June
Sunday 17 May 2009 photo 1/1
|
Jag tänker väldigt ofta på livet, och då givetvis också den naturliga delen av livet - döden. Tror nog att det är många som täker på döden, men mindre som funderar över själva livet. Kanske dem "stora frågorna" dyker upp lite då och då i tankarna, som till exempel; Vad är meningen med livet? Varför finns vi här över huvud taget? Varför.. När man verkligen tänker på det så är det en ganska lätt fråga, men eftersom vi inte har en aning om svaret blir frågan plötsligt mycket större än vad den egentligen är. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skriver, eller ens varför jag gör det. Har bara en massa tankar som måste komma ut, och vill väl att i alla fall någon ska kunna läsa dem om dem själv vill. Jag vill ha den möjligheten att andra ska kunna läsa, för att skriva är mitt sätt att uttrycka mig. Jag är inte bra på att tala om saker, förklara saker och ting för andra. Men jag kan skriva, eller jag tror jag kan det. Har ett behov av att få göra det i alla fall, men nu kom vi lite väl utanför det jag började på. Var var vi nu igen? Just det ja, varför. Varför lever vi, varför dör vi? Hur är det efter att vi dött? Är det bara så att vi försvinner i tomma intet, dessa tankar och känslor som vi har.. att dem bara försvinner? Det är en skrämmande tanke, att man inte kommer vara medveten om något.. Att helt enkelt upphöra att existera. Eller kommer man ligga där i sin grav, känna kylan, mörkret och ensamheten som omger en? Vi har absolut ingen aning, och det är väl därför som vi kommit fram till en hel rad olika religioner som förklarar vad som sker efter att vårt liv här på jorden tagit slut. Vi vill ha något hopp efter att vi dött, vi som lever nu vill kunna se fram emot något bortom den kalla döden. Vi behöver det, för annars har vi ju ingen mening med att leva. Eller? Det är svåra frågor som säkerligen vem som helst skulle kunna sitta och tänka på i flera år utan att komma fram till något. Jag frågar mig själv många gånger varför jag finns, vad har jag för mening här i livet. Vad har jag att se fram emot när min tid kommer och jag ska lämna den här världen bakom. Men i den stunden inser jag ett annat faktum, hur självisk jag är. Jag tänker endast på mig själv, hur mitt liv är, vad jag har för mening och vad som kommer hända mig själv. Inte en enda gång har tanken på andra människor dykit upp i mitt huvud och jag ställt mig frågan hur det kommer sig att ni finns till, hur ni har det och vad som kommer ske med er. Aldrig, och jag tror knappast att någon här på jorden faktiskt kan säga att dem tänkt tanken på andra människor när döden ploppat upp i deras huvuden. Kanske man skänker en tanke till dem man älskar, undrar vagt hur det kommer vara för dem när man själv går bort och hur man själv kommer känna när dem går bort. Men ingen, tror jag, tänker på alla andra människor som lever här på jorden. Alla okända ansikten, alla okända barn, alla okända familjer. Det finns så mycket mer än vad vi själva inser, vi kan inte förstå det även om vi försöker. Jag kan inte förstå, och är väl inte någon som bör skriva sådant här. Men jag behöver skriva det, behöver få det läst. Men precis som den förra bildtexten, tror jag knappast att någon är så dum att dem läser allt detta. Det är meningslöst.. Det kommer inte ändra på någonting, för vi kommer inte ändra något. Vi människor har så mycket makt egentligen, vi har förmågan att göra den här världen till en bättre plats. Men tar vi tag i saker och ting? Nej, det gör vi inte. Jag är inte den som borde läxa upp någon om det här, för jag vet att jag låter livet slinka förbi utan att göra något åt det. Skulle lika gärna kunna gräva mig en grav och lägga mig i den, det skulle inte göra något skillnad. Jag skulle se hur årstiderna skiftade, och kroppen skulle bli äldre och kanske sinnet skulle mogna. Det är detsamma som jag gör nu, mentalt sitter jag där i min fina lilla grav som jag grävde redan när jag var liten. Jag ser på hur snabbt tiden flyger förbi, och jag vet att den inte väntar på någon. Jag vet att den kommer fortsätta gå, oändligt föränderlig. Jag vet att vad jag än gör, så kommer tiden fortsätta rinna förbi och aldrig komma tillbaka. För många rinner den ut hela tiden, och för min del kommer det den dag när det tar slut för mig också. Det är en naturlig del av livet, och jag stör mig inte på det. Jag är inte rädd för själva döden, jag är rädd för den okunskap jag har om vad som händer. Jag är rädd för att det bara kommer vara slut.. Vet inte om det gör mig till en fegis eller modig, och ärligt talat bryr jag mig inte. Jag är inte rädd för livet heller, jag har mitt liv men jag tror nog jag är rädd för att leva. För det betyder att jag måste göra mig själv sårbar för världen och alla dess människor, att jag måste visa vem det jag egentligen är. Faktiskt tror jag att många är rädda för att leva, eller så säger jag bara det för att jag inte ska känna mig så ensam. Där har vi det nog.. Den största rädslan som jag personligen har är att jag kommer bli lämnad ensam, att vara ensam. Det är min största rädsla, tror jag. Och trots det så har jag varit ensam i hela mitt liv.. Ha, det kan man kalla patetiskt, inte sant? Kanske på grund av att jag varit ensam hela mitt liv, vilket inte ser ut att förändras så länge jag inte gör något åt det, gör att jag är rädd för den. För jag känner varje dag, hela tiden, den här ihåliga ensamheten. Tror aldrig den riktigt lämnat mig, även under mina lyckligaste stunder. Den finns där, ständigt bredvid mig, som ett hål i min själ. Och jag låter den vara där, för den är något som jag är säker på. Något som jag alltid kan lita på att den finns kvar, vilket man inte kan göra med människor.. Ja, det kanske kan vara så. Jag har ingen aning, faktiskt.. Det är bara den här känslan nu inom mig som gör att jag tror att det faktiskt kan stämma, och att det är en del av det som gör att jag inte kan ta mig loss från samma gamla hjulspår. Antingen det, eller så börjar jag bli hungrig igen.
Comment the photo
Orkar inte ens läsa igenom det ffs XD
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sweethoneylovah/368143122/
Visa toppen
Show footer