April
Sunday 11 April 2010 photo 3/4
|
Sunday 11 April 2010 photo 3/4
|
|
. Men nyligen har vi upptäckt att det förekommer flera felavlade barn. Och Poh är inte längre den ända. Och jag ska berätta en sak för dig." Vincents röst var allderes för upprymd för att låta något lungnande alls, och han märkte det. Det var nog därför han tog ett lungnande andetag.
Då öppnades dörren och Peach steg in,
"Vincent, kom fort!" sa hon. En niohundradedels sekund gick och vincent var borta, förmodligen nere i köket.
Jag traskade lugnt –i mänsklig takt –nerför trappen som ledde till nedervåningen. När jag kom ner stod Jason med armarna i ett tryggt försvar runt Poh, det syntes tydligt att Perowie och Jason hörde ihop.
Alla stirrade på dörren utom Vincent som stirrade förskräckt på mig. Helt plötsligt kände jag en brännhet hand mot min strupe och en till arm som höll mig fast, armen som höll mig fast var starkare än mig. Jag kunde inte ta mig loss. Jag sneglade på mannen, det var Riley. Rileys ögon var svarta av ilska och avundsjuka. Riley höll i kniv vid min hals. Alla drog efter andan.
"Vincent…?" Log Jane bedrövat. "får jag..?" fortsatte hon.
"Nej" Väste Vincent med tänderna ihopslagna. "Jag kommer inte förlåta mig själv om hon…" Han vägrade avsluta meningen.
Jane struntade i hans varning och tog prövande ett steg framåt. Riley drog sakta kniven längs min strupe och tryckte in den i skinnet. Han tänkte dela huvudet från resten av kroppen. Jag kände hur det sved, men det var allt, ingen yrsel, inget skrik. Mina ögon gled sakta neråt och väntade på att blodet skulle börja strömma nrför min kropp. Men den kom aldrig. Mitt nya skinn var torrt som marmor. Och jag slet mig enkelt loss från hans chokerade armar och märkte att mitt huvud satt snett, så jag ryckte huvudet i motsatta håll och det satte sig rätt igen. På några sekunder var jacket läkt. Jag kom på att när jag stirrat på saker så rörde dom sig. Jag började stirra på köksluckorna bakom Riley. Dom började fladdra ut och in i en väldig fart, alla började stirra på mig och undrade om jag hade kontroll över mig, men dom såg att jag hade full kontroll över mina handlingar. Då hände något överasskat; Riley drog intill sig Jane och började skära hennes hals, sakta och smärtfullt. Jag och Vincent väste samtidigt. Helt utan att veta vad jag gjorde testade jag en ny sak, jag började stirra mjukt på stolen bakom riley, jag vinklade ögonen lite uppåt och stolen följde med, jag drog stoen med mjuka ögon så den svävade precis över Rileys huvud, Han hade ännu inte märkt mig. Jag tog en liten sving genom att ganska snabbt fortfarande mjukt röra stolen uppåt och sedan med all min kraft och så snabbt jag kunde drog ögonen över Riley och ner i stengolvet. Stolen svingades-med en sådan kraft att man kunnat slå den med all kraft i världen – rakt ner i på Rileys huvud. Han trillade medvetslöst ner på marken och mina läppar sken upp i ett stort triumferande leende.
Visa toppen
Show footer