December
Tuesday 25 October 2011 photo 2/8
|
Dagens solskenshistoria!
Imorse när vi i nästan minusgrader kom till kontoret
satt en liten kattunge utanför och skrek,
sådär som bara småkatter kan skrika när de är ängsliga.
Kollegan lyfte upp den och den började så klart genast spinna och krypa intill.
Vi såg oss omkring, vem kunde vara ägaren?
Hela fabriksområdet var tyst och övergivet, bara vi morgonpigga arbetare var där.
Så stod vi där och dividerade lite, vad skulle vi göra? Vi kunde ju inte bara lämna den därute,
den var ju uppenbart kontaktsökande och ängslig.
Och lite mager också och väldigt stackars. Så vi bara bestämde att vi tar med den upp och så tar vi hand om den lite och så får vi se hur vi kan lösa det sen.
Sagt och gjort, missen fick följa med upp på kontoret, inhystes i kollegans kontorsrum med dörr och jag kollade genom katten på varenda fläck. Luktade gott både fram och bak, ingen ömhet i magen, inget halsband eller idmärkning men jamade kraxjamet som brukar betyda mat.
Jag hämtade lite falukorv och vattenskål från köket och byggde bo i en kartong
med min jacka. Katten slukade korven, gick in i boet och kollade läget innan kollegans knä valdes som sovplats.
Efter mycket letande på vi-saknar-våran-katt-sidor på nätet insåg jag att polisen nog var det bästa alternativet. (I huvudet hade jag ju såklart redan börjat planera för om jag kunde ta en katt till,
alla katthem är överfulla hela tiden)
En annan kollega som invigdes i kattbesöket började också fundera på om inte hon kunde ta den annars. Och kollegan vars knä agerade sovplats var också frälst.
Efter lite runtkopplande hos en massa snälla poliser kom jag till sist till deras centralregister för bortsprungna kischemishar.
Och tänk, dom hade en beskrivning på en bortsprungen missemao i närområdet som stämde precis. Det tog inte ens femton minuter från att jag lämnat ut mitt mobilnummer till polisen till att ägaren ringde och var så glad att hon nästan grät. Under tiden vi väntade på familjen fick hon en bandyboll att leka med, det var roligt tyckte hon!
Sen kom dom och hämtade sin bebis och lilla matten kunde inte sluta krama katten eller gosa ner ansiktet i nackpälsen. Hon hade sprungit vilse, varit borta i flera dagar och alla hade varit jätteoroliga.
Snipp snapp snut så var dagens solskenssaga slut!
:`)
Imorse när vi i nästan minusgrader kom till kontoret
satt en liten kattunge utanför och skrek,
sådär som bara småkatter kan skrika när de är ängsliga.
Kollegan lyfte upp den och den började så klart genast spinna och krypa intill.
Vi såg oss omkring, vem kunde vara ägaren?
Hela fabriksområdet var tyst och övergivet, bara vi morgonpigga arbetare var där.
Så stod vi där och dividerade lite, vad skulle vi göra? Vi kunde ju inte bara lämna den därute,
Och lite mager också och väldigt stackars. Så vi bara bestämde att vi tar med den upp och så tar vi hand om den lite och så får vi se hur vi kan lösa det sen.
Sagt och gjort, missen fick följa med upp på kontoret, inhystes i kollegans kontorsrum med dörr och jag kollade genom katten på varenda fläck. Luktade gott både fram och bak, ingen ömhet i magen, inget halsband eller idmärkning men jamade kraxjamet som brukar betyda mat.
Jag hämtade lite falukorv och vattenskål från köket och byggde bo i en kartong
med min jacka. Katten slukade korven, gick in i boet och kollade läget innan kollegans knä valdes som sovplats.
Efter mycket letande på vi-saknar-våran-katt-sidor på nätet insåg jag att polisen nog var det bästa alternativet. (I huvudet hade jag ju såklart redan börjat planera för om jag kunde ta en katt till,
En annan kollega som invigdes i kattbesöket började också fundera på om inte hon kunde ta den annars. Och kollegan vars knä agerade sovplats var också frälst.
Efter lite runtkopplande hos en massa snälla poliser kom jag till sist till deras centralregister för bortsprungna kischemishar.
Och tänk, dom hade en beskrivning på en bortsprungen missemao i närområdet som stämde precis. Det tog inte ens femton minuter från att jag lämnat ut mitt mobilnummer till polisen till att ägaren ringde och var så glad att hon nästan grät. Under tiden vi väntade på familjen fick hon en bandyboll att leka med, det var roligt tyckte hon!
Sen kom dom och hämtade sin bebis och lilla matten kunde inte sluta krama katten eller gosa ner ansiktet i nackpälsen. Hon hade sprungit vilse, varit borta i flera dagar och alla hade varit jätteoroliga.
Snipp snapp snut så var dagens solskenssaga slut!
:`)
Camera info
Comment the photo
Hon som hade hand om registret för saknade husdjur sa att "jag hoppas verkligen att detta är rätt, tänk om vi får en solkskenshistoria idag" Och det fick vi! :)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/syntharflickan/497779419/
Visa toppen
Show footer