Friday 16 April 2010 photo 1/1
![]() ![]() |
Har egentligen ingen bild att ladda upp utan vill egentligen bara skriva.
För en tre veckor sen började jag få ont i magen. En ilande, konstig smärta. Liknade inte magkatarr, det har jag haft förut.
Jag började må illa och känna mig mer och mer yr och det blev bara jobbigare och jobbigare att jobba. Minsta lilla grej som hände så började mitt hjärta att bulta.
Jag började få ont på höger sida, strax under lungan. Men gick till jobbet ändå, jag kan inte vara sjukskriven mer nu. Det gjorde ont när jag andades, ont när jag rörde mig. När jag kom hem och lade mig på sängen kände jag hur ont det gjorde. Det brusade i kroppen av smärta. Jag ville bara skrika. Är det levern? Den sitter ju där. Jag som har tagit så himla mycket värktabletter för mensvärken. Är jag förgiftad? Eller är det bara gallsten, det ska ju göra jätteont?
Åkte in till familjeläkarjouren. Tog några blod- och urinprover och röntkade för säkerhets skull lungorna. Inget fel. Kände mig väldigt dissy och borta och hjärtat bultade vid minsta ansträngning. Och illamåendet. Fy fan.
Åkte hem.
Mådde skit. Kände mig matt och orkeslös.
Men det var ju långhelg i alla fall så jag slapp jobba både söndag och måndag. På tisdagen åkte jag till jobbet. Smärtan var nästan borta. Cykelturen till buntplatsen var tung. Och första trappsteget kände jag att hjärtat höll på att hoppa upp ur munnen och hur tröttheten hastigt kom. Gick sakta, sakta några trappor. Sen fick jag lägga mig i trappen. Ringde in och sjukskrev mig och åkte hem av ren utmattning. Sen låg jag i sängen i flera dagar. Jag orkade inte gå upp. När jag gick upp var jag tvungen att lägga mig på golvet igen. Av utmattning! Och hela tiden hade jag en molande värk i magen. Jag orkade inte ens borsta tänderna för att det var för jobbigt att bara stå. Jag låg. Det var till och med lite för jobbigt att kolla på teve. Yrseln, illamåendet. Tröttheten! Ville bara somna, snälla sov, sov!
Sen har det varit turer fram och tillbaka till läkarna. Jag har haft alla möjliga tankar i huvudet.. Att det skulle vara något allvarligt. Att det är slut nu på mitt glada liv. Tarmsjukdom. Eller nåt annat, vem vet vad. Cancer? Har varit på dem som fan och varit en riktigt jobbig patient. Men proverna visade ingenting.
Då frågade läkaren mig hur jag mådde i övrigt.
Och jag störtbölade. Sen bölade jag mig igenom hela undersökningen. Hejdlöst. Hulkandes. Fan vad jobbigt.
Jag är inte sjuk i kroppen. Jag är sjuk i huvet.
Har ju förut varit inskriven pga. panikångest. Den här gången bestämde de sig för att sätta in lyckopiller. Jag fattade ingenting. Kan man verkligen bli så här fysiskt sjuk av att vara deprimerad? "Man kan bli mycket sjukare", sade han. Så "paniksyndrom" heter tydligen det jag upplevde. Så han sjukskrev mig i en vecka.
Och sakta men säkert har det blivit bättre. Har börjat jobba igen och det har gått rätt bra. Får för mig att jag känner en aaaningen mer energi. Är det pillren som verkar? Jag hoppas det. Och att jag slipper må sådär igen.
Jag måste lösa min livssituation. Det är så mycket omkring mig som bara är för jobbigt. Jag orkar inte ta ansvar för det längre. Men det går inte att göra nåt åt.
Ann-Mari brukar säga till mig att jag kan inte styra över allt som händer. Jag ska försöka tänka på det. Underbara, goa människa! Tur att det finns såna som henne omkring en.
Men nu måste jag nog bara ta hand om mig själv. Jag vet inte om jag kan utlova så mycket konstruktivt ur Terato just nu. Inte ur Sara heller. Jag hoppas att omvärlden har förståelse för det.
För en tre veckor sen började jag få ont i magen. En ilande, konstig smärta. Liknade inte magkatarr, det har jag haft förut.
Jag började må illa och känna mig mer och mer yr och det blev bara jobbigare och jobbigare att jobba. Minsta lilla grej som hände så började mitt hjärta att bulta.
Jag började få ont på höger sida, strax under lungan. Men gick till jobbet ändå, jag kan inte vara sjukskriven mer nu. Det gjorde ont när jag andades, ont när jag rörde mig. När jag kom hem och lade mig på sängen kände jag hur ont det gjorde. Det brusade i kroppen av smärta. Jag ville bara skrika. Är det levern? Den sitter ju där. Jag som har tagit så himla mycket värktabletter för mensvärken. Är jag förgiftad? Eller är det bara gallsten, det ska ju göra jätteont?
Åkte in till familjeläkarjouren. Tog några blod- och urinprover och röntkade för säkerhets skull lungorna. Inget fel. Kände mig väldigt dissy och borta och hjärtat bultade vid minsta ansträngning. Och illamåendet. Fy fan.
Åkte hem.
Mådde skit. Kände mig matt och orkeslös.
Men det var ju långhelg i alla fall så jag slapp jobba både söndag och måndag. På tisdagen åkte jag till jobbet. Smärtan var nästan borta. Cykelturen till buntplatsen var tung. Och första trappsteget kände jag att hjärtat höll på att hoppa upp ur munnen och hur tröttheten hastigt kom. Gick sakta, sakta några trappor. Sen fick jag lägga mig i trappen. Ringde in och sjukskrev mig och åkte hem av ren utmattning. Sen låg jag i sängen i flera dagar. Jag orkade inte gå upp. När jag gick upp var jag tvungen att lägga mig på golvet igen. Av utmattning! Och hela tiden hade jag en molande värk i magen. Jag orkade inte ens borsta tänderna för att det var för jobbigt att bara stå. Jag låg. Det var till och med lite för jobbigt att kolla på teve. Yrseln, illamåendet. Tröttheten! Ville bara somna, snälla sov, sov!
Sen har det varit turer fram och tillbaka till läkarna. Jag har haft alla möjliga tankar i huvudet.. Att det skulle vara något allvarligt. Att det är slut nu på mitt glada liv. Tarmsjukdom. Eller nåt annat, vem vet vad. Cancer? Har varit på dem som fan och varit en riktigt jobbig patient. Men proverna visade ingenting.
Då frågade läkaren mig hur jag mådde i övrigt.
Och jag störtbölade. Sen bölade jag mig igenom hela undersökningen. Hejdlöst. Hulkandes. Fan vad jobbigt.
Jag är inte sjuk i kroppen. Jag är sjuk i huvet.
Har ju förut varit inskriven pga. panikångest. Den här gången bestämde de sig för att sätta in lyckopiller. Jag fattade ingenting. Kan man verkligen bli så här fysiskt sjuk av att vara deprimerad? "Man kan bli mycket sjukare", sade han. Så "paniksyndrom" heter tydligen det jag upplevde. Så han sjukskrev mig i en vecka.
Och sakta men säkert har det blivit bättre. Har börjat jobba igen och det har gått rätt bra. Får för mig att jag känner en aaaningen mer energi. Är det pillren som verkar? Jag hoppas det. Och att jag slipper må sådär igen.
Jag måste lösa min livssituation. Det är så mycket omkring mig som bara är för jobbigt. Jag orkar inte ta ansvar för det längre. Men det går inte att göra nåt åt.
Ann-Mari brukar säga till mig att jag kan inte styra över allt som händer. Jag ska försöka tänka på det. Underbara, goa människa! Tur att det finns såna som henne omkring en.
Men nu måste jag nog bara ta hand om mig själv. Jag vet inte om jag kan utlova så mycket konstruktivt ur Terato just nu. Inte ur Sara heller. Jag hoppas att omvärlden har förståelse för det.
Comment the photo
Det första jag sade var att det kändes som ett hål fast inte var ett håll och som någon spetsat med med ett spjut nästan precis under revbenen.
Be dem om du misstänker att du har gallsten att dom gör ett ultraljud på dig. De höll på å vipplade med mig i över ett år nästan innan jag fick ultraljudet och ville inte operera mig förens vid julen för ett år sedan å då hade jag gått konstant i en månad och spytt upp nästan allt jag käkade. Så kolla upp det innan det blir för jobbigt om det kan vara fallet.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/terato/453191727/