April
Sunday 22 February 2009 photo 1/1
|
Var bara tvungen att skriva ner en sak jag tänkt på.
Alla människor är ytliga. Den som säger något annat ljuger. Man kan vara det mer, man kan vara det mindre, men att säga att man inte alls bryr sig tror jag är hyckleri. Sedan är det ju faktiskt upp till varje individ att själv bestämma vad just han eller hon tycker är vackert, ingenting är så abstrakt som skönhet.
Själv anser jag mig vara mittemellanytlig. Mitt eget utseende är en sak, men hos andra anser jag mig vara svenskt lagom. Visst uppskattar jag det jag kallar skönhet men jag försöker att inte få andras utseende att ge mig uppfattningar om hur dessa är som personer.
Men, nu till det jag funderat på. Jag har kommit fram till att en kille kan se ut hur som helst, (HUR SOM HELST) men om denne har en speciell talang faller jag lik förbannat.
Exempel: Ett gäng från en kyrklig organisation kom till vår skola på högstadiet och skulle sjunga, dansa och snacka lite. Vi var lagom entusiastiska, som högstadieelever brukar vara. En kille med kort hår, glasögon och lite allmänt blygt utseende entrade scenen. Jag hade, som den hjärndöda pubertala femtonåring jag var, inte dragit mig för att kalla honom ful.
Men sedan började han sjunga.
Och Herre Gud,
så han sjöng.
Och plötsligt hade lika gärna en tjugoårig George Clooney stått där på scenen. Allt som jag inte uppskattat i killens utseende existerade inte längre. Ge mig honom mellan två vita, som jag brukar säga.
Hur gick då detta till?
Jag har ingen aning. Men det händer, ofta, och jag vet inte om det är mitt huvud, mina ögon eller mina hormoner det är fel på. Så fort en kille är begåvad är han snygg. Punkt.
Till exempel, killen ovan, hur snygg är han? Nu är detta en gammal bild på Mr Meatloaf men ändå. Skulle du fråga mig innan jag hört exempelvis "Deadringer for love" med Cher, skulle jag skrattat.
Nu säger jag bara MUMMA!
Och detta tycker jag är alldeles underbart, hur konstigt det än är.
(sen är det ju inte fel att ha en kille som kombinerar bågåvning och snyggness, som min :)
Alla människor är ytliga. Den som säger något annat ljuger. Man kan vara det mer, man kan vara det mindre, men att säga att man inte alls bryr sig tror jag är hyckleri. Sedan är det ju faktiskt upp till varje individ att själv bestämma vad just han eller hon tycker är vackert, ingenting är så abstrakt som skönhet.
Själv anser jag mig vara mittemellanytlig. Mitt eget utseende är en sak, men hos andra anser jag mig vara svenskt lagom. Visst uppskattar jag det jag kallar skönhet men jag försöker att inte få andras utseende att ge mig uppfattningar om hur dessa är som personer.
Men, nu till det jag funderat på. Jag har kommit fram till att en kille kan se ut hur som helst, (HUR SOM HELST) men om denne har en speciell talang faller jag lik förbannat.
Exempel: Ett gäng från en kyrklig organisation kom till vår skola på högstadiet och skulle sjunga, dansa och snacka lite. Vi var lagom entusiastiska, som högstadieelever brukar vara. En kille med kort hår, glasögon och lite allmänt blygt utseende entrade scenen. Jag hade, som den hjärndöda pubertala femtonåring jag var, inte dragit mig för att kalla honom ful.
Men sedan började han sjunga.
Och Herre Gud,
så han sjöng.
Och plötsligt hade lika gärna en tjugoårig George Clooney stått där på scenen. Allt som jag inte uppskattat i killens utseende existerade inte längre. Ge mig honom mellan två vita, som jag brukar säga.
Hur gick då detta till?
Jag har ingen aning. Men det händer, ofta, och jag vet inte om det är mitt huvud, mina ögon eller mina hormoner det är fel på. Så fort en kille är begåvad är han snygg. Punkt.
Till exempel, killen ovan, hur snygg är han? Nu är detta en gammal bild på Mr Meatloaf men ändå. Skulle du fråga mig innan jag hört exempelvis "Deadringer for love" med Cher, skulle jag skrattat.
Nu säger jag bara MUMMA!
Och detta tycker jag är alldeles underbart, hur konstigt det än är.
(sen är det ju inte fel att ha en kille som kombinerar bågåvning och snyggness, som min :)
Visa toppen
Show footer