''Is this really who I am?''

''Is this really who I am?''

Min kväll har varit fantastisk.
Vi hade urkul och hur underbart som helst.
Jag och min kära syster.
Vi skrattade, åt gott, kollade på megahärlig film.
Vi mådde riktigt bra!
Men det blev även spyor, tårar och vingliga ben.
Tankar som fick mig att vilja försvinna.
En skakig hand som försökte skriva.
En röst som inte ville hålla.

Är det verkligen tillåtet att en sådanhär underbar kväll förstörs?
I think not.



Och nu, nu sitter jag här hemma och fryser.
Skakar och låter tårarna rinna.
Jag mår skit, riktigt jävla dåligt.
Det känns som om magen håller på att vända sig ut och in.
Huvudet snurrar och jag kan knappt prata.
Jag skulle vilja försvinna.
Samtidigt som jag vill fortsätta kämpa.
Men för en sekund tänker jag att jag inte har något att kämpa för.
För att i nästa komma på att jag har många som älskar mig.
Och inte minst min syster som jag spenderat kvällen/början på natten med.
Känns som om jag kommer spy upp allt vad jag ätit.
Yr är jag så jag vill inte ens försöka resa mig.
Ligga ner vill jag inte heller för då kommer tårar och skrik kväva mig.
Så jag sitter gärna kvar här.
Med nallen i knät som håller mig iallafall lite varm.
Med nallen i knät som är den enda jag har att krama på.
Med en rulle papper som kan torka bort mina tårar.
Eller min tshirt som suger upp dom om jag låter dem fall så långt.

Det var så otroligt länge sen jag mådde såhär.
Det var så otroligt länge sen denhär känslan höll på att äta upp mig.
Och precis just nu finns det ingenting jag kan göra.
Vet inte ens om jag vill göra någonting.
Jag vet bara att jag hatar att vara ensam.
Att jag hatar att faktiskt inte ha någon som kan fråga hur jag mår.
Någon som låter mig svara att allt är okej men ändå ser sanningen i mina ögon.
Jag saknar någon som kan ta mig i sin famn och låta mig gråta.
Låta mig skrika tills jag håller på att spy och sen somnar efter några tunga andetag.
Jag sakanr någon som inte alltid förstår men iallafall låtsas.
Jag saknar någons varma famn att krypa ihop i.
En varm famn som får mig att känna trygghet.
Något jag också saknar är en själ, en själ som matchar min.
En själ för mig att plocka blommor och skriva söta meddelande i smöret till.
En själ som jag kan få kalla min alldeles egna.
Jag saknar en själ jag kan dela mitt liv med.
Dela mitt liv, min glädje och mina tårar.

För mig finns det just nu ingenting som heter att vänta.
Jag vill att det ska ske nu.
För annars känns det som om det aldrig kommer hända.
Men ändå försöker jag behålla tålamodet, så gott det går.
Även om det är svårt, riktigt svårt.
Antar att jag misslyckas med det även om jag tror att jag kan.
Antar att jag inte vill se hur värdelösa mina tankar egentligen är.
För allt handlar ju ändå om vad vi tänker.
Vad vi tycker och hur vi känner.
Det handlar inte om vad som händer runtomkring oss.
Det handlar om hur vi tolkar det och vad vi väljer att se.
Vad vi väljer att höra och bry oss om.
Det finns inte två människor på denna jord som ser precis samma saker.
De ser olika nyanser och olika vinklar.
De hör olika ord och ser olika mycket ljus.

Jag skulle vilja säga att det inte tjänar någonting till.
Fast jag vet att det gör det egentligen.
Det handlar bara om att tro på sig själv.
Vilket jag i denna sekund visserligen inte gör.
För det jag ser när jag nu kollar mig i spegeln är något avskyvärt.
En tjej som inte vet vad hon gett sig in på.
En tjej som inte förstår vad hon håller på med.
Jag ser en tjej som håller på att explodera.
Explodera av känslor om saker som hon aldrig berättat för någon.
Det finns så mycket hon, denna tjejen, vill ha sagt.
Men det är så lite hon säger.

Ändå finner jag inga ursäkter.
Jag vill inte ha dumma bortförklaringar.
Antingen är det mina ord du hör eller så är det tystnad.
Ingen ska kunna tala i mitt ställe.
Ingen ska få slita orden ur min mun.
Men ändå väljer jag ibland att vara tyst.
Kanske för att skydda någon annan.
Eller kanske för att jag är egoistisk nog att skydda mig själv.

Jag tänker inte längre toka mina tårar, papperet svider mot mina ögonlock.
Tshirten blir allt blötare, men varför skulle det göra mig någonting?
Den kalla blöta känslan som blir mot mitt bröst påminner mig om en sak.
Påminner mig om att jag lever.
Och jag lever av en anledning.
Helt enkelt den anledningen att det inte är min tid att försvinna än.
Min resa är inte slut, än har jag inte landat.
Jag har fortfarande många äventyr som väntar.
Många toppar som ska utforskas och mångda dalar som ska tas igenom.
Än är det helt enkelt inte slut.
Även om jag sitter här med tårar i ögonen och en känsla av att vilja spy.
En känsla av att vilja skjuta mig själv och landa mjukt i sängen.
För jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det.
Och varför välja den utvägen när det fortfarande finns så mycket att göra?
När det fortfarande finns så många soluppgångar att se?
Så många soluppgångar som ger hopp om en ny dag och nya stunder av lycka.

''I guess you didn't make it down here, but I wouldn't complain about company..'' // SweetAndCrazy

There are more blog posts on this day (6)