Nu slutar jag ta mina anti-depp (Mirtazapin), förhoppningsvis 4 ever and evah. Läkarna på psyk har okejat det, och personligen tror jag min Concerta gör mer än vad anti-depp nånsin har gjort för mig. Det finns så sjukt mycket att säga om hela den här processen, allt jag tycker gått fel, allt som går att göra rätt men inte görs, men jag är rätt trött på att älta det, så i dunno... Samtidigt som jag vill belysa skiten inom psykvården orkar jag inte riktigt gräva ner mig i den irritationen så ofta längre.
Det är ok på den fronten nu. Jag har mediciner som kind of funkar, gruppterapi som gått bra och sinnet är stabilt.

Vad jag däremot inte kan skaka av mig är den här kroniska känslan av en hägrande undergång på ingång. Min hjärna har hårdkodats till att tänka att en normal vardag och levnadsstandard innefattar konstant stress, oro, ångest och mängder av anledningar till varför en människa tappar livslusten. Grejen är den att jag har inget av det där längre (förutom lite oro då).
Jag har så jävla dåligt samvete för att jag vågar ha hopp, för att jag vågar tro på att jag, gud förbjude, skulle förtjäna något långvarigt gott och att jag kan göra något gott för andra. Jag vill våga vara glad och lycklig, men monstret säger "Vad får dig att tro att lycka är normalt för dig?"

Jag vill inte ha känslan av att vi kommer sugas ut i ett mörkt och ändlöst vakum. Ni vet den där katastrofen man går och fantiserar om som det värsta möjliga scenariot som kan inträffa, men som gärna avfärdas som överdrivna orostankar? Just den katastrofen har inträffat och slukat mig så många gånger förr att jag inte vet om saker kan gå på ett annat sätt för mig. Jag vill bara känna mig säker, för en gångs skull jag vill bara känna mig säker.

Men det är en process, en utvecklingsprocess, mot vad som är sant. 

Jag låg i sängen runt 12-01 på natten igår och grinade som en fyraåring för att kollisionen av att äntligen ha landat på jorden slog i så jävla hårt. Det fanns en låt som för några år sedan handlade om mig: https://www.youtube.com/watch?v=Ebh21wC2inU

Den handlar inte om mig längre. Men jag kan fortfarande hela låten på gitarr utantill.

Jag har upptäckt en finurlig förmåga i mig själv att om jag lyssnar försiktigt på mitt undermedvetna och rörelserna under jorden kan jag höra vilken musik som lättast färdas med strömmarna, så jag somnade (ja, legit somnade, utan mediciner, med musik i öronen, 12-1 på natten, inte 5 på morgonen) med steam powered giraffe i lurarna, och flöt med strömmen och vaknade på en plats jag inte trodde jag kunde vägen tillbaka till. 

Igår kväll kände jag mig rätt totalt jävla hopplös, men något höll om mig och drog mig genom processen inatt. Jag vågar hoppas på mig själv lite mer nu. Jag kan bli bra, jag kan bli god, jag kan göra mycket för andra, jag kan bli fri från egot, jag kan älska och bli älskad. Fuck. Jag är inte kroniskt depraverad från liv och ljus. Jag förgiftar inte allt jag rör vid. Allt jag tar i börjar inte brinna. Det finns nånting i mig som är mer än bara eld och arsenik. 

Typsomsåhärkanske: https://www.youtube.com/watch?v=gQWY-JOhF2I

låteeen <3333 dör vad fint!
https://www.youtube.com/watch?v=iJb7cBfrxbo

Tack, alltså på riktigt, tack <3 Du skulle bara veta hur mycket det du säger hjälper mig i det här. Jag blir så mycket mer pepp på att jag kan klara det, att det jag gör är "rätt", så att säga :')

Men fuck, Robert, du säger dom saker jag inte ens vågat drömma om att någon nånsin skulle säga till mig. Jag har jättesvårt att hitta ord för hur mycket uppskattning jag känner nu, men alltså... Du får mig att känna mig hel. Jag har suttit och läst det här om och om igen sen igår nu, och det är ju hela den här grejen med att fråga om hjälp som ofta håller en tillbaka som du säger, men shit vad du får mig att må bra. Det värmer så ofantligt mycket att jag inte vet vad jag ska göra av all kärlek liksom, haha i literally don't have the words ;__; <3
Allt, precis allt du säger, träffar så jäkla rätt. Exakt det här låg jag och hade fetångest för igår kväll/natt (lite pga avvänjningssymptomen på mina antidepp också, det gör det lite värre måste jag säga), men det här är verkligen som att få den djupaste själsligaste kramen någonsin, och veta att jag inte är farlig, att jag inte kommer förstöra någon annan, att jag är okej trots att jag gråter mig själv till sömns varannan natt över kvarlevorna från all skit som präntats in från förr.

Är det något jag har lärt mig av dig är det att jag måste våga vara sårbar. För det finns inget jag hellre vill än att få andra människor att känna sig bekväma runt mig, och aldrig aldrig skämmas för sina känslor och tankar när dom öppnar upp sig, men att applicera den tanken på mig själv har varit så jäkla svårt. Men du får mig att må bättre. Så jävla jävla mycket bättre.
Jag är bara livrädd för att jag ska bli "för mycket", i vanlig o-ordning, att jag skulle sänka dig på vägen på något sätt. Att jag kommer suga upp all uppmärksamhet och ta över. Men du tar alla mina rädslor och ser på dom ärligare än vad jag själv ens vågar göra, jag vet ju att mina hjärnspöken har fel, egentligen, men den emotionella tröskeln för att komma över dom är så satans hög. Fast du sänker den, det är det jag försöker komma fram till... <3
Du är så ofattbar vacker. Du säger dom bästa bästa finaste saker, det finns liksom inget slut på djupet av din välvilja och värme. Jag vet att jag säger det ofta, men shit shit shit vad du är fin, vad du betyder mycket för mig, hur glad jag är över att vi träffats, förts samman och att jag får vara där för dig när som helst (du får verkligen också ringa mig 24/7 när du väl fått ordning på telefonen, jag menar det, behöver du prata kommer jag prata med dig <3 På messenger också!)

Det blir ju som sagt sådär att man hamnar i samma sinnesläge om och om igen under själva förbättringsprocessen också, jag trodde jag var 100% fine för några dagar sen, men det slog verkligen till på kvällen igår. Så mycket gamla emotionella reflexer som sitter kvar men som jag har svårt att erkänna för dig (och mig själv) och prata om. Inte för att dom antagligen är så allvarliga som det känns som, men ändå. Fast du hjälper mig att sudda bort alla mina tvivel, det kommer gå bra känner jag bara. Vi kan hjälpa varandra så jäkla hårt haha <3 Vi ska veta att det är okej att samma saker kan komma upp flera gånger, att det inte alltid räcker att prata om något bara en gång, inget ska behöva stängas in <3

ffff hela vägen in i mitt hjärta <3<3<3 Haha, jag vill liksom bara övervinna alla mina "scenskräcks"-känslor och sjunga och spela varenda låt du älskar i hela världen för dig.

Din låt då! *_* <3 omg

Jag är så jävla kär. Alltså, du förstår inte hur mycket jag vill säga dessa saker varje gång du mår dåligt. Varje ord kommer rätt ur själen och jag menar dem till hundra procent. Du gör MIG hel, du är min andra bit, din personlighet och ditt sätt att vara på runt mig är så jävla charmigt. För att inte tala om hur mycket du hjälper mig och öppnar upp nya perspektiv i mig, jag är fylld av förundran över hur vackert sinne och kreativ ådra du har.
Du är inte farlig, du sprider inget ont. Om folk någonsin fått dig att känna så vill jag sätta berg och oceaner av avstånd mellan dig och dem, jag vill att du ska kunna vara du runt mig, även om du skulle agera på dåliga impulser så vill jag att du ska kunna göra det. Jag kan ta det, jag vill ta det och jag vill visa att det inte är något dåligt. Du får skrika av dig i mig, om det är vad du vill göra <3 Och jag vill vara dålig runt dig, och vi tillsammans kan få se att vårat dåliga inte kommer slita sönder något, utan att vi kan hantera det tillsammans. När du får ont får jag ont med dig, när du är glad är jag glad med dig.

Var sårbar, var ärlig, var öppen. Du sänker mig inte, du får mig att känna att jag kan hjälpa och det är vad jag *vill* göra i de tillfällena; hjälpa dig så gott jag kan. Jag vill dämpa varje dålig tanke du någonsin skulle kunna ha, och jag vill kunna analysera dem så gott jag förmår för att göra dem påtagliga och hanterbara; inte för att klä allt i kall logik (som vissa människor -inte du- ibland har trott). Utan för att just göra dem hanterbara. Och att du uppskattar mitt sätt att göra det på får mig att känna mig så varm och fluffiig på insidan att jag bara vill göra det desto mer :*
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaurrrghaawaaah <33<33<3<333 ;__; du får säga det hur ofta du vill, jag älskar att höra dig säga det. Din rädsla för att du inte uttrycker dig lika väl tillbaka är helt ogrundad, jag älskar hur du uttrycker din kärlek för mig. Du behöver inte säga det på något annat sätt än hur det kommer naturligt för dig/hur du vill säga det *_*

Ja, det kommer det ju göra. Och det är en del av bättringsprocessen. Bit för bit så försvinner det, tills det är en liten del av en igen. Jag tror inte att sådant någonsin försvinner helt; men det försvinner så mycket att det knappt blir annat än en skugga som man kan hantera, en strimma av vad det en gång var. Och det är nästan bättre än om man skulle glömma det helt, för då kan man leva med det och lära sig av det. <3<3<3<3

Älskebabe. Punkmymlan. Min Bäckaälva. Jag vill sjunga med och lyssna på dig tills jag somnar av utmattning. Det ska du veta.