December
Thursday 27 February 2014 photo 1/1
|
En gång när det var vinter ramlade jag på väg hem från butiken,
där jag köpt en liter mjölk som jag höll i famnen.
Eftersom butiken låg så nära hem hade jag alldeles för lite ytterkläder på mig
och därför sprang jag lite för att inte frysa ihjäl.
I den asfalterade nerförsbacken, som var istäckt men också grusad,
fastnade mitt ena kängsnöre i den andra kängans snörhake och jag störtade framstupa.
För att inte banga huvudet i marken tog jag emot mig med händerna,
och kanade sedan en bit innan jag blev liggande.
Jag lyckades inte rädda skallen från att slå i, inte heller knäet,
och händerna var bedövade av smällen.
Jag insåg att jag måste upp innan det började göra ont.
När jag väl stod upp hade jag svårt att röra mig och eftersom det var närmare till butiken än hem gick jag tillbaka, men jag vet inte varför jag resonerade så. Väl i butiken var mitt mjölkpaket nerblodat och jag tappade greppet, händerna var fulla med grus under huden.
Knäet som tittade fram ur de nu trasiga byxorna blödde också, likaså pannan.
Jag fick sitta på en ölback i affären och darra och droppa blod,
medans ansiktet bleknade och jag grät av smärtan och den offentliga förnedringen.
Jag brukar inte gråta av fysisk smärta, bara själslig, men helst inte då heller.
Butiksbiträdet ringde en taxi och jag fick åka till vårdcentralen.
Där konstaterade de hjärnskakning och sårskador med grus i.
För att få bort det ytligast liggande gruset (det som satt djupt skulle tydligen krypa ut av sig själv med tiden) höll sköterskan mina händer under rinnande vatten
och skrubbade med en hård liten borste fram och tillbaka, medans jag skrek
och försökte backa, men hon höll bestämt kring handleden och jag kände mig som ett olydigt barn.
Det gjorde inte alls ont jämfört med hur det känns att se VNV postumt,
i små klipp där jag skymtar mina värdelösa händer som viftar i luften,
hör mig själv skrika i extas och veta att jag nu förlorat det. Det hugger i kroppen.
Jag vet inte om jag kan hålla mitt löfte. Jag älskar VNV nåt så fruktansvärt mycket,
troligen över gränsen för hur mycket man får lov att lägga betydelsen av tillvaron i någon annans händer;
För då gensvaret uteblir vill man hellre ha kallt spetsigt vintergrus inmalt ända in i skelettet,
än bära vetskapen om hur oönskad man är.
Man skall inte tillåta sig att vara så sårbar.
Och jag får aldrig lov att försöka göra det bra igen. Jag är av mig förbjuden.
Eftersom butiken låg så nära hem hade jag alldeles för lite ytterkläder på mig
och därför sprang jag lite för att inte frysa ihjäl.
I den asfalterade nerförsbacken, som var istäckt men också grusad,
fastnade mitt ena kängsnöre i den andra kängans snörhake och jag störtade framstupa.
För att inte banga huvudet i marken tog jag emot mig med händerna,
och kanade sedan en bit innan jag blev liggande.
Jag lyckades inte rädda skallen från att slå i, inte heller knäet,
och händerna var bedövade av smällen.
Jag insåg att jag måste upp innan det började göra ont.
När jag väl stod upp hade jag svårt att röra mig och eftersom det var närmare till butiken än hem gick jag tillbaka, men jag vet inte varför jag resonerade så. Väl i butiken var mitt mjölkpaket nerblodat och jag tappade greppet, händerna var fulla med grus under huden.
Knäet som tittade fram ur de nu trasiga byxorna blödde också, likaså pannan.
Jag fick sitta på en ölback i affären och darra och droppa blod,
medans ansiktet bleknade och jag grät av smärtan och den offentliga förnedringen.
Jag brukar inte gråta av fysisk smärta, bara själslig, men helst inte då heller.
Butiksbiträdet ringde en taxi och jag fick åka till vårdcentralen.
Där konstaterade de hjärnskakning och sårskador med grus i.
För att få bort det ytligast liggande gruset (det som satt djupt skulle tydligen krypa ut av sig själv med tiden) höll sköterskan mina händer under rinnande vatten
och skrubbade med en hård liten borste fram och tillbaka, medans jag skrek
och försökte backa, men hon höll bestämt kring handleden och jag kände mig som ett olydigt barn.
Det gjorde inte alls ont jämfört med hur det känns att se VNV postumt,
i små klipp där jag skymtar mina värdelösa händer som viftar i luften,
hör mig själv skrika i extas och veta att jag nu förlorat det. Det hugger i kroppen.
Jag vet inte om jag kan hålla mitt löfte. Jag älskar VNV nåt så fruktansvärt mycket,
troligen över gränsen för hur mycket man får lov att lägga betydelsen av tillvaron i någon annans händer;
än bära vetskapen om hur oönskad man är.
Man skall inte tillåta sig att vara så sårbar.
Och jag får aldrig lov att försöka göra det bra igen. Jag är av mig förbjuden.
Comment the photo
Ja efter den helt överjävligt bra spelningen var det svårt att inte vara glad, och så var det väldigt roligt att få träffa dig också! Undrar om det inte var en av de bästa vnv-spelningarna faktiskt. Men så är ju publiken i Sverige helt galen och underbar också. Fan vad vi kunde alla låtar :)
Det syntes att Ronan var glad över det.
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/syntharflickan/517484224/
Visa toppen
Show footer