"Åh nej, Bella, nej!" skrek ängelns röst förtvivlat. Bakom det efterlängtade ljudet hördes ett annat ljud, ett fruktansvärt oväsen som mina sinnen skyggade bort från. Jag försökte koncentrera mig på ängelns röst istället. "Bella! Snälla Bella, lyssna på mig! Snälla, snälla Bella!" vädjade han. Ja, ville jag säga. Vad som helst. Men jag hittade inte mina läppar. "Carlisle!" skrek ängeln med ångest i sin perfekta röst. "Bella, Bella, nej! Åh, snälla, nej!" Och änglen skakade av tårlösa, trasiga snyftingar. Jag vred mig krampaktigt i den glödande tortyrens grepp och rörelsen fick smärtan i benet att blossa upp igen. "Edward!" skrek jag och insåg att mina ögon var slutna igen. Jag öppnade dem, och sökte förtvivlat efter hans ansikte. Och fann det. Äntligen kunde jag se hans perfekta ansikte, hans ögon som stirrade på mig med tveksamhet och fasa. Edwards ansikte var härjat. I hans ögon såg jag hur tvivlen plötsligt ersättes av en glödande beslutsamhet. Först blev smärtan värre. Jag skrek och kämpade mot de kalla händerna som höll fast mig. Men sedan lugnade jag mig långsamt när handen började bli bedövad. Elden falnade och krympte till en allt mindre punkt "Stanna, Edward, stanna hos mig..." "Det ska jag." Hans röst var spänd men samtidigt triumferande. "Det är dags att flytta henne", sa Carlisle. "Nej, jag vill sova", klagade jag. "Du kan sova, älskling. Jag bär dig", försäkrade Edward lugnande.

Annons

The photo has no tags

February 2010