april
söndag 14 mars 2010 bild 1/4
|
Kapitel 2
När jag kom hem sprang jag direkt upp till mitt rum, smällde igen dörren och slängde mig på sängen. Jag var förargad på mig själv. Hur kunde jag! Dean och Jane hade ett förtroende för mig som jag inte förtjänade. Inte ens en procent av det. Jag skrek så högt jag kunde.
Någon knackade på dörren, Peach. Hon, hade som alla andra hört skriket jag utgav, och hon, så omtänksam som hon var, ville såklart veta vad som stod på.
"vad hände på stranden igentligen, Vin?" sa hon, och smekte min panna.
"Du vill inte veta Peach." Svarade jag.
"jag vill veta Vin!" svarade hon, lugnt och stillsamt. "Jag vill veta mycket mer än vad Dean och Jane vill. Och du vet ju hur gärna dom vill veta om allt som förfärar dig." fortsatte hon.
Jag bytte samtalsämne och försökte få in henne på ett villospår. "När ska du ut och jag tänkte följa med". Peach höjde ena ögonbrynet och jag förstod att mitt försök inte hade funkat.
"Döm inte nu, okej?" Var det första jag sa. " Men hon var så saftig, jag kunde inte motstå det."
"Du gjorde vad??!!" Peach fick ett väldigt smärtsamt och chockad ansiktsuttryck. Hon tog ett steg bakåt och sedan stod hon vid dörren, hon kunde ju inte gråta, men hennes ögon såg ut som om dom var nära på att få ett utbrott. Sedan var hon borta. Jag hörde hennes fotsteg på gräset utnför försvinna in i skogen bakom huset. Jag reste mig upp, och en åttiofjärdedels sekund senare var jag nere i köket. Där satt Jane och Dean. Jane nynnade för sig själv och ritade lite i sitt block. Dean läste tidningen.
"Vart tog Peach vägen??" frågade jag bägge två. I en stor brådska att hinna ikapp henne.
"det ända hon sa var; Annie, han gjorde det. Jag han inte fråga henne vad du gjorde. Men nu är ju du här, så, vad gjrode du??". Sa Jane.
"Jag råkade bita Annie." sa jag väldigt fort, och sedan sprang jag ut och följde Peachs doft.
Jag hittade henne inte.
När jag kom hem igen satt Peach, Dean, Jane och Jason på varsin stol i köket och bara stirrade, utan att säga ett ord. Jag tittade inte på dom, utan gick bara upp till mitt rum med långsamma, tunga steg.
Inne i rummet satt Poh, och väntade på mig.
"Ska du också skälla ut mig, Perowie?" Sa jag, men en uttryckslös ton.
"nej, jag förstår dig, Vin" Sa hon."Jag förstår att det är svårt att hålla sig borta från nån man värkligen vill ha och älskar för mycket för att ta ’livet’ av. Jag gör det, kommer du ihåg när Jason var människa? Hur jag spenderade hela mina dagar med att vara med honom, och alla mina nätter till att sitta vid hans sängkant? Jag ville ha honom, men jag älskade honom mer än att ta hans liv. Men en natt, när jag satt vid hans sängkant, vaknade han, och jag han inte tänka, så jag sa kvar där, som om jag inte visste att han hade vaknat. Och han tog mig i sina stora muskulösa händer och kysste mig…"
"jaja Perowie!!" avbröt jag." jag behöver inte ha allt så detaljerat."
"förlåt", sa hon. " jaja.. Och känslan jag kände när han kysste mig fick mig att inte kunna motstå, och efter jag bitit honom kände jag en sån smärta att jag inte gav honom ett val. Men jag älskade honom för mycket för att kunna lämna honom. Och medans han förvandlades och rörde sig i kramper av smärtan han hade satt jag där bredvid honom. Jag berättade vad han hade blivit. Nästa morgon, runt 5 tiden, efter ädringen, skrev han ett avskedsbrev till sina föräldrar som han la på sin säng…"
"Vad stod det i brevet?" frågade jag.
"det stod:
Mamma och pappa: jag älskar er så ofantligt mycket att jag inte ville förvärra era liv. Jag har flytt tillsammans med Perowie. Ni kan inte ana hur mycket ni har gjort för mig, och ni kommer alltid ha största platsen i mitt hjärta, även när det slutat slå. Mitt hjärta slår inte längre, mamma och pappa. Men jag lever, på ett sätt. Jag finns, jag existerar i en människokropp, men jag är något helt annat än ni trr. Jag är något som ni aldrig kunde fantisera om fanns. Jag säger inte vart jag åkt, för om ni visste skulle ni söka upp mig, och det skulle vara livsfarligt för er alla. Jag kommer aldrig att dö, mina älskade föräldrar, det ska ni veta. Jag har ett oändligt liv. Både på riktigt och i era hjärtan, och ni har ett oändligt liv i mitt svarta hjärta. Alltid, jag kommer alltid att älska er, glöm aldrig det. Serta, min älskade mor, du har gjort allt du kunde göra för mig, och ofantligt mycket mer, Älskade far Detroy, Du är den bästa och mest tålmodigaste man jag någonsin träffat i mitt liv. Nu är det min tur att göra det jag kan för att inte skada er. Jag kommer för alltid och alltid älska er. Glöm aldrig det. Älskar er.
Jason.
Sedan flydde vi, och det var då vi kom till er, Vincent, till dig, Jane, Dean och Peach. Så jag förstår att du inte kunde motstå frästelsen att inte bita henne. Men Jag har bara en fundering…"
"Vad??" Frågade jag, nästan lite hetsigt. Perowie gav av ett litet smalt leende som sedan snabbt försvann.
"Vad ska du göra nu?"…
Kommentera bilden
mer så fort som möjligt : )<3
11 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/superdoaa/447766958/
Visa toppen
Visa sidfoten