December
Wednesday 28 August 2013 photo 1/1
|
Jag tror jag har hittat jordens mest perfekta människa.
Hon är två år äldre än jag och heter Sharon den Adel (bara namnet, buhuuu)
är mezzosopran (buhuuuu igen) skriver underbara låttexter,
komponerar musik samt leadsjunger i superbandet Within Temptation.
Hennes sångröst är underbar och helt unik.
Som om det inte var nog är hon dessutom brutalt vacker,
sedan tusen år gift med gitarristen Robert Westerholt i samma band
och de har tre ljuvliga barn, två söner och en dotter.
Dottern döpte de till Eva Luna Westerholt (vilket artistnamn i framtiden, buhuuu)
Jag är helt förundrad, hur bar hon sig åt? Hur fixade hon allt det där?
Hon måste vara helt överjävligt driven, begåvad, snäll och smart.
(Och en grej till, när hennes katt dog skrev hon en låt till den, buhuuuu, jag bara älskar henne)
Jag antar att i den tillvaron ligger man inte ensam och grinar på kvällarna i en betongfyrkant
med förtejpade fönster och är rädd för att någon skall lura på en i mörkret utanför
när man öppnar för att släppa in sina katter.
Man ligger inte heller och för viskande konversationer med någon som inte finns längre,
för att lura sig själv in i tryggheten och sömnen.
Jag tror inte heller att man nästan desperat (som en ensam gammal tant typ)
börjar inleda ett samtal med busschauffören och blir glad för att det var en
"trevlig pratstund" Uppdämt behov av att få säga något annat än "ska du ha lite mat hjärtat"
(till katterna) kan ta sig de konstigaste uttryck. Man kan inte stå emot sin hårt nertryckta längtan efter lite social kontakt, trots att man vet att man inte kan leva upp till vad man verkar vara
och att man bara klarar ytterst lite umgänge en kort stund i taget, ibland inte ens det.
Jag kan inte leva bland folk, blir nervös av trängsel (om det inte är på en konsert bland mina likar)
vet inte hur man umgås, det enda jag kan är jobba.
Samtidigt blir jag konstig och desperat av att leva isolerad och vet aldrig riktigt vilka märkliga tankar som skall dyka upp. (Det blir i och för sig roliga sångtexter av det så något gott för det ju med sig)
Men vad ska man göra med sig själv? Inte sitta och jämföra sig med alla de som lyckats i alla fall.
Avundsjuk kan jag inte bli, för jag hade ändå inte kunnat hantera allt det där.
Däremot blir jag full av beundran och känner mig ännu mer värdelös.
Ska det vara så här i femtio år till så skiter jag hellre i det faktiskt. Hej kris
Hon är två år äldre än jag och heter Sharon den Adel (bara namnet, buhuuu)
är mezzosopran (buhuuuu igen) skriver underbara låttexter,
komponerar musik samt leadsjunger i superbandet Within Temptation.
Hennes sångröst är underbar och helt unik.
Som om det inte var nog är hon dessutom brutalt vacker,
sedan tusen år gift med gitarristen Robert Westerholt i samma band
och de har tre ljuvliga barn, två söner och en dotter.
Dottern döpte de till Eva Luna Westerholt (vilket artistnamn i framtiden, buhuuu)
Jag är helt förundrad, hur bar hon sig åt? Hur fixade hon allt det där?
Hon måste vara helt överjävligt driven, begåvad, snäll och smart.
(Och en grej till, när hennes katt dog skrev hon en låt till den, buhuuuu, jag bara älskar henne)
Jag antar att i den tillvaron ligger man inte ensam och grinar på kvällarna i en betongfyrkant
med förtejpade fönster och är rädd för att någon skall lura på en i mörkret utanför
när man öppnar för att släppa in sina katter.
Man ligger inte heller och för viskande konversationer med någon som inte finns längre,
för att lura sig själv in i tryggheten och sömnen.
Jag tror inte heller att man nästan desperat (som en ensam gammal tant typ)
börjar inleda ett samtal med busschauffören och blir glad för att det var en
"trevlig pratstund" Uppdämt behov av att få säga något annat än "ska du ha lite mat hjärtat"
(till katterna) kan ta sig de konstigaste uttryck. Man kan inte stå emot sin hårt nertryckta längtan efter lite social kontakt, trots att man vet att man inte kan leva upp till vad man verkar vara
och att man bara klarar ytterst lite umgänge en kort stund i taget, ibland inte ens det.
Jag kan inte leva bland folk, blir nervös av trängsel (om det inte är på en konsert bland mina likar)
vet inte hur man umgås, det enda jag kan är jobba.
Samtidigt blir jag konstig och desperat av att leva isolerad och vet aldrig riktigt vilka märkliga tankar som skall dyka upp. (Det blir i och för sig roliga sångtexter av det så något gott för det ju med sig)
Men vad ska man göra med sig själv? Inte sitta och jämföra sig med alla de som lyckats i alla fall.
Avundsjuk kan jag inte bli, för jag hade ändå inte kunnat hantera allt det där.
Däremot blir jag full av beundran och känner mig ännu mer värdelös.
Ska det vara så här i femtio år till så skiter jag hellre i det faktiskt. Hej kris
Comment the photo
Det sociala (speciellt i detta land) är rätt svårt. Att spontanprsta med någon är inte acceptablet och att säga till någon man känner " nu orkar jag inte umgås mer" ses sällan med blida ögon.
Så fort jag träffar någon av mina egna blir jag hur glad som helst, det är den här jävla långtidsisoleringen som ställer till det tror jag.
Danoslaw slår hufvudet på spiken.
Vad gäller socialiserande så har du snart ett busskort som kan nyttjas till att (delvis och exempelvis) spela Steinwayflygel i därför avsedd akustik, sjunga i 30-talsmikrofon och vrida på svindyra synthar med träpaneler. Pasta med svamp på restaurang med kanske han den där Rob som gör film och musik och hans fotografkex kan även inkluderas, samt fotbollsspel med Molly och familj om så önskas. Molly har förresten ett digitaltrumset i sitt rum numera. Jupp.
Och jo, jag är väl så mycket sopran man kan bli, men det låter ÄNDÅ jättefult om man jämför med divine miss Sharon. :/
PS. Trotsa trängseln och fika med mig snart.
Du får inte skriva så för jag kan inte sitta och grina i kundtjänsten på jobbet, då får jag sparken.
Och för en fika med dig kan jag trotsa rätt mycket faktiskt
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/syntharflickan/515872955/
Visa toppen
Show footer