april
söndag 14 mars 2010 bild 2/4
|
söndag 14 mars 2010 bild 2/4
|
|
Bok 2!
Annie
"Låt mig tänka". Sa jag och backade ett steg för att kunna grunda honom från topp till tå. Han var blek som ett spöke, snabbare än vinden. Det måste va så, det är så.
"Åhh nej!!" skrek jag och började springa bort från honom. Jag visste att det inte skulle hjälpa något, som jag sa, han var snabbare än vinden. Mycket riktigt, efter en halv sekund stod han framför mig. Jag drog och stretade i hans fasta grepp, jag ville loss, han skulle inte få mig så lätt. Han bad om ursäkt för något, han sa; ’förlåt mig för det här, Annie’. Eller något, men jag visste redan vad som skulle hända när han böjde sig över min hals, han orkade inte stå imot.
Jag skrek, men det var svårt eftersom blodet strömmade ur mig i en väldig fart. Allting blev suddigt, och jag slutade streta imot och gav upp med en djup suck. Jag kände inenting, förutom en stor smärta som inte ville sluta. Jag ville skrika "få det att sluta!!" men det gick ju inte. Det ända jag kände av var smärtan som tog över hela mitt samvete och hela min kropp. Men plötsligt så kände jag en ryck i halsen.
"förlåt Annie, jag klarar inte det här, du ska kunna ha ett val." Hörde jag honom säga. Sedan kände jag av en liten vindpust, sedan var han borta.
I en lång stund låg jag där och det ända jag kände av var smärtan. Jag kände att min kropp hoppade upp och ner som i stora kramper. Sen blev det svart. Allt försvann, men jag kände mitt hjärta hoppa upp och ner som om det hade någon stor magnet som ville till andra sidan jorden. Det drog och stretade, jag skrek, mitt inre skrek. Jag vet inte om min röst skrek, men jag hade så grymt ont. Och ville mer än gjärna veta varför han gjorde så här mot mig. Tillslut kunde jag känna att smärtan avtog, men bara lite grann. Mitt hjärta fortsatten streta och galloppera mot sina sista slag. Jag visste inte om jag skulle överleva det sista. Min smärta var för stor. Plötsligt blev alla mina sinnen starkare, jag kände bilarnas däck mot vägen, och då visste jag att jag hade överlevt. Men helt plötsligt gav mitt hjärta av en sån stor smärta att det inte går att beskriva, det är som att veta att en fader har dött när man precis har brutit ryggraden, och visste att man skulle dö, fast ta det i smärta istället för sorg.
Jag hörde att någon kom och gick längs stranden.
"öjh, Jay! kom, hon är helt medvetslös." sade en röst.
"tänker du vad jag tror att du tänker?" sa Den som hette Jay tillmötesgående.
"det kan du slå dig i backen på." svarade Den andra.
Jag kände ett par stora slag i huvudet och ett i magen, sedan var det någon som lyfte upp mig från marken och bar mig, jag kände att jag hade hamnat i en bil. Jag som trott att dom männen skulle hjälpa mig. fel!
Dom skulle kidnappa mig.
sedan försvann all smärta jag kände, alla ljud jag hörde. Efter ett långt tag vaknade jag och tittade upp igen, allt kändes helt normal och jag visste vad jag hade blivit, men en sak var konstigt. Jag hade helt glömt bort vem som skapade mig
Visa toppen
Visa sidfoten