slutet av 700-talet bröts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store. Skandinavien övergick till kristendomen från 900-talet och framåt.
Medeltida kristendom [redigera]
Påve Vitalianus.
Kyrkan före 900- och 1000-talet var en relativt löst sammansatt institution. Det påvliga ämbetet var svagt, i synnerhet under saeculum obscurum, och centralstyret inom kyrkan mycket begränsat. Enskilda kloster och biskopsstolar var autonoma och hade mycket nära samarbete med lokala kungar och godsägare, som de ofta var starkt beroende av. Den teologiska renlärigheten bland kyrkans män var tveksam. Idealet var att kyrkan inte skulle blanda sig i världsliga angelägenheter utan överlåta detta till kejsare, kungar och adel att sköta. Verkligheten var en helt annan; många präster levde inte i celibat, biskopar agerade som världsliga adelsmän och kunde dra ut i strid som suveräna krigsherrar och agera vasaller åt kungar. Påvestolen var under en lång period i händerna på italiensk adel utan större ambitioner att se till det kristna samhällets andliga behov.
Under 900-talet föddes en reaktion mot vad man betecknade som en moralisk förslappning bland de troende. Stora kloster som det i Cluny i dagens Frankrike beredde vägen för en kyrka med större trovärdighet och inflytande som åtnjöt respekt från såväl allmoge som elit. Dock ledde kyrkans hävdande av sin ställning som en maktfaktor till konflikter med den världsliga makten. Under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet ledde detta till en 50 år lång maktkamp mellan påvar å ena sidan och kungar och kejsare å andra sidan. Konflikten har senare fått namnet investiturstriden, och gällde vem som hade rätten att tillsätta kyrkliga ämbeten.
Under medeltiden räknades varje avvikelse från katolska kyrkans lärosystem som kätteri.
Stora schismen 1054 [redigera]
Huvudartikel: Stora schismen 1054
Den stora schismen 1054 var den händelse som permanent separerade den östliga ortodoxin från den västliga katolicismen. De två kyrkoorganisationerna söndrades doktrinärt, teologiskt, språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår den fullständiga brytningen dem emellan.
I det romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel, något som medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten. De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bl.a. tillägget av filioque i Nicaenska trosbekännelsen av kyrkan i Rom, bruket av osyrat bröd i den västliga kyrkan, och bruket av syrat bröd i den östliga kyrkan vid utdelandet av Nattvarden samt utnämnandet av patriarken av Konstantinopel till ekumenisk patriark och skillnaderna i utformningen av liturgin.
Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (ung. bannlysningar av respektive patriark) från dels påven Leo IX, dels Michael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram till turkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054.
Reformationen [redigera]
Martin Luther.
Huvudartikel: Reformationen
Reformationen påbörjades som en process inom kyrkan vars mening var att reformera, ombilda, kyrkan till något modernare och mer tidsenligt. Den började under andra hälften av 1200-talet men nådde sin kulmen först 250 år senare. Det som börjat som något internt hade då förvandlats till en splittring, där delar av den kristna kyrkan brutit helt med påvedömet.
Orsakerna till reformationen är omstridda. Den latinska kyrkan hade på sina håll förfallit, renässanspåvarnas vandel påminde stundtals mera om de världsliga furstarnas än om det för andliga ledare passande. Inte sällan påverkade världsliga intressen biskopsutnämningarna samtidigt som alltför många biskopar begagnade sig av sin ställning för att gynna släkt och vänner.
De ekonomiska och politiska orsakerna var naturligtvis också viktiga. Kungar och furstar kunde genom reformationen övertaga kyrkans rikedomar. En växande kungamakt såg heller inte alltid med blida ögon på kyrkomännens (eller för den delen adelns) konkurrerande maktställning.
Martin Luther [redigera]
Reformationen började med att augustineremitmunken och professorn Martin Luther 1517 i Wittenberg publicerade 95 teser som angrep den dåtida handeln med avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom gärningar. Dessutom menade han att enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även det allmänna prästadömet, avvisade transsubstantiationsläran och mässofferläran, förkastade klosterlivet, reducerade antalet sakrament till tre (senare två) och kallade påven för antikrist.
Jean Calvin [redigera]
Juristen Jean Calvin publicerade 1536 i Basel Institutio religionis Christianae, efter att ha tvingats fly från sitt hemland Frankrike. Calvin anslöt sig till Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro och Bibelns auktoritet, men intog en ståndpunkt mellan Luther och Zwingli (sekularpräst och humanist)i nattvardsläran. Calvin menade att Jesus inte var fysiskt närvarande i nattvarden, men att det ändå skedde en andlig kommunion. Han avfärdade allt materiellt i gudstjänsterna, men tillät sång och användandet av enkla kors, dock inte krucifix.
Calvin lärde även ut att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. De utvalda skulle styra, inte bara över kyrkan, utan över hela samhället. Staden Genève blev modell för denna lära.
Jean Calvin.
Den radikala reformationen [redigera]
Den radikala reformationen var en rörelse under 1500-talet. Rörelsen bestod av ett stort antal olika personer och grupper. Till dem kan räknas radikala reformatorer som Thomas Müntzer, Andreas Karlstadt och Kaspar Schwenckfeld och anabaptisterna (vederdöpare).
Anabaptisterna förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt pionjärer för den frikyrkliga uppfattningen att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.
Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både "revolutionärer" och fredliga företrädare.
Reformationen i Sverige [redigera]
Detta avsnitt är en sammanfattning av Reformationen i Sverige
Reformationen pågick i Sverige under Gustav Vasas styre under 1500-talet, och innebar att Sverige bröt med romersk-katolska kyrkan och grundade den svenska kyrkan, som därefter styrdes av svenska staten ända fram till den 1 januari år 2000. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige.
Sverige blev genom reformationen protestantiskt. I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel.
Kristendomen i modern tid [redigera]
I modern tid har kristendomen blivit konfronterad av diverse former av skepticism och av vissa moderna politiska ideologier såsom liberalism, nationalism och socialism. Detta inkluderade antiklerikalismen under franska revolutionen, det spanska inbördeskriget och generell fientlighet bland marxistiska rörelser, speciellt under den ryska revolutionen.
Kristna förpliktelser i Europa dämpades då modernism och sekularism uppkom i Västeuropa, medan religiösa åtaganden i Amerika har varit generellt höga i jämförelse med Västeuropa. Sent nittonhundratal visade utväxlingen av kristna anhängare i tredje världen, då den västerländska civilisationen inte längre är den ledande innehavaren av kristendomen.
Kyrkliga riktningar [redigera]
Romersk katolicism [redigera]
Den nuvarande påven, Benedictus XVI.
Huvudartikel: Romersk-katolska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan, eller Katolska kyrkan, består av de olika kristna kyrkor av såväl östliga som västliga riter som erkänner påvens (biskopen av Rom) överhöghet och står i kommunion med honom. Katolska kyrkan tillhör tillsammans med de ortodoxa kyrkorna de äldsta kristna kyrkorna. Katolska kyrkan har 1 131 000 000 medlemmar (2006) runt om i världen, vilket är en ökning med 1,4 procent från 2005 och som även gör den till världens största kyrka.
Katolska kyrkan betraktar påven som efterföljare till aposteln Petrus (apostolisk succession), vilken enligt katolsk lära av Kristus tilldelades överhöghet över de övriga apostlarna - en överhöghet som påvestolen än idag menar sig förvalta. Den nuvarande påven heter Benedictus XVI.
Katolska kyrkan lär att Jesus Kristus (som ses som sann Gud och sann människa) under sin tid på jorden samlade lärjungar omkring sig. Av dessa utsåg han tolv män till apostlar. Detta är den "urcell" som sedan blev Hans kyrka. Helig Ande utgöts på den första pingsten, vilket innebar kyrkans egentliga grundande. I apostlaskaran hade Petrus ett särskilt uppdrag, ett uppdrag som biskopen (påven) av Rom, i egenskap av Petri ställföreträdare, för vidare.
Jungfru Maria vördas i hela Katolska kyrkan som det främsta av helgonen. I Katolska kyrkan finns sju sakrament.
Gammalkatolska kyrkor [redigera]
Huvudartikel: Gammalkatolska kyrkor
Gammalkatolska kyrkor är ett samlingsnamn för katolska kyrkor som står utanför kyrkogemenskapen med den Romersk-katolska kyrkan varav några tillhör Utrechtunionen men flertalet står utanför unionen. Den äldsta av dessa uppkom 1723 i Nederländerna i samband med striden om jansenismen och då den Romersk-katolske ärkebiskopen av Utrecht Peter Codde avsattes 1702. Under de följande decennierna skärptes spänningsförhållandet mellan Rom och Utrecht. En definitiv brytning kom det till då domkapitlet i Utrecht mot Roms vilja valde C. Steenhoven till ärkebiskop 1723. Namnet gammalkatolska kyrkan syns inte kunna beläggas före 1870 och striden kring dogmen om påvens ofelbarhet. Den gammalkatolska kyrkorna är episkopala, d.v.s. leds av biskopar som gör anspråk på att ha del i den apostoliska successionen. I Sverige finns sedan 1976 några små gammalkatolska församlingar som är anslutna till Utrechtunionen samt ytterligare några som står utanför Utrechtunionen. Även den Liberala katolska kyrkan har sin successionslinje från den gammalkatolska kyrkan men har tidvis stått läromässigt långt ifrån denna, på den tid då LKK starkt betonade en teosofiskt inspirerad syn medan den idag står väldig nära den gammalkatolska kyrkans teologi.
Östortodox kristendom [redigera]
Huvudartikel: Östortodox kristendom
De östligt ortodoxa kyrkorna är en samling östligt kristna oberoende nationalkyrkor. Den leds av patriarken av Konstantinopel. Nuvarande patriark är Bartholomeus I av Konstantinopel.
Redan tidigt under kristendomens historia uppstod skillnader mellan den grekiska kristenheten i östra Romarriket och den latinska kristenheten i den västra rikshalvan. Romarrikets uppdelning, Västroms fall och en allt större okunskap i grekiska i västerlandet kom att fördjupa klyftorna och ledde till schismer mellan öst och väst.
Stridsfrågorna mellan Rom och Konstantinopel har framför allt varit två:
Påvens jurisdiktionella anspråk
Frågan om filioque
Se vidare Grekisk-ortodoxa kyrkan, Rysk-ortodoxa kyrkan med flera.
Orientaliskt ortodoxa kyrkor [redigera]
Huvudartikel: Orientaliskt ortodoxa
Orientaliskt ortodoxa kyrkor är östligt kristna kyrkor som avsöndrade sig från majoritetslinjen vid Konciliet i Chalcedon under de kristologiska striderna. Förutom teologiska skillnader fanns även politiska motiv till splittringen. Kristna utanför Romarriket hade problem med att de betraktades som femtekolonnare av sina egna länder om de hade för stort samröre med representanter för Romarrikets statsreligion. Om de av Romarriket betraktades som irrläriga hade de lättare att bli erkända i sina egna länder.
Se vidare Koptiska ortodoxa kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan med flera.
Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka [redigera]
Huvudartikel: Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka
Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka är en kristen kyrka som även ibland kallas Österns kyrka, Österns assyriska kyrka, Österns apostoliska kyrka eller Nestorianska kyrkan. Den assyriska kyrkan skiljer sig från de flesta andra kristna kyrkor när det gäller kristologin och vilka bibelböcker den erkänner. Kyrkan bejakar diofysitismen, eller tvånatursläran. Den menar att Jesus föddes som en människa men att han fick gudomlig kraft genom att den Helige Ande var närvarande vid dopet. Maria ska kallas "Kristusföderska" och inte "Gudaföderska", eftersom Maria inte kan föda Gud - Gud är Gud och Jesus är Guds son. Därför har inte Maria lika stor status hos de assyriska kristna som hos katoliker.
1964 övergick den assyriska kyrkan från julianska kalendern till gregorianska kalendern och kallas sedan dess även katolsk.
Assyriska kyrkan har egen patriark och hans officiella titel är "The Reverend and Honoured Father of Fathers and Great Shepherd, the Catholikos and Patriarch of the East". Påven erkänns följaktligen inte som en överhöghet, såsom i katolska kyrkor.
Protestantism [redigera]
Huvudartikel: Protestantism
Protestantism är en gemensam beteckning för de lutherska och de reformerta kyrkorna, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från Luthers och Calvins brytning med den katolska kyrkan. Understundom räknas också anglikanska kyrkan hit. Bland protestanterna finns också många andra grupper. Till dessa hör bland annat reformerta (kalvinister), anglikaner, anabaptister, baptister, metodister och adventister. Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Protestantismen infördes officiellt i Sverige efter riksdagen i Västerås år 1527 (under Gustav Vasas tid som regent).
Se vidare Metodism, Evangelism, Nyevangelism, Pietism och Puritanism.
Lutherdom [redigera]
Huvudartikel: Lutherdom
En av de viktigare grenarna av protestantismen är den evangelisk-lutherska rörelsen, även kallad lutherdom. Personen bakom denna var Martin Luther från Tyskland. Hans avsikt var en reformering av den romersk-katolska kyrkan, inte att åstadkomma en ny kristendomsriktning. Han ville bland annat ta bort delar av de läror denna kyrka hade, som han inte ansåg hade någon härkomst i Bibeln. De människor som anslöt sig till Luthers protester blev kända som protestanter. I den evangelisk-luthersk läran betonas vikten av Bibeln som Guds ord och att det är endast genom tron och Guds nåd som man blir rättfärdig.
Luther kritiserade på flera punkter den dåtida romersk-katolska kyrkan. Under åren 1516-1517 gjorde han upp med flera av dess föreställningar, exempelvis quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin.
Anabaptism [redigera]
Huvudartikel: Anabaptism
Anabaptism är en kristen riktning som uppstod under reformationen på 1500-talet vid sidan av den lutherska och reformerta kyrka. Den första anabaptistförsamlingen grundades av bland andra Conrad Grebel i Zürich i Schweiz 1525. Anabaptister har en symbolisk nattvardssyn, förkastar barndop och kyrkahierarkien, vägrar att svära eden, kräver separation av stat och kyrka och betonar den fria vilja. De flesta anabaptister är pacifister. Centralt för den anabaptiska teologi är Bergspredikan. Dop och nattvard uppfattas inte som sakrament.
Dagens anabaptistiska samfund är mennoniterna, hutteriterna och amish, som är en utbrytning ur mennoniterna.
Baptism [redigera]
Huvudartikel: Baptism
Baptister är en kristen riktning där man i dopfrågan tar avstånd från barndop och istället anser att endast den som tagit ställning i trosfrågan och gör ett medvetet val enligt Bibeln och kristen tro rätteligen kan döpas.
Baptismen har sin bakgrund i den engelske puritanism eller separatism på 1600-talet, men var också påverkat av den nederlandska mennonitism. Den första baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Nederländerna 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder.
Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F O Nilsson.
Pentekostalism [redigera]
Huvudartikel: Pentekostalism
Den Helige Ande brukar användas som symbol för pentekostalismen
Pentekostalism, av grekiskans pentekoste "pingst", är en teologi inom de religiöst extatiska rörelser som har sitt ursprung i väckelserörelser i Los Angeles och Wales under 1900-talets första årtionde, ofta kallad pingströrelsen eller pingströrelser. Rörelsen var ursprungligen inter-denominell, det vill säga att anhängarna kom från de flesta kyrkobildningar och samfund, även om en majoritet av dessa främst hade bakgrund i helgelserörelsen eller de metodistiska eller baptistiska samfunden. Under 1900-talets första hälft kom emellertid en rad egna samfund och rörelser att formeras, däribland den svenska pingströrelsen.
Under 1960-talet började även traditionella kyrkor såsom katolska kyrkan ta till sig rörelsens yttringar. En breddning och vidare spridning av rörelsen tog fart. Denna gång var acceptansen inom de etablerade kyrkorna större och medlemmarna blev i högre grad kvar i de samfund som var deras ursprung. Därtill bildades en stor mängd kyrkor, samfund och rörelser som hämtade inspiration både från pentekostalismen och de sammanhang de kom från, den blandrörelse som uppstod, med stor mångfald i teologier och uttryck kom att kallas neo-pentekostala eller karismatiska rörelser.
De pentekostala och karismatiska rörelserna räknar över hela världen ca 590 miljoner anhängare (därav ca 80 miljoner i traditionella pentekostala rörelser) och är därmed efter katolska kyrkan den näst största kristna rörelsen.
Reformert kristendom [redigera]
Huvudartikel: Reformert kristendom
Den reformerta kristenheten (av "reformera") är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser som leddes av Huldrych Zwingli och Jean Calvin i Schweiz på 1520-talet. Den utgör en av huvudfårorna, vid sidan om luthersk och anglikansk tradition, inom protestantismen. Ofta talar man om den som "kalvinismen".
Den reformerta protestantismen skiljer sig från lutherdomen på flera sätt. Presbyterianism, även kallad synodalförfattning, är en kyrkoförfattning som praktiseras av bland andra de reformerta kyrkorna i engelskspråkiga delar av världen, där de vanligen kallas presbyterianska kyrkor. Man förkastar episkopalismen, uppfattningen att kyrkans högsta ledning ligger hos biskoparna (och till exempel inte hos påven).
Anglikanska kyrkan [redigera]
Rowan Williams, Engelska kyrkans primas och den anglikanska kyrkogemenskapens främste biskop (Ärkebiskop av Canterbury).
Huvudartikel: Anglikanska kyrkogemenskapen
Anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar huvudsakligen den Engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska kolonierna. Ärkebiskopen av Canterbury är kyrkogemenskapens främste biskop.
Anglikanismen tillkom när Henrik VIII av England bröt med påven 1534, och själv började utnämna biskopar. Sedan Elizabeth I:s tid är den engelska monarken den engelska kyrkans Supreme Governor, men den engelska kyrkan är sedan 1920 den anglikanska kyrkogemenskapens enda statskyrka.
Den teologiska bredden och mångfalden inom den anglikanska kyrkogemenskapen är mycket stor, men på följande punkter skiljer sig anglikansk teologi från kalvinism: Anglikaner skiljer mellan "Evangeliets två stora sakrament" (dop och eukaristi) och vad som vanligtvis kallas för de fem små sakramenten (konfirmation, bikt, äktenskapet, ordination och förbön för sjuka). Det tredelade apostoliska kyrkliga ämbetet som diakon, präst och biskop betraktas av anglikaner sedan 1550 som en urkyrklig ordning som skall förbli i bruk för alltid. Biskopens utdelande av konfirmationens sakrament har behållits. Dopet betraktas i Den Allmänna Bönboken 1662 som en verklig pånyttfödelse. Kristi verkliga kropp och blod är altarsakramentets "osynliga och inre nåd" enligt 1604 års katekes, som fortfarande hör till 1662 års bönbok. Anglikaner läser apokryferna i den gemensamma gudstjänsten. Den kalvinska predestinationsläran avvisades 1595. I anglikanska sångböcker, exempelvis New English Hymnal förekommer förbön för de hädangångnas själar och anrop av helgonens förbön. Många anglikaner finner beteckningen protestantisk missvisande för att beteckna deras kyrkoidentitet, och föredrar "katolsk och reformerad".
Reformationism [redigera]
Huvudartikel: Reformationen
Reformationism, som ibland även kallas kristen primitivism, innefattar de religiösa rörelser som lär att en återställelse av kristendomen har blivit nödvändig, eftersom katolska, ortodoxa och protestantiska kristna infört allvarliga brister i kristen tro och praxis och därmed förlorat en viktig del av den rena eller "sanna" kristendomen. Dessa olika grupper tror ofta att den ursprungliga kristendomen till en betydande grad är återställd i deras egna kyrkor.
Reformationism förknippas främst med Reformationsrörelsen, men också med bland annat Sista Dagars Heliga-rörelsen, som ofta kallas mormonism, med hänvisning till den period som började med Joseph Smith och offentliggörandet av Mormons bok.
Andra grupper som hör till reformationismen är bland andra kväkare, radikala baptister, Jehovas Vittnen, Swedenborgianer, universalister, kristadelfianer och flera frikyrkor, såsom Iglesia ni Cristo.
Unitarism [redigera]
Huvudartikel: Unitarism
Unitarismen (av lat. unitas "enhet", unus "en"), är en rörelse som uppstod på 1500-talet och avvisade läran om treenigheten, jfr antitrinitarism. Rörelsens anhängare, unitarierna, ville förena en sträng monoteism med en kristen humanism. Därför förnekade de Jesu gudomlighet och framhöll honom i stället som en människa som Gud utsett till budbärare. Unitarierna hänvisar ofta till den romerska statsmaktens påtryckningar under koncilierna åren 325 - 451. Då bestämdes dels att Jesus var Gud själv och hans mor Maria upphöjdes till att vara Guds Moder – en av världshistoriens mest förödande förfalskningar, enligt unitarierna.
På det europeiska fastlandet skapade de s.k. socinianerna en unitarisk kyrka i Polen, men de förtrycktes under motreformationen och fördrevs till andra länder. I 1600- och 1700-talens England förenades unitarismen med deismen till en förnuftsreligion. I USA grundades på 1800-talet ett unitariskt samfund som senare har förenats med de besläktade universalisterna. I Sverige grundades på 1800-talet några unitariska samfund. Det finns 0,8 miljoner unitarier världen över.
Släktträd för kristna riktningar [redigera]
Kyrkliga samfund kan indelas efter deras kultur och tradition, och en distinktion uppställs då mellan västlig kristendom och östlig kristendom, vilkas brytning blev fullständig vid den stora schismen.
Ett mycket förenklat släktträd skulle istället se ut som nedan. Förhållandena har förenklats för att en illustration skall var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige.
Den tidiga fornkyrkan
Fornkyrkan
Västlig kristendom
Romersk-katolska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan
Sedevakantister
Gammalkatolska kyrkan
Evangelisk lutherdom
Lutherska bekännelsekyrkan
Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
Laestadianerna
Svenska kyrkan
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (avskild till följd av Sveriges delning 1809)
Bibeltrogna Vänner, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
Svenska Alliansmissionen
Anglikanska kyrkan
Anglikanska kyrkan
Metodistkyrkan
Metodistkyrkan
Frälsningsarmén
Reformerta kyrkor
Svenska Missionskyrkan
Anabaptisterna
Baptistkyrkan
Evangeliska frikyrkan
Pingströrelsen
Engudsläran
Trosrörelsen
Östligt ortodoxa kyrkor
Grekisk-ortodoxa kyrkan
Rysk-ortodoxa kyrkan
Nestorianer
Armeniska kyrkan
Monofysiter
Koptiska kyrkan
Georgiska kyrkan
Syrisk-ortodoxa kyrkan
Sjundedagsadventister
Adventistkyrkan
Mormonkyrkan
Jehovas Vittnen
Arianer
Markioniter
Manikéer
Pelagianer
Unitarister
Montanister
Ekumenik [redigera]
Huvudartikel: Ekumenik
Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell. Internationellt finns det flera ekumeniska samarbetsorgan och mötesplatser för samtal och samarbete inom olika områden. Många är specifikt inriktade på enskilda frågor, såsom mission, diakoni eller bibelöversättning, medan andra arbetar bredare för samsyn och/eller förståelse mellan kyrkor. I Sverige finns ekumeniska samarbetsorgan på såväl nationell som lokal nivå. Det bredaste nationella organet är Sveriges kristna råd där de flesta kristna samfunden finns representerade.
Det största enskilda hindret för enhet mellan kristna är frågan om auktoritet. Vem, vad eller vilka det är som har sista ordet i kyrkan leder därpå till frågan om vad kyrkan egentligen är.
Ekumeniken är ett relativt nytt fenomen, även om strävan efter att bevara den kristna kyrkans enhet har funnits med allt sedan apostlarnas tid (jfr Paulus brev till i Nya testamentet). Den tidigare strävan tog sig först uttryck i verbala strider som mynnade ut i konciliära beslut där en grupp eller en alternativ strömning inom kyrkan förklarades för kättersk och därmed uteslöts. Många är de grupper som helt har försvunnit efter detta, långsamt eller snabbt – till exempel arianer, messalianer, donatister och så vidare. Redan i den tidiga kyrkan uppstod emellertid den problematiska situation där det fanns två eller flera fungerande, levande kyrkor som vägrade att erkänna varandra.
Kritik [redigera]
Huvudartikel: Kritik av kristendomen
Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2010-05)
Se även [redigera]
Frikyrka
Kloster
Kristendomen i Afrika
Nicaenska trosbekännelsen
Svenska kyrkan
Romersk-katolska kyrkan
Ortodoxa kyrkorna
Religionskritik
Kristen ateism
Kritik av kristendomen
Källor [redigera]
^ Kelly. Early Christian Doctrines. sid. 69-78.
^ Katolska kyrkans katekes, The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture § 115-118 (engelska)
^ Thomas av Aquino, "Whether in Holy Scripture a word may have several senses" (engelska)
^ Katolska kyrkans katekes, "The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture" § 113 (engelska)
^ Alla Tider, Henrikson Alf, Berg Björn 380-talet
^ Tidens - Världshistoria, Herman Kinder, Werner Hilgemann, ISBN 91-550-3318-0, sid 103
Externa länkar [redigera]
Katolska kyrkans katekes
Översikt över kristendomens historia från organisationen Bibelfrågan
De lutherska bekännelseskrifterna
Ortodoxa kyrkan i Sverige om Ortodoxa kyrkan
Bibelsajten, kristen webbsida riktad till ungdomar. Samarbete mellan ungdomsavdelningar i Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och EFS
Vad är kristendom?
stlydia
Mon 15 Nov 2010 12:33
tycker sista frågan är rätt cruel, eftersom du har gått igenom allt i kristendomen. -"vad är kristendom?"
Anonymous
Sun 7 Nov 2010 17:32
du brinner verkligen för det här
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/stlydia/476840290/
Visa toppen
Show footer