Hejdå Veronika, nu ses vi aldrig mer.

Efter alla nätter tillsammans i skogen du och jag. Du var 92a och jag 88a, men det funkande ändå, det kändes att du varit med förr. Vi möttes först i februari och jag fick lära mig ta hand om dig på alla sätt, smörja in dig och vårda dig ömt. Många var våra nätter i puppan, bara du och jag. Du var så kall men värmde mitt hjärta och var min trygghet i en värld av opålitlighet.

Du kunde vara kall, men efter några skjut var du hetare än någon annan. Jag tog hand om dig som om du var min enda och du tillfredsställde mina behov bättre än någon annan. Du svek mig aldrig när det väl gällde, du ställde alltid upp på ett skjut, det var bara att smörja in dig väl och trycka på rätt knappar så smällde det till och underbara rysningar kom ner längs min ryggrad. Trots att jag kanske slarvade lite med lösskjutninganordningen ibland så blev det aldrig något smuts i pipan utan du höll dig frisk i alla väder och behövde aldrig lämna min sida under våra tio månader tillsammans.

Vi var på många resor genom landet tillsammans. Du fanns alltid där vid min sida och när jag glömde dig vid vattenplatsen i Villingsberg greps jag av panik men du fanns där kvar. Nu finns du bara kvar i mitt hjärta. Det var med en viss klump i magen jag lämnade ifrån mig dig för att du skulle tryckas ner i en låda med flera andra. Men jag glömmer aldrig ditt nummer, 184481, det finns etsat kvar i mitt inre för evigt. Hoppas du kommer i trygga händer.

Farväl min kära.

Fan va vackert !