January
Monday 30 June 2008 photo 1/1
|
Det Dåliga..
Dagen började dåligt, som vanligt.. Hon suckar djupt och drar ett andetag.
-Ta det lugnt, du överlever. Det är ju faktiskt bara fjärde gången du kommer försent den här veckan. Inte alla! Hon öppnar sitt skolskåp med ett knarr, tar ut sina engelska böcker och drar en borste igenom det mörkröda färgade håret.. Hon stänger skåpet hastigt och rusar mot klassrummet. Nu skulle läraren säkert skriva 20 minuter försenad istället för 10 som hon egentligen var.. Hon tar ett djupt andetag och stiger in i klassrummet.
- Förlåt för att jag kom försent, ursäktar hon sig. Hon kollar över klasssrummet och hittar sin plats, ensam i bortersta vänstra hörnet. När lunchen äger rum vill hon snabbt äta, innan alla andra nior. Hon vill ha en plats i matsalen innan alla andra kommer dit och det blir trångt.. Och då hon måste fråga någon om det finns plats att sitta vid deras bord..
- Ush.. Fisk igen! näe, jag tar mitt äpple i skåpet istället. Både godare och nyttigare. Hon vände sig om och börjar gå mot sin avdelning i skolan. Där 9 röd har sina klassrum.
- Jävla EMO! Hon vänder sig om och kollar en skrattande Simon i ögonen. Jag sa ju det! Hon är ju så jävla ful! skriker han för full hals och hans kompisar skrattar och går mot matsalen..
- Jahapp, en till hinner hon tänka innan nästa kommer och också ska tala om vilket fult "Emo" hon är.. En till, och en till..
Hon hade försökt förklara vad emo egentligen var.. Att det inte går att vara ett Emo.. Att emo är en musikgenre, som pop och rock.. Att hon hade sin egen stil, och ville inte bli insatt i grupper..
Hon vet att Killarna i skolan har två grupper att sätta dem alternativa i.. Antingen så är man Punkare eller Emo.. Det var dem. Hon tillhörde Emo gruppen. Men, att tala om för dem vad Emo egentligen var hade inte hjälpt, snarare blivit värre. Dem hade börjat kasta pappersflygplan på henne där dem ritat massa pentagram, skrivit Jävla Satanist och ritat en flicka med samma mörkröda hår som hon har, sittandes med ett rakblad i handen och med blodet sprutandes hejvilt.
Jovisst, hon hade skärt sig, förut! inte nu, hon ville börja ett nytt liv. Det var då, det dåiga livet i den dåliga skolan.. Nu skulle det vara det goda livet i den bra skolan. Men vad var det; Helvettes livet i den störda skolan?.. Det stämde faktiskt väldigt bra..
Hon tog sina öronsnäckor och tröck på sin Mp3 spelare.. Nu kunde hon äntligen slappla av och koppla bort... Hon hade vid det här laget ätit sitt äpple och sattit på sig sina Underground, höga canvas skor och var påväg ut. Hon behövde luft, och att tänka. Lunch rasten var fortfarande en halvtimma till.. Hon växlade låt och kom på sig själv med att tänka att den stämde in på henne.. Musiken fick henne att må bra, det var självklart! En tår trängde fram i ögonvrån och hon böjde ner huvudet.
-Rescue me, rescue me.. Sa hon, gång på gång. Sedan blev hon arg, arg på sig själv.
-Varför håller jag på såhär?! Det här hjälper ju inte ett dugg! Vem vill rädda mig från mitt så att säga liv? Utbrast hon högt och hennes andning bildade små rökmoln..
Hon hade gått länge nu och kände inte kylan någonmer. Hon småprang en bit och folk kollade på henne som om hon var tokig och sprang sådär, utan jacka. Hon stannade upp och drog fram sin mobil ur byxfickan..
12:52 sade hennes mobil att klockan var.
- Åhh, hjälp! Näe! Nu hinner jag aldrig till lektionen som börjar kl hel! Hon stoppade ner mobilen igen och fortsatte att gå, bortåt. På vänster sida om gångvägen fanns bara skog och små klippor. På höger sida fanns ett centrum, Tumba centrum med sin pendeltågsstation. På perrongen såg hon personer gå, hand i hand. Skrattandes och allmänt glada. Medan hon stod där, på andra sidan det lilla taggtråds stängslet som skilde vägen från tågspåret och deppade över sitt värdelösa liv. Och så stod hon där och såg det ena tåget efter det andra åka förbi och tog upp människor medan andra klev ur vagnarna. Hon hoppade över det lilla taggtråds stängslet och sprang över spåren bort mot perrongen, där hon sedan hoppade upp.. Hon tänkte, tänkte på sitt liv, hur annorlunda det kunde ha varit, hur lycklig hon kunde ha varit! Som alla andra, som alla andra..
- Passerande tåg på gång! löd det ur högtlarna, och vid det här laget ljöd låten Don´t Jump i hennes öronsnäckor.. Hon tyckte att den var fin, en av hennes favoriter. När sista refränge ljöd, tog hon sitt beslut. Tårarna rann ned för henne kinder och bildade små iskristaller. Sista meningen ljöd; "And if all that can´t hold you back, I W´ll jump for you.." hon tog ett steg. Allting vart tyst, som om hela värden stoppats, sedan blev ett behagligt mörker verklighet...
Hon var fri, fri som en fågel i det blå.. Utan smärta att känna.. Fri! Hon hade tagit steget ut! Hoppat ut i friheten.. Äntligen hade hon gjort någonting stort!
Tänk er för varje gång ni säger nåt! Det som skulle varit "skoj", tas på fullt allvar av den som mist sitt självförtroende.!
Tack för att ni ville ta er tid att läsa min lilla berättelse! Och Kommihåg! Vårda varje liten själ som har livet som någonting stort!
Och om ni undrar... Så, Ja.. den handlar om Mig..
Dagen började dåligt, som vanligt.. Hon suckar djupt och drar ett andetag.
-Ta det lugnt, du överlever. Det är ju faktiskt bara fjärde gången du kommer försent den här veckan. Inte alla! Hon öppnar sitt skolskåp med ett knarr, tar ut sina engelska böcker och drar en borste igenom det mörkröda färgade håret.. Hon stänger skåpet hastigt och rusar mot klassrummet. Nu skulle läraren säkert skriva 20 minuter försenad istället för 10 som hon egentligen var.. Hon tar ett djupt andetag och stiger in i klassrummet.
- Förlåt för att jag kom försent, ursäktar hon sig. Hon kollar över klasssrummet och hittar sin plats, ensam i bortersta vänstra hörnet. När lunchen äger rum vill hon snabbt äta, innan alla andra nior. Hon vill ha en plats i matsalen innan alla andra kommer dit och det blir trångt.. Och då hon måste fråga någon om det finns plats att sitta vid deras bord..
- Ush.. Fisk igen! näe, jag tar mitt äpple i skåpet istället. Både godare och nyttigare. Hon vände sig om och börjar gå mot sin avdelning i skolan. Där 9 röd har sina klassrum.
- Jävla EMO! Hon vänder sig om och kollar en skrattande Simon i ögonen. Jag sa ju det! Hon är ju så jävla ful! skriker han för full hals och hans kompisar skrattar och går mot matsalen..
- Jahapp, en till hinner hon tänka innan nästa kommer och också ska tala om vilket fult "Emo" hon är.. En till, och en till..
Hon hade försökt förklara vad emo egentligen var.. Att det inte går att vara ett Emo.. Att emo är en musikgenre, som pop och rock.. Att hon hade sin egen stil, och ville inte bli insatt i grupper..
Hon vet att Killarna i skolan har två grupper att sätta dem alternativa i.. Antingen så är man Punkare eller Emo.. Det var dem. Hon tillhörde Emo gruppen. Men, att tala om för dem vad Emo egentligen var hade inte hjälpt, snarare blivit värre. Dem hade börjat kasta pappersflygplan på henne där dem ritat massa pentagram, skrivit Jävla Satanist och ritat en flicka med samma mörkröda hår som hon har, sittandes med ett rakblad i handen och med blodet sprutandes hejvilt.
Jovisst, hon hade skärt sig, förut! inte nu, hon ville börja ett nytt liv. Det var då, det dåiga livet i den dåliga skolan.. Nu skulle det vara det goda livet i den bra skolan. Men vad var det; Helvettes livet i den störda skolan?.. Det stämde faktiskt väldigt bra..
Hon tog sina öronsnäckor och tröck på sin Mp3 spelare.. Nu kunde hon äntligen slappla av och koppla bort... Hon hade vid det här laget ätit sitt äpple och sattit på sig sina Underground, höga canvas skor och var påväg ut. Hon behövde luft, och att tänka. Lunch rasten var fortfarande en halvtimma till.. Hon växlade låt och kom på sig själv med att tänka att den stämde in på henne.. Musiken fick henne att må bra, det var självklart! En tår trängde fram i ögonvrån och hon böjde ner huvudet.
-Rescue me, rescue me.. Sa hon, gång på gång. Sedan blev hon arg, arg på sig själv.
-Varför håller jag på såhär?! Det här hjälper ju inte ett dugg! Vem vill rädda mig från mitt så att säga liv? Utbrast hon högt och hennes andning bildade små rökmoln..
Hon hade gått länge nu och kände inte kylan någonmer. Hon småprang en bit och folk kollade på henne som om hon var tokig och sprang sådär, utan jacka. Hon stannade upp och drog fram sin mobil ur byxfickan..
12:52 sade hennes mobil att klockan var.
- Åhh, hjälp! Näe! Nu hinner jag aldrig till lektionen som börjar kl hel! Hon stoppade ner mobilen igen och fortsatte att gå, bortåt. På vänster sida om gångvägen fanns bara skog och små klippor. På höger sida fanns ett centrum, Tumba centrum med sin pendeltågsstation. På perrongen såg hon personer gå, hand i hand. Skrattandes och allmänt glada. Medan hon stod där, på andra sidan det lilla taggtråds stängslet som skilde vägen från tågspåret och deppade över sitt värdelösa liv. Och så stod hon där och såg det ena tåget efter det andra åka förbi och tog upp människor medan andra klev ur vagnarna. Hon hoppade över det lilla taggtråds stängslet och sprang över spåren bort mot perrongen, där hon sedan hoppade upp.. Hon tänkte, tänkte på sitt liv, hur annorlunda det kunde ha varit, hur lycklig hon kunde ha varit! Som alla andra, som alla andra..
- Passerande tåg på gång! löd det ur högtlarna, och vid det här laget ljöd låten Don´t Jump i hennes öronsnäckor.. Hon tyckte att den var fin, en av hennes favoriter. När sista refränge ljöd, tog hon sitt beslut. Tårarna rann ned för henne kinder och bildade små iskristaller. Sista meningen ljöd; "And if all that can´t hold you back, I W´ll jump for you.." hon tog ett steg. Allting vart tyst, som om hela värden stoppats, sedan blev ett behagligt mörker verklighet...
Hon var fri, fri som en fågel i det blå.. Utan smärta att känna.. Fri! Hon hade tagit steget ut! Hoppat ut i friheten.. Äntligen hade hon gjort någonting stort!
Tänk er för varje gång ni säger nåt! Det som skulle varit "skoj", tas på fullt allvar av den som mist sitt självförtroende.!
Tack för att ni ville ta er tid att läsa min lilla berättelse! Och Kommihåg! Vårda varje liten själ som har livet som någonting stort!
Och om ni undrar... Så, Ja.. den handlar om Mig..
Comment the photo
Jo, jag har väl lyckats överleva att vara unik.. Nu är det "Svåra" förbi... Och... Och.. Jag äskr dej så himwla mycket Annie! Så, att det gör ont <3 <3
<3 Kiitos kuin välität tosi ystäväni.. Olev ihana <3
Elämä on tosi lahja Jehovalta.. Ja, minä voin ihan hyvin nytten.. Koulu on ohitse, ja minä pääsin sinne lukioon johon halusin :) Hevonen on tullut paremmaksi joka päivästä.. Ja, kaikki on nytten melkein Hirmu huvin =)
Kirjoitin tuon tekstin viime vuonna.. Silloin konventin viimeisen päivän jälkeen syksyllä...
Ei ole hätää..
Rakastan Sinua! // Rakaudella Aina Jennysi <3 Rakaudella
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/symbol/235010886/
Visa toppen
Show footer