November
Sunday 29 November 2009 photo 5/7
|
Denna ensamhet jag känner förtär alla mina sinnen
Gräver ner mig på botten och klyver hjärtat på mitten
Blodet rinner från såret, men kylan fryser det till is
Känner hjärtat falla sönder mer och mer, bit för bit
Ställer mig intill en husvägg med huvudet nedåtlutat
Talar med min skugga men den ber mig & sluta
Ensam lämnad fortsätter jag att vandra åt fel håll
Det sägs att folk vill hjälpa mig, men kan inte se nån
Regnet faller ner men jag fortsätter min vandring
för det stör inte mig just nu när jag är så tankspridd
Känner sakta hur andras blickar bryter mig ner
med en glaciär i ögat ser jag tillbaks och ler
Måste lätta på min börda nu innan det blir försent
Men jag har ingen att tala med om mina problem
Jag vandrar genom skogen på en igensopad stig
Sätter mig i skuggornas dal vid en gammal ruin
Jag har sprungit ifrån mörkret, men är inte riktigt trygg än
Hoppas inte för mycket då mörkret kan hugga mig i ryggen
Allt är så tungt, drömmer om att leva i något annorlunda
Lekte med ödet, det känns som om döden vann nån runda
Lappar igen såren som kommer och går hela tiden
Dags och vända tillbaks, vill inte bli mera sliten
Hör på när vinden och träden försöker ta kontakt
Men jag vägrar att lyssna och följa dess makt
Ett hjärta fyllt med sorg & onda tankar i min skalle
jag går långsamt uppför trappan men det känns ändå som jag faller
Min själ har gett sig av & lämnat mig ensam utan hopp
Känner mig värdelös som en ros utan sin doft
Tårar rinner på kinden när jag tänker på gamla minnen
När jag går genom grinden och ställer frågor till vinden
Om mitt sårade sinne och mitt sågade inre
Jag har blivit så sliten när jag gått genom tiden
Jag vill bort från den här skiten och kunna finna himmelriket
Dags att säga hejdå till Livet, det är dags att finna inre friden
Jag missade min avfart på Livets egen motorväg
Jag är inget mer än vad ni kallar en bortglömd själ
Gräver ner mig på botten och klyver hjärtat på mitten
Blodet rinner från såret, men kylan fryser det till is
Känner hjärtat falla sönder mer och mer, bit för bit
Ställer mig intill en husvägg med huvudet nedåtlutat
Talar med min skugga men den ber mig & sluta
Ensam lämnad fortsätter jag att vandra åt fel håll
Det sägs att folk vill hjälpa mig, men kan inte se nån
Regnet faller ner men jag fortsätter min vandring
för det stör inte mig just nu när jag är så tankspridd
Känner sakta hur andras blickar bryter mig ner
med en glaciär i ögat ser jag tillbaks och ler
Måste lätta på min börda nu innan det blir försent
Men jag har ingen att tala med om mina problem
Jag vandrar genom skogen på en igensopad stig
Sätter mig i skuggornas dal vid en gammal ruin
Jag har sprungit ifrån mörkret, men är inte riktigt trygg än
Hoppas inte för mycket då mörkret kan hugga mig i ryggen
Allt är så tungt, drömmer om att leva i något annorlunda
Lekte med ödet, det känns som om döden vann nån runda
Lappar igen såren som kommer och går hela tiden
Dags och vända tillbaks, vill inte bli mera sliten
Hör på när vinden och träden försöker ta kontakt
Men jag vägrar att lyssna och följa dess makt
Ett hjärta fyllt med sorg & onda tankar i min skalle
jag går långsamt uppför trappan men det känns ändå som jag faller
Min själ har gett sig av & lämnat mig ensam utan hopp
Känner mig värdelös som en ros utan sin doft
Tårar rinner på kinden när jag tänker på gamla minnen
När jag går genom grinden och ställer frågor till vinden
Om mitt sårade sinne och mitt sågade inre
Jag har blivit så sliten när jag gått genom tiden
Jag vill bort från den här skiten och kunna finna himmelriket
Dags att säga hejdå till Livet, det är dags att finna inre friden
Jag missade min avfart på Livets egen motorväg
Jag är inget mer än vad ni kallar en bortglömd själ
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/t3ddybj0rn/427472604/
Visa toppen
Show footer