June
Sunday 16 December 2007 photo 1/1
|
Min pappa :( <3 älskar dig så .. saknar dig, vill att du kmr tbx :( De glömmer jag aldrig. . . När jag var sex år så försvann han. Han bara försvann, han inte säga hejdå till han. Det började pipa i rummet där han låg. Jag viste inte vad jag skulle göra, jag bara stod där. Såg massa personal på sjukhuset bakom mig och framför ´mig, men jag tänkte inte på dom. Tänkte bara på min pappa som låg framför mig och inte rörde på sig han bara låg där . . .! Nu ska jag berätta hur de va dom dagarna. Jag gick på förskolan på Ugglan i närheten av där jag bor. När dagen var slut skulle jag hänga min kompis Alice hem och leka. De hade vi bestämt. Degen var bra och jag hade jättekul hemma hos henne. Vi lekte allt möjligt, det var bara perfekt. Efter en stund senare på kvällen så satt vi och käkade mat. Det var en jätte god måltid tyckte jag. Vi satt och pratade och skrattade tillsammans. När klockan började bli mycket så skulle jag hem. Alice och henne pappa följde mig en bit, tills jag började se mitt hus. Jag sa hejdå till dom och sprang hem. När jag var framme vid huset gick jag upp för trapporna och tog tag i dörrhandtaget, men de var låst. Jag knackade på dörren och ropade på min mamma och pappa men ingen öppnade. Jag gick ner och satte mig på trappan och väntad , jag väntade och väntade, men ingen kom hem. Efter en stund så kom min granne ut och frågade mig varför jag satt här. Jag berättade att jag var hos en kompis och när jag kom hem så är ingen här. Min pappa skulle vara hemma nu. Jag gick med min granne hem och vi satte oss vid köksbordet. Han tog fram bullar och saft, men jag ville inte ha. Jag kollade ut igenom fönstret, jag såg en bil komma. Jag sprang ut, och där stod min morfar och min bror. Jag frågade var min mamma och pappa var, men han sa inget. Han puttade in oss i bilen och körde oss hem till honom. Vi frågade var dom var, men fick inget svar tillbaka. Tillslut så kom mamma hem till morfar. Hon grät. Jag frågade vad som hade hänt. Hon bara sa “eran pappa”. jag fattade inte ´vad hon menade men jag krama henne bara. Telefonen ringde. Morfar svarade och sa att dom sökte mamma. Mamma tog telefonen och pratade en stund. Jag och min bror frågade vem de var. Morfar svarade bara sjukhuset. Mamma kom tillbaka, hon tog på sig sina skor och tog med sig sin jacka och gick ut till bilen. Hon körde iväg. Vi fattade ingenting, men vi vågade inte fråga. Jag och min bror gick och la oss. Vi skulle ju upp till förskolan och skolan imon. På morgonen när vi gick upp ur sägen, så hade min mamma kommit hem, honlig på soffan i vardagsrummet. Vi åkte till skolan och förskolan, vi satt tysta i bilen. Morfar sa ingenting. Han lämnade oss där vi skulle och jag gick in till förskolan. Jag gick och lekte med alla barnen och hade jättekul. Efter lunch kom morfar och hämtade mig, han var tidig. Jag brukar inte gå hem så här tidigt. Morfar sa att vi skulle till sjukhuset och hälsa på min pappa. Vi åkte dit, men de tog en stund. Vi fick åka till Kungälvsjukhus. När vi var framme så gick vi upp till våningen där han låg. Hela släkten var där. Alla hade varit där hela natten. Jag fick gå in själv i rummet där han låg. Jag tog tag i hans hand och frågade hur han mådde. Han kunde inte prata så bra, men jag hörde vad han sa. Han sa att han älskade mig, min bro och min mamma. Jag fick tårar i mina ögon, kunde bara inte hålla dom tillbaka. Jag kramade han hårt och sa att jag älskade han också. Jag kände ´hans hjärta dunka mot min panna. Jag sa “ jag kommer aldrig lämna dig. Kommer alltid att finnas för dig .” Han log mot mig och kramade mig hårdare. Jag ställde mig på golvet bredvid och höll hans hand. Han försökte säga något till mig. Men han fick inte ut de. Jag frågade vad han sa. Precis då började de pipet. Han andades inte längre. Jag viste inte vad jag skulle göra. Jag bara stod där. Såg massa personal på sjukhuset bakom mig och framför mig, men jag tänkte inte på dom. Tänkte bara på min pappa som låg framför mig och inte rörde på sig. Han bara låg där. En kvinna tog ut mig ur rummet och följde mig till min familj och släkt. Jag hade inte börjat gråta ännu, för jag fick en chock. När jag kom in i de rummet alla var i, började kvinnan prata med alla. Jag hörde inte vad hon sa , jag ville inte höra. Tänkte bara på min pappa som var död. Min farmor kom springande till mig och lyft upp mig. Hon kramade mig hårt och hon grät. Hon grät så mycket så jag började gråta också. Hon släppte inte taget om mig. De ville hon inte. Hela släkten och min familj gick in till han, men jag ville inte gå in. Ville inte se min pappa liggande där helt död. De ville jag bara inte. Jag satt kvar i rummet för mig själv. Jag kollade ut igenom fönstret. Och lovade mig själv att göra min pappa stolt över mig. . . ! Jag minns bara detta av min pappa. Han betydde allt för mig. De va de ända jag ville minnas av han. Allt annat har jag förträngt. Ville inte sitta hemma och tänka på honom. Alla våra stunder tillsammans. Lika bra att förtränga de. Och bara komma ihåg hur han dom. Han dog i hjärtinfarkt. Läkarna kunde inte rädda honom. Så nu blev de såhär. . . Jag saknar dig pappa, vill att du ska komma tillbaka. Det var inte rättvist att de va din tur att lämna oss. . . // Frida Swan, 07-11-07
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 20 Dec 2007 12:45
fint skrivet. :)
beklagar.
beklagar.
910909
Sun 16 Dec 2007 19:48
Finns inga ord för hur mkt vi älskar dig Frida Swan.. kommer alltid älska dig och finnas för dig (L)
LinaBrandin
Sun 16 Dec 2007 13:49
frida, texten är så fint skriven .. jag får tårar i ögonen varje gång jag läser den .. Jag finns här för dig, när du vill .. JAg älskar dig .
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/swanen/135116774/
Visa toppen
Show footer