September
Friday 16 January 2009 photo 1/1
|
Buu, blev du rädd nu?>.>
Ni ger mig kalla kårar
Ni färgar mina förut genomskinliga tårar till röda
Ni stal mitt liv och hånar det
Ni gör så att jag skäms, skäms över att vara människa
Ni suger ur henne viljan att leva, mördar hennes själ, tillslut kommer det bara finns kvar en smutsig, olycklig kropp med tårar som färgas av blodet i hennes ådror, om ens det. Hennes själ svälter av brist på uppmärksamhet, kärlek och förståelse. En flicka som har förlorat allt. Saker som hon inte uppmärksammade att hon hade förens det sakta gick upp för henne att det försvann, lite mer för varje dag. Hennes rum var hennes fristad men inte ens där kan hon skratta, glömma och låssas att allt är bra. Hånen, de kalla orden och skratten bär hon med sig vart hon än är. Hon vet att tiden aldrig kan läka ärren ni har gett hennes kropp, era ord skär alldeles för hår och djupt, men det är något ni aldrig kan förstå, att ärren snart är förstora, för omfattande för att kunna läka, för att någonsin försvinna, att det snart inte finns någonting kvar av henne, att hennes allt mer vitnande ansikte beror på allt blod hon har förlorad på grund av era handlingar som har skänkt henne större blödande sår än vad en kniv någonsin skulle kunna åstadkomma .
Hon kunde aldrig helt slappna av, alltid en kall kår längst med hennes ryggrad och öronen på hel spänn. Framför spegeln tränade hon på att stänga öronen, bortkastad tid förstås, för hon hoppades på att slippa höra alla era ord som alltid förföljde henne. Men trots allt var era ord av hat, slag och blickar bättre än att inte synas.
Det skrämmer henne, tanken på att en dag var borda helt, vara utsuddad helt ur alla andras tankar. Kanske borta för evigt, rädd för att era minnen och vetskap om hennes existens ska brinna upp till aska och ligga i drivor vid vägkanten. Att ni inte ska höra henne fast hon står bara ett hårsmån från era öron och skriker, skriker så högt att hennes röst brister.
Nu vet hon bättre. Hon vet att allt aldrig kommer få ett slut, vet att hon aldrig någonsin kommer bli tydlig igen, att ni har stängt ut henne ur era liv för evigt och att ni har fått alla andra att ignorera henne av rädsla, av rädsla för er. Hon vet att hon är märkt för livet.
Det är en sak jag inte förstår och tro mig, jag har verkligen försökt. Men hur bra kan man egentligen må av glädjen av någon annans lidande? Hur kan man utvinna glädje ur att bryta ner en annan person totalt?
(ja, jag har extremt tråkigt! För övrigt så är mitt rum helt klart nu å Ben and Jerry's skylten hänger på väggen!<3)
Ni ger mig kalla kårar
Ni färgar mina förut genomskinliga tårar till röda
Ni stal mitt liv och hånar det
Ni gör så att jag skäms, skäms över att vara människa
Ni suger ur henne viljan att leva, mördar hennes själ, tillslut kommer det bara finns kvar en smutsig, olycklig kropp med tårar som färgas av blodet i hennes ådror, om ens det. Hennes själ svälter av brist på uppmärksamhet, kärlek och förståelse. En flicka som har förlorat allt. Saker som hon inte uppmärksammade att hon hade förens det sakta gick upp för henne att det försvann, lite mer för varje dag. Hennes rum var hennes fristad men inte ens där kan hon skratta, glömma och låssas att allt är bra. Hånen, de kalla orden och skratten bär hon med sig vart hon än är. Hon vet att tiden aldrig kan läka ärren ni har gett hennes kropp, era ord skär alldeles för hår och djupt, men det är något ni aldrig kan förstå, att ärren snart är förstora, för omfattande för att kunna läka, för att någonsin försvinna, att det snart inte finns någonting kvar av henne, att hennes allt mer vitnande ansikte beror på allt blod hon har förlorad på grund av era handlingar som har skänkt henne större blödande sår än vad en kniv någonsin skulle kunna åstadkomma .
Hon kunde aldrig helt slappna av, alltid en kall kår längst med hennes ryggrad och öronen på hel spänn. Framför spegeln tränade hon på att stänga öronen, bortkastad tid förstås, för hon hoppades på att slippa höra alla era ord som alltid förföljde henne. Men trots allt var era ord av hat, slag och blickar bättre än att inte synas.
Det skrämmer henne, tanken på att en dag var borda helt, vara utsuddad helt ur alla andras tankar. Kanske borta för evigt, rädd för att era minnen och vetskap om hennes existens ska brinna upp till aska och ligga i drivor vid vägkanten. Att ni inte ska höra henne fast hon står bara ett hårsmån från era öron och skriker, skriker så högt att hennes röst brister.
Nu vet hon bättre. Hon vet att allt aldrig kommer få ett slut, vet att hon aldrig någonsin kommer bli tydlig igen, att ni har stängt ut henne ur era liv för evigt och att ni har fått alla andra att ignorera henne av rädsla, av rädsla för er. Hon vet att hon är märkt för livet.
Det är en sak jag inte förstår och tro mig, jag har verkligen försökt. Men hur bra kan man egentligen må av glädjen av någon annans lidande? Hur kan man utvinna glädje ur att bryta ner en annan person totalt?
(ja, jag har extremt tråkigt! För övrigt så är mitt rum helt klart nu å Ben and Jerry's skylten hänger på väggen!<3)
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/suburbankid/321114036/
Visa toppen
Show footer