April
Saturday 30 January 2010 photo 1/1
|
Nu efter allt är du bara luft.
Du finns här men endå inte.
Du betydde nästan allt, du var min luft,
Nu när du är borta så finns det ingen luft kvar, ja kvävs av allt du har gjort.
Allt som var bra är borta, jag försökte ta den rätta vägen och glömma, men jag tog fel och hamnade i den mörkaste skogen, jag är helt ensam.
Vinden blåser på trädtopparna, dimman ligger lågt och döljer vägsjälen, det var dimman som fick mig att ta fel.
Jag ser en björn som står på grus vägen och kollar på mig, det känns som det är du, men eftersom jag tog fel väg så kan det inte vara du. Jag har en känsla av att allt skulle gå tillbaka till vardag men allt fördröjdes och gav mig hoppet som inte tjänade något till, jag var fortfarande ensam i den mörka skogen.
Björnen som stog och värmde mig med sin blick var kvar där på vägen.
Sen hör jag ett skott, jag ser blodet rinna som tårar igenom honoms ögon, jag försöker springa dit men jag kan inte röra mig, jag står kvar på samma ställe, fastfrusen som is.
Mina tårar rinner, jag vill springa fram, men jag kan fortfarande inte röra mig, rädslan inom mig sprider sig, jag är rädd, vet inte vad jag ska ta mig till.
Ett rådjur kommer springande över vägen, jag kan helt plötsligt röra mig, jag springer fram, men rådjuret stoppar mig, den vill inte att jag ska komma fram. Jag vet inte varför men jag kan inte ta mig förbi, jag försöker med allt, men den rör sig inte ur fläcken, jag blir så arg! Varför kan inte jag få möta honom, är han helt död?
Varför tar du honom ifrån mig, mitt hjärta säger att det var bådas fel.
Men varför? Varför.
Jag försökte fan med allt, men du låg där i skydd av Rådjuret och hennes hjärta.
Jag trodde att våra hjärtan tillsammans var starkare, hennes hjärta var av sten.
Det fanns tydligen inget mer att göra, hoppas att rådjuret springer därifrån, och att jag kan röra mig fritt igen, satt jag kan springa fram till dig och göra dig levande för mig igen.
Dom som säger att såren läker med tiden dom har fel.
Text av: Ida Hall Jansson och Malin Ruth(L)
Du finns här men endå inte.
Du betydde nästan allt, du var min luft,
Nu när du är borta så finns det ingen luft kvar, ja kvävs av allt du har gjort.
Allt som var bra är borta, jag försökte ta den rätta vägen och glömma, men jag tog fel och hamnade i den mörkaste skogen, jag är helt ensam.
Vinden blåser på trädtopparna, dimman ligger lågt och döljer vägsjälen, det var dimman som fick mig att ta fel.
Jag ser en björn som står på grus vägen och kollar på mig, det känns som det är du, men eftersom jag tog fel väg så kan det inte vara du. Jag har en känsla av att allt skulle gå tillbaka till vardag men allt fördröjdes och gav mig hoppet som inte tjänade något till, jag var fortfarande ensam i den mörka skogen.
Björnen som stog och värmde mig med sin blick var kvar där på vägen.
Sen hör jag ett skott, jag ser blodet rinna som tårar igenom honoms ögon, jag försöker springa dit men jag kan inte röra mig, jag står kvar på samma ställe, fastfrusen som is.
Mina tårar rinner, jag vill springa fram, men jag kan fortfarande inte röra mig, rädslan inom mig sprider sig, jag är rädd, vet inte vad jag ska ta mig till.
Ett rådjur kommer springande över vägen, jag kan helt plötsligt röra mig, jag springer fram, men rådjuret stoppar mig, den vill inte att jag ska komma fram. Jag vet inte varför men jag kan inte ta mig förbi, jag försöker med allt, men den rör sig inte ur fläcken, jag blir så arg! Varför kan inte jag få möta honom, är han helt död?
Varför tar du honom ifrån mig, mitt hjärta säger att det var bådas fel.
Men varför? Varför.
Jag försökte fan med allt, men du låg där i skydd av Rådjuret och hennes hjärta.
Jag trodde att våra hjärtan tillsammans var starkare, hennes hjärta var av sten.
Det fanns tydligen inget mer att göra, hoppas att rådjuret springer därifrån, och att jag kan röra mig fritt igen, satt jag kan springa fram till dig och göra dig levande för mig igen.
Dom som säger att såren läker med tiden dom har fel.
Text av: Ida Hall Jansson och Malin Ruth(L)
Visa toppen
Show footer