Jag gråter för denna texten, för denna tjej på 19 år har stått ut med en jävla massor

Hej! Ni som läser detta. komentera inte en massa elaka saker, det här en en sak som har förändrat mitt liv. Jag vill inte sätta upp en bild och sånna privata saker , det kan ju bli en del kännsliga saker för mig. Hoppas att ni förstår när ni läst texten ,

Det var den 14/8-2003 dagen innan min födelsedag. Jag var 11 år och på väg hem i från skolan. Ovanligt glad faktist efter som att det skulle firas ordentligt i mon. På väg från skolan som sagt. Jag anade svagt att det var ngn som föföljde mig. Jag snabbade på stegen. Mannen som det då var snabbade med på stegen. Jag började springa när jag hörde de ekande stegen bakom mig. Men jag var chanslös. Han drog mig i luvan jag fick en snabb kännsla av att bli kvävd. Men det hindrade honom inte från att släpa mig våldsamt mot asfalten. han sa till mig med ett hånflin. "Lillagumman var inte rädd för mig inte" Lätt att inte bli rädd tänkte jag. Han släpade in mig i en skåp bil som stog parkerad utanför skolan. Då tänker säker du att jag skulle ha skrikit så att alla andra kunde höra , Men jag var så rädd det fanns inget jag kunde göra rädslan tog över heltenkelt. Som sagt han drog in mig i skåpbilen slet av mig kläderna och började sin våldtäckt. Jag skrek i skåpbilen efter att jag fått till bakamin styrka men det var lönlöst. Efter mitt brutala skrikande fick jag en smäll i huvudet sen blev allt svart. drygt en halvtimme senare vaknade jag upp på parkeringen. Jag kännde mig på huvudet. Kläderna var blöta , Men så när jag skulle resa mig upp för att springa hem så såg jag en lapp på min tröja. "säger du detta till ngn så är du död". Jag gick hem med rädslan i kroppen . Min födelsedag var bra jag fick min efterlängtade cykel.. Men bilderna från gårdagens händelse satt fortfarande kvar.
två veckor senare hände det i gen.. samma man samma bil och samma saker. detta var ngt som skulle bli min vardag. Nu fattar jag inte vrf jag inte sa det till ngn. visst man var så rädd så att man skakade sönder. Den ända som jag sa det till var min dagbok. på en sida skrev jag lydande. " jävla fegis e jag va! vrf säger jag ingen? ska jag gå med darrande ben varje gång jag går hem i från skolan ska jag bli rädd varje gång jag ser en skåpbil? snälla hjälp mig!"
när detta hade hänt i ett drygt år fick jag nog. Jag ville inte få mer blåmärken eller slag. Mamma blev allt mer misstänksam. Jag gick till en kurator och sa det som hade hänt i det varande året. Hon ringde direkt mina föräldrar och sa att dem skulle komma. När dem gick in i rummet mamma och pappa , såg jag oron i mammas blick. Jag fick säga mina plågsamma våldtäckter för dem. Jag kände hur tårana spruta ut ur ögonen. det var inte bara jag som grät utan mamma och pappa lika så. Nu har våldtäcktmannen blivit gripen. Jag e fortfarande rädd men har fått mycket stöd. Jag har redan hunnit bli 15 år. Vi har flyttat jag har byttskola och saffat nya vänner som har stöttat mig i vårt och torrt mina andra vänner var inte till ngn vidare hjälp. det trodde inte att det var så allvarligt. Men hallå?! Klart som fan att det e det , men men nu har jag skaffat vänner som jag kan LITA på. Mina föräldrar har betydit så mkt dessa år.

Ni som läser detta. Jag vill inte att ni ska lida med mig det e inte det jag är uteefter. Men jag skulle gärna uppskatta att ni länkade min sida då visar det att ni bryr er och e imot våldtäckter. Ni får gärna komentera men inte elaka saker. Detta har förändrat mitt liv opch kommer alltid ligga som en skugga vid mig.

Annons

The photo has no tags

April 2011