Friday 9 April 2010 photo 6/8
![]() ![]() ![]() |
Friday 9 April 2010 photo 6/8
![]() ![]() ![]() |
"Det du". Var det ända Riley svarade. Sedan gick han fram till sängen och satte sig.
"du har redan genomskådat mig och jag har genomskådat dig, så lika bra att få detta överstökat." Han reste sig upp och gick mot mig, jag backade några steg och glodde osäkert på honom. Jag var vettskrämd, även fast jag visste att jag skulle kunna ta ner honom utan att röra en fena.
"Vad är du?" Frågade Riley utan att ha någon nyfikenhet i rösten alls, bara uppgivenhet.
"jag förstår inte vad du menar…" kontrade jag. Men det kändes som om han var mig på spåren.
"Man ser ju klar och tydligt att du inte är en människa, så vad är du?" Sa han, och han lät nästan lite irriterad. Jag kan hjälpa dig med att säga att jag är nästan som du."
"Är du också en…?" Jag hade fortarande problem med att utala ordet vampyr, så jag tog något som Dean en gång fått höra; "Blodsugare?"
"är det vad du är?" Riley tänkte efter. "Hur ska jag säga detta. Jag är som du men ändå inte. Jag har oockså dött, men ändå inte."
"Bara säg vad du är, Riley. Så vi får det överstökat." Sa jag.
"…" Riley han inte säga så mycket,
innan dörren öppnades och Vin tittade in. När han någ att jag besvärat försökte skymma min kropp blottade han tänderna och kastade sig mot Riley som inte var förbäredd. Riley slängdes in i väggen med ett brak.
"stick, Luftpojken". Morrade Vincent innan han sprang fram till mig och ställde sig framför mig som en beskyddare. " Om du någonsin rör henne igen så kommer jag att bryta din nacken åt henne, och hon kommer inte kunna stoppa mig den gången. Så du borde nog ge dig av nu och aldrig sätta din fot i detta hus igen, eller nära henne över huvudtaget! Förstått?!"
Riley reste sig upp och fnös innan han tog ett steg rätt ut genom väggen ut i tomma intet.
"Tack,älskling" sa jag, släppte kläderna jag skyddat mig med och la mina bara armar runt hans hals och kysste honom.
"jag vill faktiskt döda Riley!" sa vincent, och det lät som om han inte kunde koncentrera sig.
"Vad är han?", frågade jag nyfiket.
"Spöke", mumlade Vincent väldigt lågt, så lågt att bara vampyr öron –eller omänskliga öron –inte skulle ha hört det.