Next photo

Previous photo

0

0

0

0

0 Visa hela listan

Det var till en början menat att Titanics jungfruresa skulle äga rum den 20 mars 1912 men på grund av en olycka som dess systerfartyg Olympic råkade ut för, försenades det hela till den 10 april samma år.[30] Titanic lämnade hamnen i Belfast den 2 april 1912 för att resa till Southampton där man skulle plocka upp de första passagerarna. Passagerarna som skulle resa med Titanic började redan anlända på resdagens morgon. Det var en hård bevakning då varje klass skulle stiga ombord klassvis. När klockan slagit 12.15 den 10 april var det dags för fartyget att ge sig ut på sin första jungfruresa. Med hjälp av sex bogserbåtar lämnade fartyget Southampton beskådat av hundratals människor som anlänt för att ta farväl till sina familjer och släktingar eller bara för att se en skymt av det stora skeppet.

Innan fartyget lyckats ta sig förbi hela hamnområdet, var man nära att råka ut för en allvarlig olycka. När Titanic passerade skeppet New Yorklossnade denne från sina trossar. På grund av de starka strömmarna så fördes New York mot Titanic, men tack vare ett stark agerande av fartygets kommandobrygga lyckades man turligt nog undvika en kollision.[33] Denna händelse medförde förseningar då man senare skulle plocka upp passagerare vid den franska staden Cherbourg och slutligen Queenstown i Irland. Den som fick äran att vara kapten på fartyget var Edward Smith som tillsammans med sina sju underofficierare styrde skeppet. Smith hade arbetat för White Star Line i över trettio år och denna jungfruresa var avsedd att vara ett hedersuppdrag för denne innan han skulle pensioneras.[34]

Att resa med Titanic var långt ifrån gratis. Första klass passagerarna fick betala en stor summa för dess bekvämligheter som skeppet hade att erbjuda.Biljetterna kostade ungefär 16 000 kr vilket motsvarar i dag ungefär en halv miljon kronor.[35] I andra klass låg priset på cirka 320 kr (11 000 kr idag). I tredje klass kostade en biljett ca 180 kronor, ungefär 6 000 kr idag.[36][ej i angiven källa] Bakom denna biljett låg det, framförallt bland tredje klassens resenärer, flera års tid av sparande för att få ihop pengar till biljetten. Många av passagerna hade ju sålt sinegendom i sina tidigare hem för att istället söka lyckan i Amerika.

De första dagarna [redigera]

Titanic såg ut att gå mot en lugn och problemfri jungfruresa, men efter bara en resdag skulle man få ta emot varningstelegram angåendeisberg.[37][ej i angiven källa] Kapten Edward Smith valde då efter den första varningen att ändra kurs i en mer sydlig riktning, troligen för att undvika isen föröver. På förmiddagen den 14 april fick telegrafisterna ombord isvarningar från fartyget Caronia.[38] På kommandobryggan mottog man inte denna rapport som särskilt allvarlig, då man ansåg att isberg på Atlanten vid den här tidpunkten på året bara var naturligt och skulle ändå uppmärksammas i god tid vid aktuell upptäckt av isberg.[39] Vädret denna dag var till en början regnigt och kallt till skillnad från föregående dagar med mycket solsken och lätta vindar. Ombord så skedde det olika former av fritidsaktiviteter beroende på vilken klass man reste med, exempelvis hölls gudstjänster för alla klasser.[40] För Titanics båda telegrafister Harold Bride och Jack Phillips, skulle de båda inte behöva känna sig särskilt rastlösa. Ungefär två timmar efter rapporten från Cunards linjen Caronia så väntade nästa varning angående isberg, denna gång från den holländska ångaren Noordam.[38]

Fler varningar väntade strax efter middagstid, men de flesta nådde inte kommandobryggan. Allt längre in på eftermiddagen så sjönk temperaturen och det blev kallare. Klockan 19.30 fick man rapporter från S/S Californian om ett kraftigt isfält beläget endast en halv mil söderut. Vid denna tid ansvarade andrestyrman Charles Lightoller för skeppet, då kapten Edward Smith var bjuden på middag i första klass.[41] När Smith senare anlände till kommandobryggan samtalade han med Lightoller angående de kalla väderförhållanden som nu rådde. Man beslutade på kommandobryggan att informera bland annat utkikskorgen, och be honom att hålla ett extra öga efter isberg. Lightoller fick återigen ansvaret på bryggan då Smith beslutat sig för att gå till sängs, klockan var då runt 21.20. Titanic höll nu en maxfart runt 21 knop.[42]Vädret ansågs vara perfekt då det var fullmåne och vindstilla. Kommandobryggan var medveten om att denna väderlek skulle försvåra möjligheterna att upptäcka ett isberg i tid, ändå behöll man samma höga fart. White Star Lines direktör hade tidigare under dagen samtalat med kapten Smith om fartygets insatser hittills under jungfruresan. Man kom fram till att dess fart har hållit en mycket effektiv maxfart och enligt vissa källor kom Ismay nu med förslaget att öka farten ytterligare,[38] något som han själv förnekat.[20]

Det började nu bli allt lugnare ombord på fartyget. Passagerarna från vardera klasser hade gått och lagt sig eller var på väg att göra det.Underhållningen var slut för dagen och orkestern hade slutat spela. En av telegrafisterna, Harold Bride, hade gått till sängs och nu var endast Jack Phillips närvarande vid Marconirummet där han hade fullt upp med sitt arbete. När klockan var 23.05 fick han ett meddelande från Californian. Dennes telegrafist sände en telegrafrapport som löd: "Vi har tvingats stoppa och är nu omgivna av is".[43][ej i angiven källa] Phillips som var mitt under sitt aktiva arbete svarade: "Håll klaffen, sluta! Jag har kontakt med Cape Race".[44] Uppe på kommandobryggan hade nu förste styrman William McMaster Murdoch befälet tillsammans med Charles Lightoller efter att kapten Smith fortfarande befann sig i sin hytt.

Kollisionen [redigera]

Vid förmastkorgen ansvarade de båda utkiksmännen Frederick Fleet och Reginald Lee för utkiken. De frös kraftigt och hade bara sina ögon att ta till som hjälp då deras båda kikare försvunnit innan avresan från Southampton.[45] De hade återigen fått order om att hålla extra utkik efter is och isberg då nya isvarningar tillkommit under senkvällen. När klockan nästan passerat 23.40 så fick utkiken Frederick Fleet syn på ett svart föremål rakt föröver. Han tillsammans med sin andra kompanjon förstod att det var ett isberg. Fleet slog tre slag ("fara förut") utkikens varningsklocka och ringde kommandobryggan. Sjätte styrman James Paul Moody var den som först svarade i telefonen: "Vad ser du?" Fleet svarade: "Isberg rakt föröver".[44] Första styrman William Murdoch, som även han befann sig på bryggan, gav order om "Dikt styrbord" och full fart back i samtliga fartygets maskiner.[46]

Titanic, som hade en fart på omkring 21 knop, började nu närma sig isberget och exakt 37 sekunder efter att man hade börjat gira åt babord kolliderade Titanic med isberget på sin styrbordssida. Kollisionen medförde kraftiga skakningar och oväsen på fartyget, vilket gjorde att flertal passagerare vaknade ur sin nattsömn och begav sig ut från sina hytter för att se vad som pågick.[46] Trots denna smäll så var de flesta av passagerarna, särskilt från första och andra klass, helt omedvetna om händelsen. En del människor tog sig upp på däck för att få klarhet om vad som egentligen hade inträffat. Men när de fick höra att det "bara" var ett isberg som man krockat med så blev de flesta lugna och återgick istället tillbaka till sina hytter eller där man tidigare hade befunnit sig. I och med kollisionen så rasade flera ton is upp på well- däck och fartyget stod numera helt stilla cirka 600 NM sydost om Newfoundland.[47]

Trots att sammanstötningen med isberget varit förhållandevis lätt, närmast som en touch i samband med en undanmanöver på order av förste styrman William Murdoch i ett försök att förhindra olyckan, började Titanic snabbt ta in vatten. Enligt beräkningar skulle fartyget kunna klara av att flyta med fyra vattentäta sektioner fyllda men kollisionen medförde att sex sektioner revs upp, vilket fick till följd att fören började gå ner och vatten rann över skotten. Vattnet inledde med att strömma in nere i pannrum 6, sedan pannrum 5. Murdoch hade redan vid fartygets kollision inlett stängningen av alla de vattentäta dörrarna, men vattnet hade redan hunnit strömma in och pannrum 6 blev på kort tid vattenfyllt.[48] Fartyget fortsatte att ta in mycket vatten på kort tid. Dennes pumpar var övrigt för klena, då det strömmade in uppemot 300 ton per minut.[49]

Postrummet var nu under vatten, likaså ett flertal lastrum. Bara några sekunder efter kollisionen så anlände fartygets kapten Edward Smith till bryggan där han genast fick information av Murdoch om vad som just hade inträffat. Kaptenen tillkallade sig en av Titanics ombordvarande konstruktörer, Thomas Andrews, för att få klarhet i hur allvarlig skadan var. Andrews talade då om efter några snabba matematiska beräkningar att Titanic skulle sjunka inom en till två timmar.[50][ej i angiven källa]

Smith förstod att något måste göras och det snabbt. Han visste att alla passagerare inte skulle kunna räddas då livbåtarna ombord inte ens räckte till hälften av de ombordvarande.[51][död länk] Smith började nu agera både snabbt och metodiskt. Han beordrade överstyrman Henry Wilde att förbereda livbåtarna, samtidigt som klartecken angavs till de båda telegrafisterna Phillips och Bride att sända iväg den första nödsignalen CQD. Klockan var då cirka 00.15. Enligt passagerarfartyget RMS Carpathias logg sände Titanics telegrafister först nödsignalenCQD följt av MGY, som var Titanics speciella igenkänningstecken, sex gånger. Därefter började man blanda SOS och CQD och fick svar av ett antal fartyg.[52] Carpathia var ett av de första som svarade, och vände genast med högsta fart mot den sjunkande Titanic.

Kaoset ombord [redigera] 
Fotografi på det isberg som troligtsvisTitanic kolliderade med natten då hon sjönk. Fotot är taget fem dagar efter katastrofen.

Allt fler av passagerarna ombord började nu förstå att läget var kritiskt. Bland annat hade ett flertal däck på tredje klass sätts under vatten och allt fler förvirrade resenärer började nu ge sig upp mot huvuddäck för att få klarhet i vad som inträffat. Bessättningen försökte göra allt för att lugna passagerarna, till exempel fick orkestern ombord med bandledaren Wallace Hartley spela musik för att förhindra panik.[53] Klockan 00.20 förberedde styrmännen att göra redo den första livbåten för användning. Båtdäcket dominerades stort av förstklasspassagerare då man till en början förhindrade tredjeklasspassagerare att komma upp.[54] Styrmännen Murdoch och Lightoller hade fullt upp med att övertyga folk att gå ner i livbåtarna då många var rädda från att skiljas från sin familj, samtidigt som man var ångestfulla från att lämna fartyget, som man hela tiden trott varit osänkbar.

Klockan 00.45 firades den första livbåten nummer 7 ner i den kalla atlanten med plats för 65 personer, varvid endast 28 personer befann sig i den.[55][ej i angiven källa] Vid den här tiden skedde det nu en stor förvirring bland de lägre klasserna. Många av dessa var nu mer eller mindre instängda då de förhindrades att komma upp till däck då olika hinder kom i dess väg som exempelvis grindar och en lång väg med många trappor och korridorer innan de kunde anlända till huvuddäck. De som lyckades ta sig ända upp till båtdäck blev för det mesta helt avvisade från att kliva ner i en livbåt då de rika prioriterades först.[53] Detta system kan även ses i statistiken då över 75% av passagerarna från tredje klass omkom. Man gick även under regeln "kvinnor och barn först".[56]

Styrmännen som ansvarade för lastningen vågade till en början inte helfylla livbåtarna då man var rädd att de skulle brista och gå av på mitten. I och med detta så blev många av livbåtarna mer eller mindre bara halvfyllda och flera människoliv gick till spillo.[57] Man försökte därför senare att få fler personer att kliva ner i livbåtarna men det var många som vägrade. Många män ifrån förstaklass befann sig istället i förstaklass rökrum där de syntes helt obekymrade medan fartyget sjönk. Exempelvis klädde miljonären Benjamin Guggenheim om till frackdärför han ville dö som en gentleman.[58] Även många kvinnor vägrade att skiljas från sina män och barn när de beordrades att kliva ner i livbåtarna. En av dessa var miljonärskan Ida Straus som först tänkte gå med i en livbåt men valde istället att gå tillbaka till sin man och sedan lugnt och stilla invänta sin död. [59] Allt kraftigare panik utbröt när de första nödraketerna sändes upp mot skyn. Familjer och grupper splittrades och fartyget började nu kraftigt att luta och folk fick det allt svårare att hålla balansen. Klockan var då cirka 01.15.[60]

Sjunkandet [redigera]

Många av passagerarna, främst ur tredje klass, började nu inse att deras liv inte gick att rädda, då nästan alla livbåtar reserverats för passagerare i första klass. Därför försökte många i panik ta sig ombord på en livbåt. Detta gjorde att befälen tvingades att dra vapen, något som mildrade paniken något så att lastningen av kvinnor och barn kunde fortsätta. En del män klädde exempelvis ut sig till kvinnor för att inte bli avslöjade när de klev ombord på livbåtarna.[61][död länk] Sammanlagt fanns det 20 livbåtar i tre olika sorter. Totalt 3-16 trälivbåtar med plats för 65 personer, träkuttrar för nödsituation 1-2 med plats för 40 personer samt slutligen fyra "hopfällbara" livbåtar med bokstäverna A till D med plats för 47 personer.

Klockan 02.05 firades den sista livbåten ned i havet och mer än 1500 människor var nu helt utelämnade på det sjunkande fartyget. När alla livbåtar hade lämnat skeppet begav sig kapten Smith åter till kommandobryggan efter att meddelat de övriga i besättningen att de har gjort ett gediget jobb. Han avslutade med meningen: "Nu gäller det att varje man räddar sig själv".[62] Även Titanics konstruktör Thomas Andrews valde att dra sig undan. Vittnen skall ha sett honom befinna sig i första klass rökrum där han tålmodigt väntade in sin död.[63]

Folk började nu söka sig allt mer akterut då de främre delarna av fartyget nu var under vatten. Titanic skickade nu ut sin sista nödsignal, klockan var då 02.17 och bara en minut senare så slocknade allt elektriskt ljus.[64] Allt fler drabbades nu av panik samtidigt som allt fler drogs ned i det kalla havet, en del av egen vilja. Bara minuter senare hördes det kraftiga oväsendet av fartyget som bröts itu mellan tredje och fjärde skorstenen. Fartyget var helt enkelt inte konstruerat att orka med en sådan påfrestning som att befinna sig med aktern högt upp i luften, vattenfylld med en längd på nästan 270 meter.[65] Flertalet av passagerarna som befunnit sig på akterdelen föll ned i vattnet och omkom. De flesta människor som redan befann sig i havet blev antingen ihjälklämda eller ihjälslagna av de stora restdelar som lossnade från fartyget. När fören hade försvunnit under vattenytan stod aktern fortfarande rakt upp i ett par minuter innan slutligen hela Titanic kl 02.20 försvann ned i Atlanten.[66]

Skeppet lämnade nu efter sig ett flertal ännu levande människor i det kalla havet. Samtidigt som människor förgäves kämpade för sina liv i det iskalla vattnet befann sig de räddade personerna i sina livbåtar endast ett hundratal meter bort. Av dessa var det bara en livbåt, nummer 14 med femte styrman Harold Lowe, som begav sig tillbaka till olycksplatsen för att försökta rädda så många de kunde ur vattnet.[67] På grund av kylan i vattnet hade de flesta redan dött innan de hunnit fram. Endast fyra personer räddades ur det iskalla vattnet när livbåten sökte efter överlevande. Det fanns dock en livbåt som ännu inte var riktigt kontrollerbar. Det var livbåt B som hade hamnat upp och ner och folk som fick syn på denne kämpade för sina liv att få den på rätt köl igen.[68] Till en början var den omringad av ett 150 tal panikslagna människor från att senare minskas till ett tjugotal personer. Några som befann sig vid livbåten var andre styrman Charles Lightoller och Archibald Gracie. Där fick de nu befinna sig tills de blev upphämtade av livbåt nr 14.[69]

Carpathias ankomst [redigera]

De överlevande fick nu sitta i sina livbåtar och ro i flera timmar innan de fick hjälp. Den 15 april vid fyra tiden på morgonen så anlände fartygetRMS Carpathia.[70] Fartyget började skjuta upp raketer och nu förstod alla att de var räddade. Carpathia hade vid sin undsättning hållit en maxfart på 17,5 knop, vilket var tre knop högre än det normala.[71] Detta var deras kapten Arthur Henry Rostrons beslut. Detta kan man i efterhand se som ett mycket lyckat drag, eftersom man då troligen räddade fler människor från att frysa ihjäl. Carpathia anlände på grund av detta några timmar tidigare än vad man skulle gjort om man behållit hastigheten runt 14 knop.

Klockan 04.10 så hissas den första livbåten upp samt den sista 08.30. Innan hemfärden mot New York så försökte man förgäves att söka efter fler överlevande. Ombord på Carpathia försökte besättningen göra allt vad de kunde för att lugna de överlevande genom att t. ex prata dem till rätta och ge dem filtar för att dämpa deras frusna kroppar.[72] Det var många som dock inte kände sig hemma på Carpathia. Människor behandlades mycket olika bland annat fick männen från tredje klass vistas i särskilda lastrum. Det som överlevare främst nämner i de olika breven och berättelser är lukten och bristen på hygien bland de som reste ombord, som italienare och japaner, samt att maten inte var den bästa. Så här förklarade Olga Lundin det hela:[70]

"Vi äro som svin här, det är icke annat än japaneser och ziguenare. Det luktar så att man håller på att dö och ingenting kan man äta„

Av totalt 2207 personer ombord på Titanic överlevde 712 personer och 1495 omkom.[73] Bland de räddade fanns rederiet White Star Lines verkställande direktör Joseph Bruce Ismay, som lyckades komma i en av de sista livbåtarna. En annan förstaklasspassagerare som överlevde var skådespelerskan Dorothy Gibson som strax därefter spelade huvudrollen i den första filmen om händelsen. En betydligt större andel av passagerare från första klass överlevde jämfört med andra- och i synnerhet tredjeklasspassagerare, samt besättningsmän. Och eftersom man tillämpade regeln "kvinnor och barn först" var det mycket få män som överlevde.[74]

Efterspel [redigera]Nyheten nådde Europa och USA [redigera] 
Nyheten om Titanicskatastrof diskuterades livligt i tidningarna 1912.

Nyheten om Titanics förlisning spreds som en löpeld genom USA och Europa. Massvis med människor samlades utanför Vita Stjärnlinjens kontor för att få reda på om deras vänner och släktingar omkommit vid olyckan.[75] Folk var alldeles chockade över hur detta mäktiga fartyg kunde sjunka med en sådan stor förlust av liv. Tidningar runt om i världen skrev långa artiklar och berättelser om katastrofen och var ivriga för att få den senaste informationen. Spekulationerna spreds vilda till en början angående förlisningen och om vilka som lyckats överleva. Vissa tidningar drog exempelvis slutsatsen att Titanic trots kollisonen med ett isberg lyckats undkomma en förlisning, bland annat Aftonbladet som gick under rubriken "Världens största oceanångare nära att gå under", publicerad den 16 april 1912.[76]

Många medier var även mycket hoppfulla om ett lågt dödsantal, vissa med en sådan förhoppning att man hävdade att alla lyckats överleva. Efter bara en dag så skulle dessa nyheter beskrivas annorlunda då man skrev att "faran var värre än befarat". Dagens Nyheter skrev den 17 april: "Den stora katastrofen på oceanen: Titanic sjunken! Omkring halftannat tusental människor omkomna". I detta nummer nämns en klarare helhet av olyckan, då det skrevs att omkring 1500 människor hade mist livet och att drygt 700 personer närmade sig New York efter att hämtats upp av Carpathia. Det var ännu mycket ovisst om vilka personer som räddats. "Hvita Stjernlinjen hemlighåller ännu listorna på de räddade och de omkomna", skriver Dagens Nyheter vidare.[77]

Det brittiska och amerikanska sjöförhöret [redigera]

Till en början så var världen i stor chock om vad som hade inträffat men detta skulle bara efter några dagar omvändas till ilska och bitterhet mot Vita Stjärnlinjen, inte minst för att en del kända personer omkom (bland annat John Jacob Astor IV, dåtidens rikaste person, och Isidor Straus, ägare och grundare av varuhuset Macy's), och på den höga dödssiffran, som berodde på att skeppet endast hade livbåtar för drygt hälften av passagerarna. Man ville bland annat få svar på frågor som varför räddades inte fler människor? eller hur kunde skeppet egentligen sjunka?[78]

Bara två dagar efter katastrofen den 17 april inleddes förberedelserna för ett amerikanskt sjöförhör. Förhöret ägde rum den 19 april till den 25 maj och ordförande i utredningen var senatorn William Alden Smith.[79] Smith krävde under förhörets gång att konton från samtliga besättningsmän och passagerare skulle insamlas, för att förhindra att dessa skulle återvända till Europa innan förhöret skulle vara klart.[80]

Det brittiska sjöförhöret startade den 2 maj i Scottish Drill Hall och varade fram till 3 juli 1912. I och med att det amerikanska förhöret hade inletts några veckor tidigare så kunde det brittiska ta till "hjälp", på det vis att en del rapporter skickades över från Smith.[65] Totalt närvarade 96 vittnen vid det brittiska förhöret. En tydlig skillnad mellan det brittiska och amerikanska förhöret var att Smith förhörde fler passagerare, då det brittiska förhörde endast tre stycken, Sir Cosmo, Lady Duff Gordon och Joseph Bruce Ismay, vilket var på deras egen begäran.[65] Frågor ställdes även till bland andra andre styrman Charles Lightoller och kaptenen på linjen Californian Stanley Lord. Enligt de undersökningar som framfördes så befann sig Californian närmare Titanic än vad som tidigare angetts, vilket man menade att kapten Lord kunde agerat annorlunda för att förhindra fler människoliv. Av de 25 622 frågorna som skulle besvaras var det 26 frågor om bland annat Titanics fart, antalet ombord, antalet omkomna och räddade, dess konstruktion, och isförhållandena.[81] En som fick mota kraftigt med kritik var Bruce Ismay. Under förhörstiden omnämndes han i tidningar som en feg och ynkryggig man då han själv valde att stiga ner i en livbåt och rädda sitt liv, framför tusentals kvinnor och barn. Lightoller som var den med högst rang bland besättningen som överlevde fick besvara på över 1600 frågor.[82]

De överlevandes ankomst [redigera] 
Politiskt karikatyr från 1912 som visar hur allmänheten kräver svar från rederier om Titanic katastrofen.

När överlevande passagerare anlände till New York den 18 april så skulle de bemötas av närmare 40. 000 uppgivna och nyfikna människor, familjer och reportrar.[76] För de flesta överlevande passagerarna var läget mycket svårt. Många barn var nu faderslösa och massvis av kvinnor hade förlorat sina män. Värdesaker som pengar och kläder hade för många nu försvunnit med ner i havsdjupet. Vissa tredjeklasspassagerare ägde numera bara de kläder som de haft på sig under resan.[12] För att hjälpa offren och deras familjer så inrättades många välgörenhetsorganisationer med olika former av insamlingar samt anordnades det minnesmonument och minneshögtider för de omkomna.[83] I och med att Sverige var den tredje största gruppen ombord så var det inte konstigt att olyckan väckte starka känslor här hemma. Utöver att det skrevs mycket om olyckan i tidningarna i landet så bildades även olika bidragsfonder med avsikt att hjälpa de drabbade. Den 5 maj 1912 så arrangerades en "benefit-konsert", även kallad välgörenhetskonsert i de svenska tidningarna, där olika summor av pengar betalades ut till en majoritet av de överlevande, bland annat till familjen Asplund som reste i tredje klass.[84] Stora konserter arrangerades till förmån för de efterlevande ibland annat Umeå ochVisby. I så gott som hela västvärlden fanns både stora som små fonder. I USA var man mycket snabb på att inrätta olika former av insamlingar. Röda korset var den dominerande fonden i USA och man skänkte inte bara pengar till de drabbade, utan även kläder skänktes.[85] I Storbritannien var insamlingarna i full gång. Här uppkom så småningom de största fonderna, Mansion House Fund, som fick ihop totalt 274. 000 pund. De båda brittiska tidningarna, Daily Mail och Daily Telegraph, lyckades tillsammans samla ihop ett värde på närmare 100 000 pund.[86]

De överlevande krävde även White Star Line på stora skadeståndsbelopp, då många som tidigare nämnts förlorat mycket av sina värdesaker.[87] Exempelvis försvann diamanter för ett värde närmare 7 miljoner dollar och en nyinspelad film som hette "The Miracle" som ännu inte haft premiär på biograferna.[88] Det var många familjer och släktingar som drabbades psykiskt och ekonomiskt mycket svårt.[89]Vissa gick i konkurs och fick sälja sina gårdar och sin egendom, andra tvingades lägga ner sina karriärer på grund av sorg, exempelvis ett av Norges kändaste skådespelarpar före första världskriget, Johan och Alma Fahlstrøm, vilka hade förlorat sin enda son Arne Fahlstrøm. ISouthampton vilade en extra stor sorg över samhället då man var den stad som drabbats allra svårast, varvid mer än 500 besättningsmedlemmar kom härifrån. Bland de överlevande så väntade nu en ständig uppmärksamhet från både media och världsbefolkningen. Man hade nu blivit "kändis" eftersom de överlevt. För många så var denna uppmärksamhet mycket besvärande. Anna Turja, resenär från Finland som reste i tredje klass förklarar:[90]

"Från New York tog vi oss till Buffalo. Och även på tåget visste folk att vi hade varit med på Titanic. Jag var nästan som ett utställningsobjekt. Jag fick inte vara ensam, utan jag hade en kvinna som sällskap, men hon kunde inte finska. Det kom folk som bara ville skaka hand med mig, för att jag varit med om en sådan olycka. Det var ju den största sjöolycka som hade hänt. På sjukhuset kom det många rika människor och tyckte det var konstigt att en sån fattig flicka som jag hade räddat mig, när så många andra rika hade dött".

Möjliga orsaker till förlisningen [redigera] 
Illustration som visar hur isberget skadade Titanics skrov vid kollisionen.

När man ska se på vems/vilkas fel det var att Titanic gick detta tragiska öde till mötes så finns det delade åsikter. Farten kan ses som en stor orsak till olyckan då fartyget höll en hög hastighet när man befann sig vid stora isfältsområden. Det svaga agerandet av Titanics båda telegrafer ses som en möjlig faktor. Skulle de tagit de allra flesta isbergsvarningar på allvar så skulle man troligen hunnit avvärja en eventuell kollision. Främst menat i detta sammanhang är den varning som man mottog av Californian klockan 23. 05, då Phillips nonchalant svarade "Håll tyst, jag arbetar".

Storleken kan även ses som ett problem. Om fartyget varit mindre skulle troligen en mindre del av dess skrov träffat isberget, vilket hade förhindrat att fartyget tagit in så mycket vatten.[91] Väderlekenkan även den vara ett problem. Hade vädret inte varit så lugnt och stillsamt som den råkade vara just den natten, hade man kanske hört vågornas slag mot isbergen och därför tagit en annan kurs. Om man ser till Titanics utkiksmän så var de inte särskilt bra utrustade. Som tidigare nämnts hade de inte ens tillgång till kikare. En kollision hade troligen kunnat ha undvikits om dessa fanns att tillgå.

På senare år har nya efterforskningar tagit i kraft angående Titanics förlisning. Man har bland annat fört fram att Titanics konstruktion hade kunnat göras säkrare. En teori som stöds av flera franska experter är att fartyget var konstruerad med nitar av dålig kvalitet. När fartyget kolliderade med isberget så sprack de sköra nitarna och vatten kunde enkelt forsa in genom det skadade skrovet.[92] Även dåliga järnnitar nämns som ett av problemen. En forskare vid Ohio State University hävdar att en kolbrand som skedde ombord kan vara en av anledningarna till förlisningen.[22] Denne avvisar också ryktet om att Titanic hade en för hög fart med syftet att slå hastighetsrekord. Fartyget var helt enkelt inte byggt för en sådan fart samtidigt som man inte skulle haft råd med denna bedrift eftersom kolstrejken rådde vid den här tiden.

Om man ska se anledningen till den höga dödssiffran så råder det ingen tvekan att det fanns för lite livbåtar ombord. Titanic hade sammanlagt 20 livbåtar med plats för 1178 människor. Livbåtarna var konstruerade av den svenske uppfinnaren Axel Welin. Enligt dennes ritningar så kunde fartyget ta 32 livbåtar. Trots det fega antalet så var det godkänt enligt sjölagen från 1894 då regeln löd att fartyg med en vikt över 10 000 ton endast behövde 16 livbåtar.[93] Frågan kring det låga livbåtsantalet var ett hett samtalsämne under sjöförhören. En man som förde fram sina åsikter angående detta ämne var Alexander Carlisle. Han hävdade att han föreslagit mer än 64 båtar till en början och att detta ska Bruce Ismay ha känt till, men detta påstående förnekade Ismay.[94] Att många dog berodde även på att många av livbåtarna endast firades ner halvfulla. Skarp kritik riktades därför mot Lightoller som var en av dem som bestämde vilka som skulle sätta sig i livbåtarna. Man lyckades aldrig vid de båda sjöförhören bestämma vem eller vad som var den "egentliga" orsaken till förlisningen. Men en som dock fick ta emot mest anklagelser var Stanley Lord.[95] För varje år som går förs nya teorier fram angående förlisningen, trots detta kommer man troligen aldrig få direkt veta vem eller vad som orsakade det hela.

Sökandet efter överlevande och lik [redigera]

Efter att fartyget Carpathia bara fann ett lik vid olycksplatsen och Californian som endast sökte efter överlevande, öppnade detta istället plats för andra fartyg. Sammanlagt fyra charterfartyg deltog under sökandet, Mackay Bennet, Minia, Montmagny och Algerine.[96] Sökandet inleddes redan den 17 april, vars fartyg var rustade med bland annat is, trälådor och skrot som användes för dem som kanske måste begravas i havet. Mackay Bennet var det fartyg som började sökandet och man anlände först vid olycksplatsen efter tre dagar, beroende på dåligt väder. Den 21 april inleddes sökandet och första dagen bärgades 51 kroppar, varav 24 begravdes i havet.[97] Man bärgade lik i drygt en vecka framåt och vid ankomsten till Halifax hade sammanlagt 306 kroppar bärgats, av vilka 190 kroppar förts med ombord och 116 begravts i havet. Innan bärgningen var det många som kände skam över att deras anhöriga flöt omkring i atlanten.[97] De ville att deras anhöriga skulle bärgas för att påbörja en rättvis begravning. Många av de bärgade kropparna begravdes i Halifax eller till havs, medan andra transporterades vidare till sina hemorter eller anhöriga.

Fartyget Minia skulle överta sökandet och denne fann 17 lik, varav två begravdes till havs. Efter Mackay Bennet och Minia begav sig de två sista bärgningsfartygen Montmagny och Algerine ut till havs. Dessa två fann sammanlagt fem kroppar.[98] Långa listor publicerades där anhöriga kunde se om någon ur deras familj bärgats, och sedan om de begravts till havs eller förts vidare till Halifax. De lik som begravdes till havs utfördes med hjälp av en präst som höll i ceremonin samtidigt som det framfördes musik, bland annat psalmen "Närmare, Gud, till dig".[98] Sammanlagt bärgades 334 kroppar, varav 239 av dessa är identifierade.[99] Bland de bärgade kropparna fann man såväl kända och intressanta personer som ändamål. Exempelvis fann man en tvåårig pojke som man till en början inte kunde identifiera. Pojken gick i årtionden under namnet "det okända barnet" tills det att man år 2007 lyckades identifiera kroppen som Sidney Leslie Goodwin.[100]

Ur den svenske tredjeklass passageraren Mauritz Ådahl, fann man i dennes kläder bland annat ett fickur som stannat på 02. 34 (14 minuter efter Titanics förlisning), en guldring, en pennkniv och en anteckningsbok. Hans värdesaker sändes hem till hustrun Emelie, men sedan 1995 så befinner sig klenoderna på Utvandrarnas Hus i Växjö.[101] Bland de förstaklasspassagerarna som bärgades fann man desto värdefullare föremål. Ur John Jacob Astors lik, dåtidens rikaste person, fann man i dennes ficka, förutom smycken och diamanter, pengar av ett värde på närmare 100 000 pund.[102] [103]

Jakten på det försvunna vraket [redigera] 
Titanic liggande på botten av Nordatlanten.

Det kan låta konstigt att det tog 73 år innan man lyckades finna Titanics vrak. Men sanningen är den att det nästan omgående efter Titanics förlisning inleddes olika expeditioner för att finna vraket. Det har genom åren förts fram olika idéer om hur man skulle försöka bärga fartyget. Anledningen till att det tog sådan lång tid att finna fartyget var att man inte riktig visste vart det befann sig.[104] Även tekniken har spelat en stor roll för sökandet då man tidigare inte haft tillgång till avancerad datateknik. John Jacob Astors familj ville vara en av de första att hitta vraket. Med hjälp av bomber tänkte de spränga i havet så att eventuellt vrakdelar skulle flyta upp. Försök som att använda sig av stora magneter och luftballonger har under åren förekommit.[105]

Efter en utökad modern teknik av ubåtar och konsten att ta klara bilder långt under vattenytan så lyckades en amerikansk-fransk expedition ledd av Jean-Loius Michel och Robert Ballardden 1 september 1985, lokalisera vraket på 3 810 meters djup, 41°43′55″N 49°56′45″V, 600 NM sydost om Newfoundland.[106] Det har visat sig i efterhand att den position som fjärdeofficeren Joseph Boxhall angivit vara den plats som Titanic befunnit sig på vid förlisningen inte varit fullständigt korrekt då man fann vraket 21 km från Boxhalls CQD koordinater.[106] Upptäckten medförde stor uppståndelse och var snart förstasidesnytt i hela världen. Ubåtar med avancerade kamerateknik sökte igenom Titanic noga. Skeppet hade vid förlisningen brutits sönder i två delar, vilka ligger på botten med ungefär 500 meters avstånd, separerade av sönderslitna vrakdelar. Stäven är djupt nedborrad i bottenslammet och hålen i skrovet från isberget syns inte.

Många forskare, däribland Robert Ballard, är oroade över att besök från turister och andra vrakletare ska påskynda förfallet av vraket. Man uppskattar att det kommer dröja ytterligare 50 år innan fartyget helt försvinner.[107]

Förändringar inom sjösäkerheten och havspolitiken [redigera]

På grund av olyckan med Titanic följde omändringar av internationella sjöregler. Efter de båda sjöförhören kom man även fram till att stora förändringar skulle ske inom sjösäkerheten och havspolitiken. Här nedan följer några av de ändringar som man beslutade om:[71][108][109]

• Livbåtar ska finnas till samtliga ombord.
• Radiobevakning ska finnas dygnet runt (S/S Californian som var närmast Titanic stängde av sin radio på grund av den intensiva radiotrafiken).
• SOS ska gälla som internationell nödsignal. Den ersatte CQD följt av skeppets namnkod (MGY var Titanics).
• Livbåtsövningar ska genomföras.
• Internationella ispatrullen bildades två år efter olyckan.
• Skeppens resor över Atlanten ändras till att gå i en mer sydlig riktning för att undvika isberg.

Skall man se till dessa ändringar så gäller samtliga än idag. Ett av de självklaraste beslut som fattades var att livbåtar ska finnas till samtliga ombord. White Star Line var mer eller mindre i panik när man skulle köpa in livbåtar från den danska firman Engelhardt. Internationella konventionen beslutade med USA:s regering i och med radiolagen från 1912 att radiobevakning skall bedrivas hela dygnet på skeppen.[110]Värt att notera är att mycket av denna ändring beror på att SS Californian som var närmast Titanic hade stängt av sin radio, vilket numera inte är tillåtet. Man kom även överens om i den internationella konventionen att avskjutning av röda raketer skall tolkas som en nödsignal. Detta beslut grundas på att de röda raketer som Titanic sköt upp vid förlisningen tolkades av andra närliggande fartyg som festliga fyrverkerier vilket försenade andra fartyg att uppfatta att Titanic var i nöd.[111][död länk] Efter katastrofen inrättades vissa konstruktionsändringar på fartyg. Exempelvis utvidgades skroven över deras vattenlinjer för att ge dem dubbla skrov. Skotten höjdes för att göra fartygen ännu vattentätare än vad man ansåg Titanic tidigare var.

Efter katastrofen [redigera]

Bara två år efter att Titanic sjönk startade det första världskriget. Under kriget sänktes ett flertal kända fartyg och när även det andra världskriget inleddes hade intresset för Titanic kraftigt minskat.[112] När den amerikanska författaren Walter Lord utgav sin bok A Night to Remember (1955) fick världen återigen upp ögonen för Titanic, då boken blev en enorm succè. Boken sålde stort världen över ochfilmatiserades 1958 med samma titel. 1955 låg hans bok på första plats bland de mest sålda böckerna i The New York Times.[113]

Många frågor har ställts om Titanic. Än idag fascinerar katastrofen. Det kommer regelbundet nya filmer eller dokumentärer om händelsen och böckerna som har skrivits om Titanic kan räknas i hundratal. Överallt runt om i världen finns och bildas det nya föreningar och intressegrupper som behandlar frågor om Titanic och intresset tycks aldrig avta.

I maj 2006 dog Lillian Gertrud Asplund, som var den sista överlevande med minnen från katastrofen. Hon var fem år gammal när Titanic sjönk. Den 31 maj 2009 dog Millvina Dean, den allra sista överlevaren, som dock bara var 2 månader vid förlisningen.[114]

Rapporter från 2010 menade att fartyget är på väg att vittra sönder och ramla i delar. Sedan tidigare hade inbucklade tak, svaga däck och en kollapsande akter dokumenterats. En tjugo dagar lång expedition med målet att virtuellt bevara Titanic i dess nuvarande skick och bestämma hur länge det kan finnas kvar skickades iväg från Newfoundland. Båtens för och akter bröts itu när den sjönk och ligger nu med en halv kilometers mellanrum. Fotografier och video kommer användas för att göra en tredimensionell överbild över området. Huvudsakligen är det marina organismer som äter upp skeppet. Mollusker har ätit upp mycket av trät, och överlämnat metallen till mikroskopiska bakterier och svampar. Promenaddäcket sönderfördelas långsamt och kan implodera inom två decennier.[115]

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

photos

Camera info

Camera

Focal length mm

Aperture

Shutter

ISO

Date

Get image information

Comment the photo

or log in:

Send

 

/ej-inloggad/comments.html

or:

Send

nillqan Sun 16 Jan 2011 22:48

shit vad intressant! :O

- Read more -

~ Johanna ♥ Sun 16 Jan 2011 23:15

i know!

- Read more -

nillqan Sun 16 Jan 2011 23:33

:D

- Read more -

Reply

3 comments on this photo

Directlink:
http://dayviews.com/stv4feel/482675967/